Ätstörningar

Hej!
Jag har blivit diagnoserad anorexia. Och min familj vet om det. Tyvärr så är det väl så som med alkoholism att man själv är väl den som sist fattar något... Sambon har tjatat i flera år på mig att jag är sjuk men jag har bara viftat bort honom. Min mamma och mormor berättade jag sanningen för i februari 2005. Hon hade naturligtvis sett att jag blivit smalare men trodde att jag åt ordentligt och att viktminskningen berodde på att jag har panikångest lite då och då och kan då inte få mig något.
Jag har varit på första besök på ätstörnings enheten i stockholm..(Serafen)och ska dit på måndag 13feb igen och sen är det bara att vänta på om jag ska få behandlig eller inte.

Hur levde ni när ni hade det?

Mina dagar går åt att väga mig och att ständigt ha ångest över vikten. Det är just vikten som är problemet i min värld. När jag väger "bra" kan jag äta vad som helst. Är inte rädd för fettet i en pizza utan kan äta det om jag anser att jag väger tillräckligt lite för att vara värd det. Krångligt? Men som idag så tycker jag att jag väger för mycket så idag har jag ätit 2 skivor hårdbröd, kaffe och en tallrik lättfil. Samtidigt som jag springer och väger mig flera gånger i halvtimmen.

Tack så mycket för att ni svarade....
Kram en ledsen "hjärtegull"

Jag är 161cm lång och väger ca 46. Så jag är inte så speciellt underviktig.

Men jag har även problem med sköldkörteln och har haft det i flera år utan att veta om det. (Fick reda på det i aug) och sköldkörteln styr ämnesomsättningen och i mitt fall så har/hade jag ingen funktion alls så att det jag åt gjorde jag inte av med.. vilket förklarar varför jag inte har gått ner så mycket.
Läkaren bara skakade på huvudet åt mig för i normala fall så är personer med den här typen väldigt överviktiga pga att de inte gör av med de det äter. Och en underproduktion av sköldkörteln ökar desstutom hungern. Men jag trodde att min hunger berodde på att jag inte åt.

Jag har aldrig kräks eller hetsätit. Har försökt stoppa fingrarna i halsen vid ett flertal tillfällen men jag får aldrig upp något. Träning är inte heller något jag har pysslat med... någonsin faktiskt. Skulle vilja för då skulle det kännas bättre att unna sig lite mat imellan åt.

Hur mycket väger du och hur lång är du?
Hur länge har du varit sjuk?

Det är svårt att säga hur länge jag har varit sjuk för tankarna har funnits där sen 14-15 års ålder. Fyller 26 i mars. Men då bodde man ju fortfarande hemma så det fanns ju ingen sportsmössa att man kunde struta i att äta. Men jag flyttade hemifrån 2002 i januari och då börjad jag direkt med att äta viktväktar mat i hopp om att gå ner.. men gick endast ner 0,5kg på två månader trots väldigt reducerad kost. Efteråt har jag fattat att mitt bmi var bra och därför så gick jag inte ner. Då vägde jag 53 kg.

Har vägt som minst 44kg.
Sköt om dig.. kram

Det som gör att jag känner mig tjock är att jag är väldigt otränad och som så många andra kvinnor på denna jord är partiet från naveln och neråt ett känsligt område. Det är där allt sätter sig om jag går upp och hur sexig känner man sig med en putmage som får kläderna att sitta som på en gravid.

Jag var fastare i kroppen när jag vägde 52-53 än vad jag är idag och svaret på varför det är så är enkelt. Jag har helt enkelt brutit ner musklerna pga av för lite mat och att jag inte har haft ork att röra på mig och då är det inte träning jag menar utan att jag har stannat hemma istället för att följa med på olika saker.

Jag äter levaxin o går på kontroller lite då och då.

Jag har också hört bra saker om serafen och jag vill inget annat än att bli friskt. Men jag är också väldigt rädd för hur jag ska må på vägen. Jag menar om man får ångest och panik för 1kg vad får man inte då när man är under behandling. Men jag försöker resonera så att jag är inte den första som mår dåligt och de har erfarenhet av de här känslorna och kan hjälpa mig att hantera dem på ett bra sätt men lätt blir det nog inte. Fattar bara inte hur jag kan ha varit så otroligt korkad och satt mig själv i den här situationen.