Om han inte vill flytta ihop??

Samma som "Systrar hjälp mig nu!" men med annan titel, som kan göra att fler läser :)

Det här är säkert ett förtvivlat söndertjatat ämne och det kanske finns en exakt liknande tråd nånstans i detta forum. Men jag har inte tid att leta :I jag behöver verkligen svar.

Det handlar om att bo tillsammans.
Tiden har väl knappast något att göra med när man är redo men bara för informations skull har vi varit tillsammans i över 2 år. Jag är 23, han är 27.

Vi skulle kunna kalla det för ett behov: jag kommer från en stor familj, har nära vänner, och känner mig alltid lite tom och nedstämd när jag får somna ensam om kvällarna. Sen uppskattar jag att få lite tid för mig själv, exempelvis att få ta ett bad ifred, eller att få lyssna på min musik ifred. Ibland. Däremot har det för längesen kommit till den punkt för mig då jag vill ta ett steg och flytta ihop. Men det vill inte han.

Jag har tagit upp det med honom och det har blivit så att vi grälat om det. Jättedumt, jag vet, men samtidigt har det sårat mig att han varit så ovillig till detta. Vill han inte ha mig hela vägen trots att han hela tiden sagt det? Det tåls att tillägga att han har ambitioner som han kallar det, men att han sällan faktiskt tar tag i dessa. Låter det komma som det kommer, gå som det går. Förstår ni? Han har ett renoveringsobjekt till hall som han låtit stå i fyra år som ett exempel. Och givetvis ber han mig att ge honom tid, och då undrar jag hur lång tid "tid" är för honom, egentligen? Är två år ingen tid enligt honom?

Dessutom har jag flera gånger om trott att han ska fria. Det har visat sig vara vilda fantasier.

Efter dessa tjafs och gräl har ämnet "gemensamt boende" blivit förgiftat och något jag aldrig mer tänker ta upp. Det får vila på hans axlar. Dock blir det ju så att det då aldrig kommer att tas upp då han inte tar något initiativ, att gå och vänta på att han ska "rädda mig" känns förjävla klent. Att något sådant överhuvudtaget ska vara någon annans ansvar när det handlar om en själv känns inte bra. Samtidigt vill jag inte tjata.

Hur gör man här nu? Han verkar nöjd med att vårt förhållande lunkar på i samma spår och är av den uppfattningen att dessa praktiska mål knappast ska vara ett "mål" med en relation, medan jag menar att det faktiskt är det, för mig. För mig är det viktigt. Sen är det bra lustigt att han ibland säger att det skulle vara mysigt att bo tillsammans... men? Något ni också bör veta innan ni försöker ge mig ett hjälpande svar är, att vi ses nästan varje dag, att han saknar mig när vi är ifrån varann, jag saknar honom när vi är ifrån varann, vi pröjsar dubbelt upp av allt, dessutom har jag en katt som jag måste ta hand om och därför måste jag resa hem titt som tätt vilket sliter på mig, mentalt som fysiskt, då han bor i Götet och jag i Kungsbacka.

Nu till frågan. Jag har gråten i halsen här i skolan, känner en press att inget säga till honom om detta mer men samtidigt ett stort missnöje som växer och som sätter stop för min kärlek till honom så jag bara blir mer och mer kall, känslolös, uppgiven. Jag ser ju inte längre en framtid med honom, drömmer inte längre, pga honom.

Hur tillfredställer man bådas behov? Vad kan jag göra?

Maria

Äldre 15 May 23:20

#0

Frågan är att fria är väl mera central än frågan om att flytta ihop. Gifter ni er så lär ni väl inte fortsätta att bo på var sitt håll ? Jag och min man flyttade aldrig ihop innan vi gifte oss, men så fort vi gift oss så ville vi ju förstås bo ihop också.

Att kunna tala med varandra är ju en förutsättning för att man skall kunna få ett fungerande förhållande. Du måste tala igenom allt med din pojkvän så att ni båda vet var ni står. Vad det gäller mål så handlar det ju om målet med er relation, inte om praktiska mål typ att fixa hallen. Om ni gifter er så behöver ju inte allt vara klart tills dess rent praktiskt, även om det kanske kan kännas roligare så. När vi gifte oss och flyttade ihop så blev den första tiden en hård arbetstid med att renovera huset vi just köpt, men vi hade kul tillsammans när vi gjorde det och vi har trivts jättebra hela tiden. Men du måste ju kunna få ett klart svar på vad han hoppas/tror/vill att relationen skall leda till och är ni ordentligt kära i varandra och tycker att ni fungerar bra ihop så finns det väl inget hinder för att ni gifter er.

Carma

Äldre 16 May 00:34

#0

Ta vara på din frihet & ge honom den tid som han behöver. Mina råd är - förstör inte det du har genom att tjata. Det kommer väl kännas bättre om viljan kommer från hans sida.

Det krävs ju två för att det bli rätt.

Go'natt från Carma

Kickit

Äldre 16 May 09:18

#0

Carma - jag tjatar inte. Precis som också Maria har sagt har jag pratat med honom, 4 grr. Och varje gång har han vägrat. Det jobbigaste av allt är ändå att var gång jag har tagit upp det har jag inte velat planera utan bara höra mig för om vilka drömmar han hade och var gång fått höra att han saknade drömmar om just detta. Det har gjort mig otroligt ledsen eftersom det är så viktigt för mig. Jag flyttade hemifrån för ett år sedan, över det nu, ett och ett halvt. För en person som inte riktigt trivs ensam kan du kanske föreställa dig hur tungt det har varit för mig och ändå, ändå låter han mig fortsätta´leva såhär.

Detta är ett mål för mig. Men pga honom kan jag få varken det ena eller det andra, utan bara fortsätta tillfredsställa hans behov hela tiden. Hans behov av att kunna träffa mig när som helst men inte riktigt ta något väsentligt steg. Trodde både han och jag var på det klara med att detta var ett seriöst förhållande och att vi båda var beredda att verkligen satsa. Börjar tro att han hela tiden inbillat mig saker. Nu vill jag inte höra ett endast piss från honom, nu vill jag SE honom göra allt det han har sagt också. Inge mer snack, mer verkstad.

Och jag tänker inte tjata. Jag tänker hålla tyst och sluta träffa honom så fort som han föreslår. När tänker på det är det ju precis så som det har sett ut de senaste 2 och ett halvt åren och det är förjävligt att jag frivilligt gått med på att göra honom glad medan jag slitit ut mig själv genom att ständigt bo i en väska.

Kickit

Äldre 16 May 09:19

#0

Och Maria - jag är bara 23. Jag vill gifta mig när jag har råd med en dunderfest där jag kan bjuda hela vänskapskåren, släkten etc. Men däremot får han gärna fria i den bemärkelsen att vi förlovar oss. Inom ett år är jag färdigstuderad och det kanske börjar rycka i trådarna då :)

Om han inte vill flytta ihop??

INNEHÅLL