Bröllop utan känsla...

Ja du. Det kanske inte måste vara det ena _eller_ det andra, dvs antingen ditt alldeles egna dilemma eller systerbarnets ostoppade oväsen som är problemets grund.

En gissning som ligger nära till hands är förstås att peka på att dina förväntningar och din planeringsiver varit så höga att du inte kunde slappna av ordentligt och bara glädjas.
Men du nämner i din trådstart att syskonbarnet, "som alltid annars", stulit det viktigaste ögonblicket.
Den raden får mig att fundera.

Det låter som att irritationen över barnets ohejdade framfart under vigseln var ett i raden av liknande intermezzon. Du nämner även att ingen vågade säga ifrån.
Varför då, undrar jag. Var du orolig att din syster skulle bli arg eller att du skulle framstå som något annat än den perfekta solskensleende bruden, om du vågade göra din stämma hörd?
För det är ju egentligen alldeles självklart att ni hade haft all rätt, såväl du, maken och prästen, att påpeka det störande i barnets framfart.
Att din syster inte ingrep själv förundrar mig. Det är ju i själva verket föräldern det kommer an på, att se till så att barnen beter sig på ett lämpligt sätt.

Jag undrar lite om det ligger nån slags knut i din självbild; att du kanske är typen som inte vågar säga ifrån i oro att andra ska bli arga på dig?
Jag hoppas jag har fel.

Sen får jag även känslan av att du gärna vill "leverera" mycket, dvs att allt ska vara så bra som möjligt för alla, och att helhetsintrycket måste var "det rätta".

Men detta är bara en okänds spekuleringar. Kanske är det inte alls så du upplever situationen, utan bara min spontana reaktion av det du skriver.

Jag förstår i vilket fall som helst att du blev besviken över att ingen lugnade din systerdotter under vigseln.

TS

Problemet med personer som har svårt att säga ifrån är inte så mycket de själva, utan de personer i deras närhet som ser till att utnyttja det.

ja, du har verkligen mitt stöd i frågan, för rent ut sagt så tycker jag det är för överjävligt att som förälder inte se till att vigselcermonin inte störs.
Du borde verkligen sätta en gräns, och ja, verkligen taskigt att du skulle behöva förstå det på er bröllopsdag.

Men nu önskar jag er ett långt och lyckligt äktenskap! :)

Visserligen kommer hennes barn att växa upp och (förhoppningsvis) bli en insiktsfull ung person som förstår att man inte alltid kan vara i centrum för alla.
Så just det problemet kanske löser sig självmant, så att säga (om nu inte syskonbarnet blivit så centraliserat på alla familjesammankomster att det blivit helt bortpjoskat).
Det som kan bli ett problem i framtiden är att du bär med dig minnet av att du inte någonsin sa ifrån (hur det påverkar ditt framtida jag är svårt att veta nu) och att din syster faktiskt inte visade dig och din man respekt nog för att rätta till det som blev fel vid vigseln.
Det kanske inte är sådär jättekul att ha i minnet.

Säger du ifrån så vet du i varje fall med dig i framtiden att du inte lät andra köra hur som helst med dig.

TS = TrådStartare, dvs DU! :)

Vad du än väljer, så minns att det alltid är bäst att kommunicera på en saklig nivå. Försök, för att nå ett gott resultat i diskussionen, att fokusera på probemelt på ett lugnt sätt.
Det ger -i bästa fall- så mycket mer än om du "briserar" när du redan blivit alltför upprörd.

Lycka till med detta, vilket du än väljer av dina alternativ.

Kram själv!

Är du allvarlig och ser verkligen _ser_ på henne när du tar upp det, så borde det gå fram att nu är det seriöst snack på gång.

Det är klart att det är svårt att vara lugn när man egentligen är jätteupprörd, men det kan ha sin poäng. För är man alldeles för upprörd så så kan problemet växa genom mindre genomtänkta utalanden... som kanske förstörde mer än de gav.

jo, måste du så måste du ju. Det kanske är lika bra att ta "tjuren vid hornen", och få det överstökat. Och då vet du ju hur det gick när julhelgen kommer.

