När märker man av att man är...GRAVID???

Izzie,
Jag är varken journalist eller författare utan bara en enkel forskare. Men nu har jag en dead line på fredag så jag måste få klart en massa skriverier tills dess. Puh!

Förresten Mindre!

Är du biolog???????
Det är jag också!!!!
Vad jobbar du med egentligen! *blev nyfiken nu*

Oj nu börjar jag visst fylla sidorna själv igen. Sorry!

Izzie,
nejdå jag tror redan jag har berättat det tidigare så jag kan göra det igen.

Jag är i ett labb som forskar om kromsomsjukdomar. Inte Downs sydrom utan andra.
Jag ska kolla på genetiska orsaker till en viss typ av kromosomsjudom som inte är jättevanlig men som ändå drabbar ca 1 på 5000 födda barn.
Det är en ganska nyupptäckt sjukdom så därför känner man itne till så mycket om den.

Barn som föds med denna sjukdom är utvecklingsstörda och har väldigt ofta hjärtfel av olika slag samt andra neuroligiska sjukdomar.

Det skiftar ganska mycket mellan olika individer, men det som är gemensamt är att de alla har en ganska grav utvecklingsstörning.

Izzie,

Jag tror att de flesta som nojjar nojjar oavsett vad man känner till/inte känner till. Kanske är mer en personlighetsläggning?

Jag har lätt att nojja över mycket vad gäller vissa saker, men är samtdigt lugn över andra saker.

Ang detta med barn och kromosomskador så vill jag självklart ha ett friskt barn. Men jag har vänner som fått barn med kromosomskador och även andra sjukdomar och jag har sett att det går väldigt bra för dem så jag tror faktiskt detta lugnat mig väldigt mycket.

Men visst jag är nästan säker på att om jag fick veta i förväg att mitt barn skulle ha en kromosomskada skulle jag nog välja abort. Detta framförallt eftersom jag vet att ett barn med kromsomskador KAN vara väldigt allvarligt sjukt.
Man vet ju aldrig om det är en mild skada eller en allvarlig förrän barnet är flera år. Det går inte att förutsäga.

Men jag känner att jag inte är så orolig för detta med kromsomskador eftersom man faktiskt har möjlighet att upptäcka dem tidigt (NUPP, etc). Så jag tror jag är mer nojjig över allt man inte kan se. Det finns ju massor med sjukdomar och skador ett barn kan födas med eller utveckla som man inte alls kan se under graviditeten, som typ autism och liknande.

Tror detta skulle vara det absolut jobbigaste. Svår autism. Att inte få kontakt med sitt barn måste vara fruktansvärt!

Eller att få ett barn där man inte kan fastställa diagnosen.

På så vis är det ju bra" med Downs syndrom för det är en av de mest välkända sjukdomar som man känner till idag. SÅ man har mycket kunskap både medicinskt och på andra plan.

Har vänner med barn med Downs och de har fått så otroligt mycket hjälp och stöd etc av svenska sjukvården och andra ställen att de verkligen häpnat!

Drt finns ju även kromosomskador som inte alls är så allvarliga också. Känner en liten tjej som har en skada på en annan kromosom (än 21 som det är med Down) och när hon var på koll nyligen så visade det sig att hon var t o m före "normala" barn i utvecklingen (kommunikation, motorik etc)! Så det kan som sagt vara väldigt olika.