Han har inte tid för mig i sitt liv
För en tid sedan träffade jag en underbar man. Allt klickar mellan oss, det känns så rätt att jag redan nu skulle kunna se oss bilda familj, bli gamla tillsammans, trots att vi knappt hunnit lära känna varandra ännu. Kort sagt vad gäller känslorna så finns alla förutsättningar för att det ska kunna bli precis hur bra som helst. När vi träffas är det ren magi, så bra att jag knappt kan tro att det kan vara sant.
MEN självklart är det inte så enkelt. Han bor 45 mil ifrån mig och har två barn som han har varannan vecka. Förutom det har han ett jobb i ledande position som innebär väldigt mycket tjänsteresor, ofta utomlands då han är borta flera dagar i sträck. Dessutom är det vänner, intressen och självklart barnen och deras aktiviteter som han tar väldigt stor del i även de veckor då de bor hos sin mamma (vilket jag i och för sig tycker är positivt, att han tar så mycket ansvar och verkligen intresserar sig för dem).
Fast vad gäller honom och mig är det ju mindre bra. Kort sagt, jag känner mer och mer att han helt enkelt inte har tid för mig i sitt liv, att det inte finns utrymme även om han skulle vilja det. Vi försöker planera in att träffas någon helg här och där men det blir inte ofta som ni förstår. Jag är helt öppen för att flytta till hans stad men det är alltför tidigt för att börja prata om sådant redan.
Jag inser och accepterar att han aldrig kan prioritera mig framför sina barn, det ska han inte göra, men jag känner mig mer och mer som bara ännu ett stressmoment i hans liv, ännu en sak han bara måste hinna med. Det är inte något han har sagt som gör att jag känner så utan bara själva vetskapen att han i princip aldrig har en minut över redan som det är och ska han då dessutom ha tid för mig... det går inte ihop!
Hur gärna jag än vill få det här att fungera så är det nästan så att jag ändå redan nu börjar ge upp. Jag har gått på riktigt tuffa nitar tidigare och vet inte om jag orkar med en till nu. Det vore nästan enklare att bara lägga ner allting och gå vidare, trots att det inte är det jag vill. Jag vet inte vad jag ska göra längre, känslorna stämmer men alla praktiska saker, att få ihop vardagen, det förstör för oss.
Finns det någon som har varit i samma situation? Hur har ni fått det att fungera?