Bröllop utan känsla...

OJ, nä stop nu. Att du inte känner dig lycklig, det kan du inte skylle på ett barn. Det låter faktiskt rätt långsökt. möjligen kan det skapa lite irritation, men man kan inte låta hela ens lycka och glädje flyga ut genom fönstret för att ett barn stojar lite.
Däremot låter det som om dina förväntningar varit alldeles för höga och felriktade.
Skulle ett barn stojja och springa omkring i kyrkan så skulle jag troligen vända mig om, skratta lite, kanske böja mig ner och be barnet komma fram till mig.
Ja faktiskt, jag skulle ta det så lätt, säga hej x, kom hit, sätt dig här framme hos oss så får du se vigseln på nära håll, sätt dig här på altarringen.
Och ja, jag räknar kallt med att det kommer att hända. Under vårt första dop hände det tex. vi tog då fram ALLA barn och sjäng blinka lilla stjärna i kyrkan och allt var så mysigt när jag och prästen satt ner längst framma i gången med alla barn.
Så mycketmer glädje bidde det då istället.
Man kan inte hänga upp sitt liv och sin glädjes vara eller inte vara på att ett barn stojjar. Så självisk och egocentrisk kan man inte vara, då slår det bara tillbaka mot en själv.
Även om barnet irriterade dig så kan du aktivt välja hur du skall reagera på det.
se det som något kul, ett härligt minne eller gå och sura över det.
Det är tråkigt att du känner dig misnöjd över ditt bröllop. Men det ligger inte hos barnet, det ligger helt i dina egna känslor. För man kan inte styra allt och alla i minsta detalj. Bara sig själv.

Hej!

Jag kan tänka mig att det där inte är ett allt för ovanligt problem endå.
Det ÄR ju en stor dag, man har stora förväntningar och det ska kännas UNDERBART förståss.
Men kanske kan nervositet och just den där förväntan på något vis förstöra, än fast man inte vill.

Då man går in i något helt tom och utan förväntningar, det är då det kan kännas mest.

Kanske får man ibland vara nöjd med att de flesta riktigt stora känslorna kommer INNAN det verkligen händer. Att det just i det ögonblicket då det blir verkligt blir för stort att ta in att man blockerar sig lite.

Jag kan tänka mig att detsamma kan hända för mig, det har hänt förr i sånna sammanhang då man tycker att NU borde det ju kännas si eller så.

Gör som du säger, förnya era löften om ni känner att det vore en bra grej.
Annars får du minnas dagen som den var och sen komma ihåg det där innan vigseln extra mycket.

TS,
jag har också förmågan att ställa mina förväntningar högt och "föreställa" mig hur jag kommer att känna vid ett speciellt ögonblick. Det för ju ofta med sig att det inte kommer någon himlastormande känsla i just det där ögonblicket. Däremot kan jag senare, ett par dagar eller veckor, tänka tillbaks och få gåshud av lycka... Så... Döm inte ut ert bröllop helt och försök sätta fokus på något annt - som sagt det hände ju alldeles säkert många andra saker under er dag, både innan och efter själva vigseln...

Släpp loss och ha inte så stora förväntningar. Allt blir inte precis som man önskar alla gånger. Man är dessutom lite nervös, men huvudsaken är väll ändå att du blev gift? Den där känslan du beskriver är den så otroligt viktig för dig? Den kanske inte kan infinna sig på beställning? Njut av att vara gift och ta tillvara på livet det är mitt råd.

Mja, jag tror iofs inte att ts lycka hänger på huruvida ett barn löpte amok i kyrkan, men visst kan det irritera och störa så pass mycket att "känslan" inte riktigt infinner sig. Att någon av föräldrarna til flickan inte tog henne i famnen och gick ut ur kyrkan en liten stund, tills hon lugnat ner sig, tycker jag är väldigt dålig stil och rent oförskämt. Då verkar det ju som att de helt enkelt inte bryr sig om att barnet är störande. Alla älskar inte barn, så är det bara. Alla tycker inte att en ettåring som springer omkring och skriker i kyrkan, mitt under en vigsel, är ett charmigt inslag. Många tycker att det är jobbigt och störigt och det kan iaf jag tycka att föräldrar borde respektera.

