Surrealistiskt

Imorgon har jag varit fru Sjöstrand i två veckor och jag måste säga att det känns oväntat surrealistisk. Är det fler som känner så?
Jag menar inte på något dåligt sätt alls, men när jag stod där, framme vid "altaret", hand-i-hand med min älskling, och tittade på såpbubblorna som såpbubbelmaskinen vräkte ur sig, tonades vigselförrättarens tal ner till ett lågt mummel och jag började undra om jag drömde alltihopa. Såhär i efterhand så känns det hela fortfarande mest som en dröm. En väldigt fin och vacker och underbar dröm, men en dröm. Min man känner likadant.
Men är det bara vi? Har ni liknande känslor?