Vad gör man med en människa som lämnats åt sitt öde?
Ska försöka fatta mig kort med stödord:
Var på fest i helgen. Frugan i villan bredvid var hemme och bjöds in. Hon verkade helt normal till en början. Pratade dansade men vart sedan lite för "glad i hatten". Hon började grina och bjuda ut sig till oss män. Stämningen blev obekväm och vi försökte lugna ner henne. hon förklarade: Min man har lämnat mig och tagit barnen -flyttat till lgh i området. Han betalar huset men skiter i mig. mm
Vi försökte trösta henne och sa att hon borde försöka tala med sin man. men han ville tydligen inte. Kvällen förflöt och folk gick hem. Hon klängde på mig men jag förklarade att det INTE var läge för det hon ville . jag är inte intresserad.
Hon fyllnade till ytterligare och vi beslöt oss för att bära he henne och få henne i säng. Jag gjorde detta med viss möda. (gud vad tung en lealös människa kan vara). Jag släppte henne på vardagsrumsgolvet och letade efter hennes rum men hittade bara barnens rum... Hon spydde nu och bajsade på golvet. (riktigt dålig var hon) Jag insåg att jag inte vågade lämna henne i det skicket. Hämtade släkten och vi kollade läget.. Vi fann ett hem i total misär. En familjetragedi utan dess like. Tydliga spår av en människa som blivit lämnad åt sid öde och fråntagen all sin värdighet. Överallt låg smutstvätt, matrester, kaninbajs, leksaker utspritt och ostädat sedan månader. Jag skulle vilja säga knarkarkvart men det är lite grovt uttryckt! Storyn verkar vara att de skaffat huset för 3 år sedan och valt att renovera själva men lessnat på allt (på varandra??) och bara låtit allt förfalla. Han drog men betalar huset ändå. Han har barnen men kvinnan bor i huset..
Det här var svårt att föklara men för att understryka den shock vi tre som gick in fick kan jag säga att vi storgrät allihopa vid anblicken av detta ,till synes, fina hem. Min släkting som bor granne har inte under de år de bott där anat det minsta trubbel alls. Bara att mannen i huset inte verkar vara hemma så mycket alls...
Tankar på barnen, på mamman och hela situationen får en att undra hur illa den mamman måste må. Jag kunde inte sova på hela natten och vet inte hur jag ska kunna leva vidare med tanken på att hon har det så illa.
Hon nyktrade till under de timmar vi var där och viskade sedan till mig; snälla gå inte, stanna bara lite till jag är så ensam.
vad gör man?