Hej!
Jag har en depression och är nu helt sjukskriven... Kämpar dagligen för att hålla uppe modet och motivera mig att göra saker. Orkar inte arbeta alls just nu. Jag känner mig ledsen och har ofta dåligt samvete för detta. Nån som är i samma situation och vill dela med sig av sina tankar?
hej suss
jag vet hur du känner dej. jag har oxå depression, har varit sjukskriven i 1,5 år nu. vissa dagar är det svårt att ta tag i saker som i vanligafall inte är några problem. man har ju dålig samvete när man är sjukskriven men min kurator har sakt till mej att jag är tvungen att tänka på mej själv oxå.
ja jag vet ju det, det säger ju alla. men visst är det svårt att intala sig det? Jag har inte någon tidigare erfarenhet av detta så det är svårt att veta hur man "ska" känna, om du förstår vad jag menar. Vissa dagar kan jag ju känna mig glad och skratta men då får jag nästan dåligt samvete för så "ska" man ju inte göra om man är deprimerad.... Vad gör du om dagarna?
Försök att ge dig själv beröm för det som du faktiskt gör, sluta se negativt på allt det du inte gör.
Du är en värdefull person med massor att bidra med. Just nu pausar du och samlar kraft.
Samla kraft genom att göra trivsamma och roliga saker. Utmana dig själv till att göra nya saker, saker du velat pröva på länge, saker du är rädd för, saker som du gillar.
Beröm dig själv. Om du gjort något bra kan du till och med säga det högt. Typ "Det var bra gjort" eller "Det gjorde jag bra".
stjärna: tack! många tänkvärda ord...
jag försöker att göra som en vanlig svensson (städa, tvätta, mm)
men tyvärr så klarar man inte av detta ibland och ibland så får man ett jätte ryck att nu ska det städas men jag vet hur jag blir dagen efter så jag försöker att varva ner då. vissa dagr så går jag med mina barn till skolan och dagis och sen går jag och lägger mej antingen i soffan eller i sängen. man försöker att se allt positiv men det kan man inte alltid göra. ex jag ska gifta mej maj-06 visst tycker jag att det ska bli kul men jag änner att jag får panik när jag tänker på det eller nu ska jag och min sambo åka på en liten kryssning till Tallin på tisdag det ska bli kul men jag känner att det blir för mycke folk omkring mej (jag får panikångest)
jag tycker det svåraste är att "tillåta" mig att må bra ibland. vissa dagar känner jag ju mig nästan "som vanligt" iaf en stund och då kan jag känna att "nej så här kan jag ju inte känna". Många tankar som far runt i huvet och det dåliga samvetet gnager: "om jag kan gå på stan kan jag väl jobba" Även om jag vet att det inte är samma sak. Min läkare och mina vänner runt omkring mig säger samma sak ; att jag ska ta det lugnt och hitta saker som jag tycker är roliga att göra. Jag känner ett otroligt stöd från min sambo och mina vänner men samtidigt så vet jag ju att det bara är jag som kan lösa mina problem. I bland önskar jag att jag kunde stänga av hjärnan för att slippa mina grubblerier... Det är skönt o skriva av sig lite o lufta mina tanakr lite, skönt att "prata" me nån som är i en liknande situation.. Hörs snart hoppas jag!
skriv känslodagbok! Hört att det fungerar för en jag känner som är deprimerad.
jag har en dagbok kan man säga som jag skriver av mej på 1,5 år så har det blivit några böker, det kan jag verkligen rekomendera att göra, dom som inte har varit med om en depresin vet inte vad det är tyvärr. Det är många som säger komigen nu ryck upp dej men det är inte bara att rycka upp sej kan väll gå i 5-10 min sen är man ner igen om inte längre ner. jag hoppas oxå att vi kan höras av
tack för tipset om känslodagboken, ska kanske testa de..
Har också varit där, men är nu frisk! Gått igenom mörkret i två omgångar. Den senaste gången så gjorde jag bara det som jag verkligen kände var viktigt för mig, och struntande i det som bara var "måsten". Förklarade för vännerna om hur kroppen och psyket fungerade, och att jag ibland inte orkade vara social. De som stod närmast förstod! Dvs de fortsatte att höra av sig och försökte få med mig på saker, ibland följde jag med, men lika många gånger avstod jag då tröttheten och ångesten var för stor. Men de förstod eftersom jag förklarat hur det funkade.
Tror att det är viktigt att förklara sjukdomen så gott man kan, och inte heller glömma att trots mörkret och ångesten, så kommer det med rätt behandling att finnas ett ljus som bara väntar på att komma fram igen!!!
KÄNN ingen Skuld över att du gör det som känns bra för dig!!! Du behöver de ljuspunkterna i ditt liv!/Kram Ennna
