Deppig

Hej

Ring till vårdcentralen imorgon, och beställ tid hos din husläkare, du måste få hjälp med ditt problem. Det är svårt att klara av det på egen hand.
Lycka till.

Jag vet inte om du kan tänka dig att äta antidepressiva... Min sambo äter cipralex sedan 7 månader tillbaka och har blivit en ny människa nu. Han hade en lång period där allt kändes deppigt och meningslöst. Han var alltid vresig, orkeslös och gillade varken sig själv eller sitt liv. Enda gången han mådde bra var på helgen när han "fick dricka"... Så sökte han hjälp för att få sömntabletter och fick diagnosen deppresion. Började äta cipralex och sakta men säkert känndes saker o ting bättre. Hans dalar blev färre med tiden och inte lika djupa. Orken att leva kom tillbaka steg för steg och livet för oss båda blev ljusare. Han har en bit kvar o kommer att äta tabletterna ett tag till men det spelar ju ingen roll, det enda som betyder något är att han mår bra och att hans ständiga uppförsbacke jämnats ut.
Sök på eniro efter prykologer i din närhet, eller kontakta din vårdcentral. Det finns verkligen hjälp att få, du ska inte behöva må såhär!

Problemet är ju att allmänläkare sällan har kompetensen att ställa en diagnos så som depression.. Å tyvärr gör de det alldeles för ofta och alldeles för lättvindigt i dagens läge.. Vilket kan ställa till med alla möjliga trista situationer..

Man kan å andra sidan inte heller gå och må dåligt i oändlighet bara för att man kanske kommer till en "kass" läkare/psykolog om man söker hjälp... Det måste ju rimligen finnas bra oxå!
Man kan ju ringa sin vårdcentral och fråga om dom kan rekomendera någon mottagning eller googla på det och se om man hittar en hemsida som attraherar en... kanske ringa runt lite och se om något ställe känns bättre än andra...

Hoppas att det ordnar sig för dig!

Självklart så ska man söka hjälp ändå.. Men man ska vara uppmärksam och medveten. En läkare som efter ett besök ställer diagnosen depression och skriver ut medicin skulle jag inte lita på, tex...

Jag hade det också så för ett tag sen. Först så gick pappa in i en psykos och sen fick mamma bröstcancer. Då började jag sova dåligt, och det ledde till att jag inte somnade förrän vid 02,00-03,00 och ändå skulle jag vakna vid 05,30 för att hinna till jobbet. Efter några veckor började jag också känna en allmän nedstämdhet och fick en sådan ångest, visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till.

Men jag bestämde mig ändå för att söka på vårdcentralen. Vid första besöket sjukskrev läkaren mig i 3 veckor och gav mig Efexor mot depressionen, Stesolid mot ångesten och Nozinan och Imovane för sömnen. Sömnen ordnade upp sig efter bara några nätter, även ångesten minskade men jag kände mig ändå inte gladare.

Så det blev ett återbesök hos doktorn igen och han ökade dosen Efexor till 375 mg (maxdos), satte in Theralen som jag skulle ta regelbundet mot ångest (3 gånger om dagen), höjde min Stesolid till 10 mg (vid behov) och ökade Nozinan till 100 mg. Förutom detta så satte han in Zyprexa (10 mg till kvällen). Jag blev sjukskriven 8 veckor till under den tiden så blev jag som en ny människa. Visserligen är jag lite trött av medicinerna men det spelar inte så stor roll.

Nu har jag börjat jobba igen, fått tillbaka livsglädjen och till och med fått orken tillbaka att börja banta. Så jag rekomenderar varmt att du ska söka hos vårdcentralen och be om Efexor, den gör verkligen susen. Kanske kan du få prata med någon av mottagningen psykologer (det är dock inte alla som har det).

Hmmm, sedan är det oxå så att sömnbrist leder till att man mår sämre. Då börjar man ofta med sömnmedel och sedan är det igång... Sömnbrist och sömnmedel kan nämligen båda ge biverkningar så som depression och ångest och då börjar man behandla de symptomen oxå och det ger andra biverkningar osv osv... En evig ond cirkel som kunnat undvikas med rätt behandling istället. Detta fenomen har diskuterats på nyheterna den sista tiden.

