MiaMoore har blivit fru :-) (lååång läsning)

Vilken fantastisk dag vi fick!

Dagen före var hektisk och kaotisk och jag kunde inte sova på natten sedan. På morgonen åt vi frukost på hotellet (tog in där redan dagen före för att få varva ner lite) och var ganska fnissiga. "Undrar vad alla andra här ska göra idag, själva så ska vi ju gifta oss". Fortfrarande kändes det dock ganska overkligt, Vi hade ju planerat det så länge, och nu var det alltså dags...

Vi tio kom make-upartisten jag bokat och började fixa mig. Sedan ramlade folk in medan jag satt där. Min syster (tärnan), mamma, marsalken och hans flickvän, fotografen. Började bli rätt stressad vid 14;00 då det var två timmar kvar och jag fortfarande inte var färdig. Då klockan var 15:00 satt jag FORTFARANDE, och hade då nästan blivit klar men hade alltså inte bytt om. Såg lite skum ut i mysbrallor, t-shirt, slöja och omsorgsfull make-up/hår... De andra var ombytta och klara, fotografen stressad över att han skulle hinna ta bilder och ute vräkte regnet ner... Kände mig lite missmodig. Tio minuter senare var jag äntligen klar.

Plåtningen gick supersnabbt och jag tror inte jag blev bra på de bilderna. Var alldeles för stressad, och dessutom hade jag önskat ta bilderna utomhus! Det fina var dock att det slutade regna någonstans däromkring. De andra åkte före till kyrkan, och sedan åkte vi (brudparet), marsalken och fotografen då det var tjugo minuter kvar. Då hade jag skyhög puls och såg antagligen lätt hysterisk ut! Inte minst då taxichaffisen var osäker på var kyrkan låg, men vi guidade honom.

Halvsprang fram till kyrkan (med min bebismage, höga klackar och allt). Hade då inte upptäckt ännu att min handväska och påse med lågklackade skor blivit kvar i hotellobbyn. Mötte upp brudföljet och lyckades efter mycket om och men få alla att samla sig. Pratade igenom med prästen Lisa och kyrkvaktmästarna och sedan eskorterade min Älskade min mor fram till hennes plats. Sedan gick han och ställde sig vid altaret och väntade.

Kvar utanför stod jag med pappa, och bakom två tärnor och två marsalkar. ( Att min pappa gav bort mig är kontroversiellt, jag vet, men jag hade mina skäl att jag ville ha det så. Det är en annan också lång historia). Så började kyrkklockorna ringa, portarna gick upp, musiken började (Wagner´s Lohengrin) och vi gick långsamt in. VILKEN KÄNSLA!

Jag såg folk överallt; släkt, vänner, nära och kära. Ville ju bara hälsa på och krama alla! Vissa hade jag inte sett på flera år! och där framme stod min Älskling och väntade...

Tidigare har jag trackat honom att han är blödig och lättrörd, men gissa vem som kämpade med tårarna hela vägen? Trodde jag skulle sprängas av lycka och var så otroligt rörd av hela situationen. Det finns inte ord att beskriva den känslan. Blir fortfarande tårögd och alldeles varm då jag tänker på det.

Framme vid min Käraste lämnade pappa över mig och satte sig sedan vid mamma. Såg att pappa var alldeles tårögd och stolt. Kämpade med tårarna ännu mer...

Vi gick fram till prästen som väser till mig: "Svimmar du kastar jag det här vattnet på dig" och blinkar. Sedan minns jag inte så mycket av psalmerna (411 och 85), eller att Lisa läste ur Höga Visan, eller då vi läste våra löften, utan det jag minns är att solen plötsligt sken in på oss, och att jag aldrig tidigare känt mig så renodlat LYCKLIG. Det var helt euforiskt och så oerhört starkt! jag vet att vi läste Fader Vår och fick välsignelse och allt, och att Lisa dessutom kryddade med en del personliga, för oss typiska och mycket passande, ord, men jag minns inte vad eftersom jag inte kunde lyssna utan bara KÄNNA.

Så vände vi oss om, kantorn spelade Hårgalåten (och gjorde det sååå bra), jag såg hur mina föräldrar grät (av lycka förutsätter jag), min styvmor grät och överallt satt folk leendes och tårögda. Så gick vi ut och in i lilla kapellet där vi gömde oss till alla gäster kommit ut ur kyrkan. Min MAN berättade att då han stått framme och väntat hade vår präst på vägen förbi viskat "Nej tyvärr, hon ångrade sig" . *skrattar* Så stod vi där ensamma några minuter och nästan hoppade upp och ner av lyckorus och upphetsning. Så mäktigt!

Sedan klev vi ut på kyrktrappen och alla kastade ris, fotograferade och sedan började puss- och kramkalaset. Underbara, älskade släktingar och vänner!

Medan våra gäster började gå mot festlokalen tog fotografen ytterligare bilder på oss, och denna gång var omgivningen så som jag velat, och vi var inte lika stressade utan bara lyckliga. De bilderna blir nog bra.

Festen blev lyckad och fylld med vackra/roliga tal, god mat, gott vin (sade de som inte var gravida utan fick dricka), härlig musik och mycket dans. Var speedad och lyckorusig hela kvällen! Och lyckoruset känns fortfarande av så här ett par dagar senare. Grattis till alla som har sitt bröllop att se framemot, det är verkligen en fantastisk upplevelse!