Men vad säger resten av familjen? Har du stöd där? Eller tycker alla att det är OK att lillen är i superfokus (om jag förstått dig rätt?) jämt?

Visst blir det lite särskilt med en nyfödd i familjen, men jag tycker inte att barnen ska synas och höras mest _hela tiden_.
Då låter det mer som curlingmentalitet, och det är knappast nyttigt - för barnet heller.

*menar givetvis när barnet växer upp... Att en "nyfödd" har sina egna rutiner är ju inte att undra på :D

Men att du blev besviken på att hon inte ingrep vid vigseln, tycker jag att du kan frmföra. Blr hon upprörd över det så ligger faktiskt problemet hos henne!

Varsågod :)

Ja, det låter som att A. Er "kärnfamilj" ställer lillen i centrum och det kanske också är litegrann så att till exempel din pappa tycker att det är skönt att koncentrera sig på barnet, om det finns vissa spänningar mellan er?
B. Du får finna styrkan i dig själv för att sätta ord på det här till din syster.
Helt klart blir det ju en ganska ohållbar situation om en del av syskonskaran (du) hela tiden får känna att den står tillbaka för intressen från den andra delen (din syster).
Vigselceremonin har redan varit, att barnet tilläts leva om då är redan gjort... men förmodligen skulle det inte kännas ens i närheten så beskt, om din syster bjöd dig på en ursäkt och medgav att det var fel av henne att inte ingripa.

Jag får fortfarande känslan av att detta är större än denna enskilda gång (även om det såklart blir "grädden på moset" när det är ett bröllop!) och jag hoppas att din syster kan möta dig i det här och förstå att du tycker att det kan bli lite mycket kring hennes barn. De är visserligen fantastiska i sig, men man måste få lov att ägna sig åt vuxna diskussioner också, när man träffas.

Mrs Robinson

Om jag förstår dig rätt så valde ni den här lösningen just för att_alla_ småkusiner skulle få lika stor del av kakan, så att säga.
Det låter -helt bisarrt, men ändå- som att din syster just försökt att kringgå just detta genom att försöka fösa fram sin dotter till solosång.

Jag förstår att du drar dig för den diskussionen, men faktum är att _det är inget att diskutera_!
"Tack men nej tack, vi vill ha det så här" bör räcka alldeles utmärkt och gör det inte det, så är det din syster som beter sig dumt.

Förresten, någon (Anneleigh?) skrev tidigare att hon redan som liten fått lära sig att i kyrkan är man tyst och stillsam.
Detsamma gällde mig som liten; respekt för kyrkorummet inpräntades redan i tidig ålder, och jag är tacksam över att det gjordes.
Att springa, tjoa och ställa till med oväsen var strängt förbjudet.

Det är helt riktigt det som skrevs idet inlägget; man har att föra sig olika beroende på var man är.

anais Nina

Hihi, godmorgon... *nattchattaren*

Mammacatta

"Efter Agan"?

Va, tror du på fullt allvar att enda alternativen är Aga -så får man tysta fogliga barn, eller Icke Aga - så får man barn utan någon som helst koll på hur man uppför sig?

Mycket märklig syn i så fall, tycker jag.

Sen detta med barn eller inte under kyrklig vigsel; visst är det så att alla får komma till kyrkan.
Men om de som gifter sig uttryckligen ber om barnfritt, ska man då gå dit ändå (gärna med sin vildaste unge) bara för att visa att man _kan_? Eller vad?

Om detta önskemål finns från brudparet så är det inte för mycket begärt att man följer önskemålet.

mammacatta

Så de som inte instämmer med dig lever alltså i en fantasivärld?

Tjena.

Anais Nina

Vad _vackert_ det citatet var!

Att önska barn är var och ens egen sak att ta ställning till, men det där var verkligen fantastiskt vackra rader.