Jag vet inte vad jag ska göra längre...:(

Oj vad jobbigt det låter. Själv är jag ett "fetto" med många kilos övervikt, men jag har i stort förlikat mig med min kropp och har aldrig haft den där typen av problem med mat. Så egentligen har jag väl inga råd att komma med...

Men jag tycker att du ska försöka prata med någon proffsig på området. En dietist, eller liknande. Och kanske till och med ta kontakt med någon klinik eller liknande som jobbar med ätstörningar, för det är ju bättre att ta itu med det hela innan det blir värre. Det låter ju på din berättelse som om du skulle ligga i riskzonen för mycket allvarligare problem med maten.

Lycka till!

Ja, jag tror att du har rätt. jag har fått hjälp förr.. så jag var bättre ett tag. men nu så är det jätteilla igen.. Man känner sig bara så misslyckad, att man inte kan klara av det på egen hand.. Men min sambo har reagerat nu.. och han kommer plocka bort vågen och börja äta "med" mig, så att han kan hjälpa mig med alla tankar och beteendet... jag känner mig lyckligt lottad som har honom.

Tack för ditt inlägg..

Du vet, man behöver inte alltid vara stark och klara av allt själv. Ibland så kan det vara mycket bättre att vara "liten och svag" och ta emot hjälp från sina vänner. Tror att i synnerhet tjejer alltid ska vara så jäkla duktiga...!

Ta vara på dig själv och din braiga pojkvän så kommer det säkert att ordna sig. Du är ju i alla fall medveten om problemet, och det är ju en mycket bra början!

Ja, ta genast bort vågen! Den kan ju för f-n inte se hur snygg du är så den har verkligen ingenting att säga till om!

Sedan finns det speglar som är helt grymma också. Alla speglar visar dig lite mindre snygg och smal än du är, men vissa är helt löjligt missvisande. (Alltså, det beror så klart inte på spegeln i sig (om den inte är ojämn) utan på rummet den är i...) Ta bort de speglar ur lägenheten som visar mest fel, och försök sätta upp dem på ställen där du ser snygg ut. Ljus från sidan gillar jag, eller ljus rakt framifrån, men ljus uppifrån ska undvikas. Du står nästan aldrig i sånt ljus ändå.

Maten är det bara att kämpa med! Tränar man tre gånger i veckan ska man faktiskt kunna sätta i sig en del onyttigheter utan att det sätter sig på kroppen. Utan mat ger träningen inget resultat!

Jag vad EXAKT vad du menar och förstår precis hur du känner det. Jag har haft samma problem i många och (till och från)
Jag kan tala om för dig med en gång att detta är INTE något du kommer bli av med, men bli nu inte helt förstörd som jag blev när de talade om detta för mig på Huddingesjukhus för ätstörningar. Ätstörningar är någon man inte blir av med utan något man måste LÄRA sig att leva med och därmed lära sig att hantera. När jag säger att du aldrig komer bli bra menar jag INTE att ditt liv är "kört" långt ifrån. Jag har haft dom här problemen i många år och det var sist 2 år sedan jag var som värst, innan det var det 8 år sedan...så det kommer och går i perioder. Jag har som sagt gått i terapier för det här men måste säga för min del att det inte gav en smak..
Jag har istället lärt mig att "heala" mig själv och det är DET som är det viktigaste i längden för skall man bli fri från skiten så måste man kunna lära sig att ta tag i sina problem och att ta styr på ångest attackerna, paniken och allt man nu får. Visst är det bra att gå i terapi jag tipsar dig verkligen till det då det kanske passar bättre för dig, men samtidgit så måste du stå på egna ben idag för Svensk vård för ätstörningar är INGET att lita på kan jag säga..Man måste ta tag i det själv. Vad jag själv har gjort för ett anatl år sedan är:
Läst massor av "soul healing" böcker, mediterat och gå djup in i mig själv, tagit bort allt som har med stress att göra, slutat umgås med komplex människor, lärt mig mycket om mat,och satt hård press på mig själv vid attackerna.Sedan går jag en promenad på 30-45 minuter varje dag DEN har gjort susen för mig men då mer mentalt än fysiskt.Jag har nog massor av tips till dig som jag kan dela med mig men fortsätter jag här så blir detta inlägg för långt.Kan fortsätta på msn om du vill chatta vidare, Kram Tess

