rädd för gifta sig.....
Min kille o jag har varit ett par i snart 8 år men både han o jag är rädda för att gifta oss.
Men jag vill så gärna göra det ändå.
Vad götr man?
Nån som känner som jag?
Min kille o jag har varit ett par i snart 8 år men både han o jag är rädda för att gifta oss.
Men jag vill så gärna göra det ändå.
Vad götr man?
Nån som känner som jag?
Först och främst tycker jag att ni skall utreda varför ni är rädda för att gifta er!
Om ni är rädda pga osäkerhet så är det väl bättre att vänta. Men om det handlar om t ex. skräck för att stå i centrum så kanske det är något som går förhållandevis lätt att övervinna .
Det finns många sätt att gifta sig på, och om ni är säkra på varandras kärlek så hittar ni säkert rätt sätt för er .
prata, prata och återigen prata!
Prata om era rädslor, är ni båda rädda för samma sak? Är det att sitta fast, att bli sviken eller att den ena gör slut och får villan, volvon och alla pengarna?
SÄtt ord på exakt vad ni är rädda för. Sen pratar ni om det och gör upp strategier för att det inte ska bli så.
Vad är det ni är rädda för? Har ni varit tillsammans så länge så lär det knappast bli nån större förändring bara för att ni gifter er. Det kommer snarare att föra er närmare varann.
Sen måste man ju inte gifta sig inför hela släkten i kyrkan om man inte vill. Det går ju alldeles utmärkt att gifta sig med bara två vittnen på en öde strand nånstans.
Ett tips:
Gå in på wwww.consciousweddings.com där man får reda på att det är normalt, naturligt och "hälsosamt" att man är rädd, ledsen, arg eller någon annan "skämmig" känsla när man ska gifta sig och att det inte alls behöver betyda att man gör ett misstag, eller att man bör vänta. Kanonbra sida! (och jag tycker att det är ett gott tecken att ni kan prata med varann om era rädslor)
Lycka till!
Känner du dig det osäker eller rädd tycker jag att du ska låta bli. Visst är det normalt att få kalla fötter och känna sig osäker innan bröllopet, men jag tror man känner i magen vilken typ av känsla det är. Jag kände mig väldigt osäker och rädd, men vågade inte avstyra det hela då allt var bestämt och planerat. Jag avfärdade känslan i magen som bröllopsnerver. Det var det dummast jag gjort, jag ångrar mig så. Nu bara fyra månader efter vigseln känner jag att jag inte alls ville det här och att vi inte alls kommit närmare varann utan bara längre ifrån. Det känns som att "det är kört" nu när vi sagt ja och jag får panik bara jag tänker på det. Har inte ens vågat tala om för min man hur jag känner. Jag kan ju naturligtvis inte avgöra om den här situationen hade uppstått eller inte om vi avstått från bröllopet. Kanske hade jag känt likadant iaf.
Har man väl sagt ja är det inte bara att gå, så mitt råd är att känna efter noga. Mycket noga. Och att våga lita på magkänslan. Det positiva för dig är att ni känner likadant och kan prata om det.
Önskar dig lycka till!