Separationsångest?

Hamnade i en liknande situation för fyra år sedan. Jag funderade i flera månader innan jag förstod att det var gnistan som saknades. Resten var bra men det är ungefär som att leva med en bästis. Så efter drygt nio år bröt jag upp och flyttade. Det var det rätta att göra och jag är glad att jag vågade.
Det är inte lätt och man mår väldigt dåligt men jag resonerade som så att det är bättre att må dåligt ett tag än flera år.

Glöm inte prata med varandra ordentligt så inget blir missuppfattat och fel.
Hoppas du fick ut något av min långa harang. Lycka till!

hej förvirrad! Hur ska kvinnan vara som du vill tillbringa resten av ditt liv med? Du skriver att du tycker om henne och att allt fungerar. Vad är det som är dåligt? Du måste komma på vad det är som saknas. Håller med om att ni måste prata ordentligt med varandra.

Jag kände det ungefär sådär i mitt förhållande för några år sedan. Det kändes inte rätt, gnistan saknades hos mig. Allt kändes hopplöst och vi flyttade isär. Men vi slutade inte att ses och jag insåg att jag inte kunde leva utan honom (trots att jag försökte några gånger). Vi byggde upp vårat förhållande igen fast vi var särbos och för snart ett år sedan gav vi det en ny chans och flyttade ihop. Nu är jag upp över öronen förälskad i honom, det tändes något hos mig som inte funnits där tidigare. Vi trivs jättebra tillsammans och ska gifta oss nästa sommar! Jag är överlycklig!

Vad som är rätt att göra är ju individuellt i varje situation och för varje person. Du måste känna själv vad som är rätt att göra för dig! Lycka till!