Bröllop utan känsla...

*menar givetvis när barnet växer upp... Att en "nyfödd" har sina egna rutiner är ju inte att undra på :D

Men att du blev besviken på att hon inte ingrep vid vigseln, tycker jag att du kan frmföra. Blr hon upprörd över det så ligger faktiskt problemet hos henne!

Nä precis, curling är ordet!

Resten av familjen, ja du... Mamma lyssnade snällt när jag ringde och grät mitt i bröllopsnatten, men om hon förstod vet jag inte. Pappa är helfrälst på "lillen" och vågar fö. inte visa några känslor för mig efter en stor konflikt oss emellan för några år sedan. Så jag vet inte riktigt var jag skulle hämta den förståelsen... barn är visst det viktigaste i livet för vår familj - kul när man själv var liten men inte längre (särskilt som jag och min man för länge sedan bestämt oss för att inte skaffa några barn).

Tack för att du lyssnar så här mitt i natten!!

Hej Anais Nina. Usch ja, det där med känslor är knepigt. Det är ju som ett lotteri, kommer de så kommer de.

Men du, det hände väl en hel massa annat under ert bröllop, utöver att din systers barn levde rövare i kyrkan? Kanske middag, fest? Jag tror att du fokuserar på tok för mycket på själva ceremonin, i synnerhet det störande inslaget som trots allt utgjorde en minimal del av ert bröllop. Det ÄR en speciell situation att stå uppradad inför en massa människor och på beställning visa sin kärlek inför varandra. Och ska jag vara helt ärlig så var det den minst intima delen av vårt bröllop. Vi gifte oss dessutom i en katolsk kyrka och där finns alltid ett mått av fruktan, tal om synd och renhet osv, som inte enbart väcker positiva associationer. Även om vi gillade vår präst och det var vackert, så ser vi allt en smula rädda ut på just de bilderna. Men efteråt, när vi kom ut och folk kastade rosblad och kramade om oss! Ren lycka. Och under middagen, och valsen, eller när man dansade, kramade eller pratade emd någon speciell vän eller släkting. Har ni foton? Har ni fått foton från vänner och bekanta? Det är oftast de sistnämnda som bäst visar ens äkta känslor. Och när du tittar på bilder från hela dagen och kvällen, kanske förberedelserna, så kan det absolut hjälpa dig att få perspektiv på helheten så att inte de (faktiskt) fåtal negativa incidenterna i kyrkan tar över. Har du inga foton så kanske du kan gå långa promenader med din man och prata om dagen, gå igenom små detaljer, samtal, roliga tal, goda rätter osv. Ansträng dig en smula för att minnas annat än din systers skrikiga barn, är helt enkelt mitt tips.

Lycka till med allt!

Hej Gemma!

Jovisst hände det en massa annat, det dumma var bara att i och med att jag inte kunde släppa ut min irritation och besvikelse direkt efter vigseln, utan genast skulle se glad ut på allas foton, så höll jag inne med mina känslor och tyvärr också de mer positiva. Plus att prestationsångesten över att resten måste bli lyckat kom som ett brev på posten. Du beskriver det bra med att "stå uppradad inför en massa människor och på beställning visa sin kärlek inför varandra". Visst är det konstigt.

Vill absolut inte var negativ men tyvärr kom jag på mig själv med att vara lite tillgjord och klyschig när jag pratade med mina speciella vänner på festen... Först när det inträffade en lite jobbig sak blev jag mer mig själv, och allvarligare.

Nej vi har tyvärr bara fått ett fåtal bilder skickade till oss än. Men de vi har hjälper mycket att de blev bra.

Tack för att du hjälper mig att få perspektiv på hela bröllopet! Blir varm och glad över hur mycket empati det finns där ute

Varsågod :)

Ja, det låter som att A. Er "kärnfamilj" ställer lillen i centrum och det kanske också är litegrann så att till exempel din pappa tycker att det är skönt att koncentrera sig på barnet, om det finns vissa spänningar mellan er?
B. Du får finna styrkan i dig själv för att sätta ord på det här till din syster.
Helt klart blir det ju en ganska ohållbar situation om en del av syskonskaran (du) hela tiden får känna att den står tillbaka för intressen från den andra delen (din syster).
Vigselceremonin har redan varit, att barnet tilläts leva om då är redan gjort... men förmodligen skulle det inte kännas ens i närheten så beskt, om din syster bjöd dig på en ursäkt och medgav att det var fel av henne att inte ingripa.

Jag får fortfarande känslan av att detta är större än denna enskilda gång (även om det såklart blir "grädden på moset" när det är ett bröllop!) och jag hoppas att din syster kan möta dig i det här och förstå att du tycker att det kan bli lite mycket kring hennes barn. De är visserligen fantastiska i sig, men man måste få lov att ägna sig åt vuxna diskussioner också, när man träffas.