TS: Jag tycker absolut att du ska prata med din syster, men framförallt borde du nog, som flera andra redan skrivit, fokusera på det som blev bra och de lyckliga stunder du/ni hade. Att ungen levde loppan i kyrkan kan ju inte göras något åt nu, så det är upp till dig att inte låta händelsen förstöra er dag i efterhand! Förnya era löften på bröllopsresan, ha en underbar andra brölloppsdag, ta nya bilder etc...låpter som en bra idé, kanske skulle lägga fram förslaget till min man också :)

Anais Nina: Med risk för att psykologisera... tycker att du är lite väl hård mot dig själv när du säger att du "kom på dig själv med att inte riktigt vara dig själv". Enligt min (personliga) uppfattning innebär samtliga bröllop ett visst mått av teaterföreställning, även om känslorna du har för din man säkert är äkta. Men det kanske inte var det optimala forumet att visa dem? Du sa ju det själv, ni hade ju till och med repeterat innan. Är som sagt ändå övertygad om att ni fick uppleva (och förhoppningsvis får återuppleva) en hel massa fina saker under dagen och kvällen. Kanske kan du be att få några favorittal nedskrivna av talarna?

/G

Anais Nina

"Tyvärr känner jag just nu ingen större lust att fira jul med dem med barnet i centrum som alltid..."

Men snälla människa!!
Julen ÄR barnens högtid.
Det är klart att dom (som fortfarande kan känna magin med julen) ska få vara i centrum.

Det var några år som jag tappade den där speciella känslan på julafton, den jag minns som barn.
Men nu sen vår Moa kom och man ser hennes entusiasm....då kommer känslan tillbaka.

Inte kan du väl vara så egoistisk att blanda in ett litet barn och julen i det här?!?!
Det var ditt bröllop, men världen kan inte kretsa runt dig för det.
Är du verkligen svartsjuk på ett litet barn som inte ens förstår att dennes närvaro är störande för någon?!

Det låter tyvärr väldigt tragiskt.

lillamillan:

Nej, julen är inte "barnens högtid". Julen är en högtid med religiöst ursprung som omfattar ALLA människor (som vill fira), familjer, ensamma gamla människor, unga par et cetera. Och det är helt och hållet upp till var och en vem man vill fira med, och hur man vill göra det.

Och lillamillan igen: Trist för dig att du "tappat känslan"; de flesta vuxna jag känner har inte haft samma otur.

Anais Nina:

Nu har inte jag läst tråden utan bara ditt inlägg, men visst är det jobbigt när saker och ting inte lever upp till ens förväntningar.

Jag upplevde också att min bröllopsglädje togs ifrån mig lite när min bror annonserade sitt bröllop mitt i vår planering (5 mån efter vår annonsering). Och att det skulle ske 2 mån före vårat! Snacka om stealing my thunder. Jag grät i flera veckor och kände att det där med bröllop kunde vi ju lika gärna skita i nu. På bröllopsdagen kände jag mig inte alls sådär upprymd som jag trodde att jag skulle göra. Hans bröllop kunde jag inte ens uppskatta (även om jag höll god min). Och bröllopsfesten blev inte som jag tänkt mig och min man blev full (händer aldrig annars) och bröllopsnatten innebar att han spydde och somna utan att hjälpa mig av med klänningen... Inte vad jag föreställt mig direkt...

Men så här ett år efteråt har jag fått lite perspektiv på det hela. Jag menar, klart att jag hade önskat att vissa saker hade varit annorlunda, men det viktigaste är ju faktiskt att vi är gifta. Och när jag tittar på korten minns jag mest bara det fina. Jag vet att det kan kännas som en katastrof, men nånstans har man sen ett val att välja vad det är man vill minnas. Jag valde det som var bra.