Jag är själv felbehandlad för depression. Ätit div mediciner som gett alla möjliga biverkningar och när jag slutat med dem har jag insett att jag mår bättre utan. Medicinerna har hjälpt när det varit som värst och sedan har de hållt mig kvar i ett lägre läge än jag egentligen varit. Vilket är EXTREMT vanligt... Jag mår mycket bättre när jag är helt medicinfri... Å jag har inte testat några mediciner -Zoloft, remeron, fluanxol, sobril, atarax, esucos, theralen, stilnoct osv osv i en låååång lista... Nu, efter 4års tid verkar det som att de vaknat upp och vill komma till botten med problemet och hitta RÄTT behandling... De har varit helt underbara mot mig de här åren och jag skulle aldrig klaga på dem men jag önskar att denna stund kommit i ett tidigare skede..och det kunde det gjort om de brytt sig om att nå roten till problemen istället för att bara lättvindigt säga "depression, ångest och sömnstörning" och sedan medicinera.

Sverige har den högsta procenten deprimerade människor (eller om det var en av de högsta).. Å detta beror inte på att vi är mer deprimerade utan på att vi är överdiagostiserade och överbehandlade...

Lyckligt gift sedan 20/5 -06

-Du låter som ett textexempel på vad de diskuterat mkt på tv denna vecka. En människa som går igenom en livskris ska inte behandlas för depression.. Å sömnbrist leder ofta till en mental och fysisk kris, när man behandlar detta så ger behandlingen biverkningar som oxå sedan börjar medicineras mot... En ond cirkel, heeelt i onödan!

Jag vill inte påstå att det verkligen är så i just din situation. Det har jag ju ingen aning om, men jag ville ändå säga att din berättelse låter som ett textexempel på felbehandling... Men självklart behöver det inte vara så!.. Vill bara väcka folks tankar lite kring ämnet...

Hade jag inte varit deprimerad så hade ju inte mina antidepressiva tabletter hjälpt mot nedstämdheten, lika lite som hjärtmedicin till en frisk patient ger ett ännu starkare hjärta.

Och de problemen som gjorde att jag blev "dålig" är ju inte över på långa vägar. Pappa är fortfarande inlagd från och till och läkarna försöker fortfarande hitta ett sätt att hjälpa mamma. Jag tror faktiskt på doktorns diagnos angående depression.

Lyckligt gift sedan 20/5 -06

Som jag skrev så menar jag inte att ifrågasätta just din diagnos, situation eller medicinering. Jag är varken expert inom området eller känner dig, så det skulle jag aldrig göra.. Ville bara påpeka att din berättelse låter som många andras berättelser, där det ena lett till det andra och de felbehandlas i onödan under lång tid. Med alla möjliga komplikationer till följd av detta.

Sedan kan jag även lägga till att dessa mediciner kan verka som att de hjälper även om man inte lider av depression och det kan jag intyga av egen erfarenhet!..

Jag tycker även att denna tråd återspeglar problemet i primärvården/samhället. Här har vi en tjej som beskriver att hon mår väldigt dåligt och inte vet vad hon ska ta sig till eller hur hon ska orka.. Och direkt så får hon rådet -gå till läkare och börja medicinera!.. :-O Shit! Är det lösningen numera???

Jag är inte alls emot att söka hjälp eller att medicinera om det behövs, tvärtom så är jag för det.. Men sjukskrivning och medicinering är inte alltid den bästa lösningen och absolut inte den enda lösningen. Vilket man kan få uppfattningen av att det är idag. Livskriser, sorg och nedstämdhet är normala tillstånd och tillhör livet. Något är fel när vi börjar sjukskriva och medicinera för normala tillstånd.

Men tro mig, jag vet hur det är att må dåligt!.. Å jag tycker absolut att TS ska söka hjälp. Å även tänka på att vara oerhört noga med kost och motion, som ofta kan vara mer effektivt än antidepressiva medel faktiskt.

Jag gillar bara inte synsättet och nonchalansen som läkarna och allmänheten fått.. Mår du dåligt, jaha, men här har du en massa piller så ska du se att allt blir bra igen..