Sister of the Night: (Du gör verkligen skäl för ditt namn btw!)

A. Visst är det så! Det blir nästan övertydligt från pappas sida.

B. Du har kanske rätt i att det skulle kännas skönt med en ursäkt... men jag är inte helt säker på att jag kommer att få någon...

Jag hade nog inte insett hur trött jag var på speciellt pappas gullande med barnet förrän detta hände.

Jag förstår dig till fullo och hade antagligen fått spel om jag var du.
Jag fick hela ungarnas skolavslutning förstörd även den i kyrkan av att två små barn sprang runt och förde ett j**la liv under hela tiden och ingen säger något?!? Jag fattar inte det, jag har 2 killar har lärt dom från första stund att i kyrkan är man tyst och stilla. Man uppför sig på vissa ställen och på vissa är det fritt fram att stoja.
Nu lär jag garanterat reta upp folk men det bryr jag mig inte om.det är namligen så att även om jag har 2 egna barn så är små barn som för skriker och gapar det absolut värsta jag vet och det gör mig på riktigt dåligt humör. Som tur är finns det inga små barn i någon av våra släkter så det slipper vi iallafall.
Hoppas din besvikelse lägger sig och GRATTIS! till er dag.

*läser och begrundar*

Här har sagts mycket klokt. Jag tror ungefär såhär - visst är det supertrist om den lilla tjejen får all uppmärksamhet vid ögonblick som inte är hennes och det gör inte henne en tjänst. Fråga är om det hjälper att tala med resten av familjen eller om du inte för att börja förändra det måste börja behandla flickan annorlunda? Dvs i den mån du är där och har möjlighet sätta gränser för henne - ty säg att "i ditt hem får man inte göra x, eller inte servera speciell mat eller vad det nu kan vara (det är bara exempel). Prata med din syster, men tro inte att det förändrar allt utan ställ också in dig på att själv agera annorlunda och kanske vara ensam om det inledningsvis).

Sen vad gäller vigseln så tror jag lite att du är perfektionist på ett sätt som gör dina egna förväntningar på hur saker ska vara står lite i vägen för din egen upplevelse. Ens livs största ögonblick eller hur man ska reagera på känslor - både positiva och negativa - kan man sällan förutspå eller planera/regissera i förväg, faktiskt. De uppstår liksom, reaktioner kommer!

Så visst, prata med din syster, men låt inte din upplevda besvikelse eller irritation dominera utan gläds åt de fantastiska ögonblick du/ni fick!

Det där att stå uppradad och visa känslor som andra förväntade sig var faktiskt nåt jag drog mig lite för inför vårt bröllop. Gemma har rätt i att själva ceremonien i mångt o mycket var ganska lite intim och mer skådespel. Och då hade vi ändå en extremt liten personligt sammansatt ceremoni ingen sträng präst a la domedag. Att makens brorson sa nåt fånigt precis innan fick just då bara vara roligt, inte förta vår upplevelse, även om jag i princip tycker att det var rysansvärt plumpt, t ex.

Anais Nina

Jag känner med dig, jag skulle reagera likadant tror jag.
Och det värsta är väl kanske att man hela tiden tänker "den där känslan MÅSTE komma snart, jag måste vara glad, vi gifter oss nu, den här dagen är snart över" och sätter en enorm press på sig själv.
Nog för att lilltjejen kunde ha burits ut eller tystats ner, det var ju faktiskt dålig stil av hennes mamma, men "olyckor" och oförutsedda saker händer ju - speciellt med barn.
Men bröllopsdagen ÄR en enormt stor dag, man planerar in i minsta detalj och självklart har man stora förväntningar om att det ska bli fullkomligt underbart, och går minsta lilla fel kan det ju förstöra hela dagen, beroende på hur man själv tänker.
Oftast är det ju sin egna hjärna som är sin värsta fiende, som du säger, din man såg överlycklig ut - han kanske tyckte det var synd med lilltjejen, men släppte det och hade roligt istället.

Jag är själv väldigt kritisk av mig, jag fokuserar bara på irriterande småsaker och retar upp mig själv tills jag vankar som en tickande bomb, och det är en egenskap jag avskyr hos mig själv och det gör mig olycklig i många stunder.
Livet skulle kunna vara så mycket enklare, om man bara kunde rycka på axeln nån gång åt problem som dyker upp. Men det kan jag inte, och jag MÅSTE lära mig att inte vara så hård mot mig själv.

Gör det du känner måste göras, är lilltjejen ett problem i vanliga fall också så ta det med mamman. Det här är ju en fråga om uppfostran och väldigt dåligt ansvar av henne att låta det gå så pass långt att lilltjejen "tilläts" sno ert ögonblick. Jag skulle bli skitarg och säga det rakt ut, speciellt om det hänt förut.

Nu känner jag mig dock ännu mer säker på att ha barnfritt på vårt bröllop - älskar barn, men en annan dag kanske...