LÅnar din tråd lite Lillpysch, men jag har en fråga till dem som lider av ätstörningar. I kognitiv terapi får man verktyg för att lära sig "tänka om" gamla tankemönster. Är det något som skulle kunna hjälpa bulemiker/anorektiker? Jag tänker på Lillpysch som skriver att hon får komplimanger för sitt utseende och som har en partner som älskar henne och säkert tycker att hon är världens vackraste, ändå kan hon inte ta till sig det och inse att hon ÄR ok, att hon duger. Kanske räcker det inte med kognitiv terapi, men skulle den kunna vara ett led i behandligen mot en sundare inställning till mat, vikt och utseende?

Jag har en fråga till. Vilken roll spelar den ytliga fokusering på kropp, utseende och vikt som massmediqa förmedlar idag? Jag tror att den har betydelse, men hur stor?

För min del har media ingen som helst roll i min ätstörningar. Min kroppsfixering beror inte på hur andra ser ut utan beror på dåliga upplevelser från barndomen med bla insest. Har aldrig haft en fadergestalt (då min far lämnade mig tidigt) min styvfar uttnyttjande mi sexuellt och många äldre män har "varit på mig" när jag var väldigt ung så respekten för män var noll och så även respekten för mig själv och min kropp. Nu har jag blivit mycket äldre och mycket visare och insett saker och ting lite bättre.Har träffat en underbar kille som älskar mig oavsett hur jag ser ut och vad jag gör, men visst finns problemen kvar till och från. För mig idag handlar mina problem om stress och press, när jag kommer i väldigt stressade situationer eller känner mig nere m.m kommer problemen ibland tillbaka. Man måste lära känna sig själv och först och främst ta reda på NÄR problemen kommer, alltså lära sig att koppla ihop NÄR och VARFÖR jag blir dålig.När man sen vet när och varför gäller det att ta tag i de situationerna och jobba stenhårt för att inte komma låta problemen ta över.Ta tag i problemen och ta tag i situationen så kommer saker bli mycket mycket bättre..

Jonnes Brud, jag har gått i kognitiv terapi, och det hjälpte då. Ett tag.. Som de andra skriver här så har jag nu lärt mig att inse att mina problem kommer tillbaka när jag är under stress och press i längre perioder. Det kommer sig liksom smygande på en för att sedan mynna ut i en ångestattack eller dylikt, en sådan som jag hade när jag skrev den här tråden...

JAg har insett att jag måste fortsätta tänka på de verktyg som jag "fick" när jag gick i terapin så att jag lättare kan ta mig ur de jobbiga perioderna. Jag inser oxå att jag aldrig kommer att bli av med det här helt o hållet (precis som du skriver Tess00..) utan att jag får fortsätta kämpa!

Jag mår mycket bättre idag iaf än vad jag gjorde när jag startade tråden, så ni vet! :) Jag fick prata av mig en massa inför min sambo och min kära mamma. Nu känns allting lättare.

Det jag är orolig för är att jag omedvetet kan komma att överföra nåt av det här till mina framtida barn! Hur ska man göra för att inte visa nåt av sina problem inför dom? Vill absolut inte det... Någon som kan sånt?

Tack för allas inlägg! :)

Lillpysch:

Jag vet inte om jag förenklar saker och ting, men jag tror att om man bara är medveten om det man inte vill föra vidare till sina barn, så underlättar det. Jag har alltid varit åskrädd och var jätterädd när jag var ensam på stugan då min f.d. man jobbade. När vår son föddes bestämde jag mig för att inte visa honom det och tydligen var jag en duktig skådespelare (borde kanske söka in vid Dramaten ), för han är inte ett dugg rädd. Han är idag 22 år och vaknar inte ens en gång, fast åskan är alldeles inpå.

Ja jag tror också att om man är medveten om att inte påverka ens barn så kan det gå. När det gäller kognetiv beteende terapi så MÅSTE man fortsätta träna hela livet. Själv har jag gått på det för min blodfobi (svimmat ca10ggr), men nu när jag fuskat en hel del med den egna träningen känner jag att jag har blivit mer känslig, så KÄMPA PÅ!!!! Vi på BT finns här för dig

Tack nasse liten! det värmde :). Jag ska kämpa på, jag lovar! :)