Behöver råd!

Du får nog förklara lite mer... Vad är det han har fått ångest över, är det äktenskapet, att binda sig, eller nervositet för bröllopsdagen, festen, kostnaderna eller bara allmän ologisk ångest?

Oj, det låter jobbigt, stackars ni! Svårt att ge direkta råd när man inte vet varför han har fått ångest. Det kanske egentligen inte har med ert bröllop att göra. Jag tycker nog att du kan låta inbjudningarna ligga till sig ett tag. Det viktigaste är nu att fokusera på er två och ert liv ihop. Vi här är ju inga proffs, ni borde nog prata med varandra och ev någon kurator eller liknande.
Man har ju hört om folk som har fått kalla fötter när det närmar sig bröllop, och att skicka inbjudningar är ju ett stort steg mot bröllopet. Då blir det på nåt sätt definitivt, går liksom inte att backa ur då.
Det finns väl inget att skämmas för, varför gör du det?
Koppla bort bröllopet ett litet tag, prata med varandra om vad ni vill. Om det visar sig att han inte vet vad han vill med er två just nu så kan man ju förstå att han får ångest av ert bröllop. Men det troliga är nog att han känner att det är en milstolpe i hans liv och att marken gungar lite under hans fötter. Stötta honom i detta så ska du se att det ljusnar snart. Att gifta sig är stort, man kan få tunnelseende för mindre:) Kram

Okej detta var svårt!!

Men är han bara rädd eller vad säger han, att han har ångest??

Mitt råd ring och prata med någon, har han haft någon psykiater/kurator som han har pratat med förut?

Man kan oxå vända sig till prästen som skall viga er och sitta ner och prata igenom..

Om det skulle vara så att ni skall skjuta upp bröllopet jag vet att det är jobbigt, framför allt för dig alla frågor och funderingar..

Om du har mamma som kan ställa upp och säga till andra att du inte vill ha en massa frågor eller en vän som ställer upp (detta ifall det skulle gå så långt).

Detta är mitt råd!! Hoppas det löser sig vännen.

Det låter allvarligare än bara bröllopsnerver. Är han depprimerad sedan tidigare finns det nog en del saker han behöver ta itu med innan ni gifter er. Jag skulle satt bröllopet på paus helt och hållet tills han fått hjälp. Ett bröllop är något man båda ska känna glädje inför och inget man senare vill ångra och riva upp. Det är värt att skynda långsamt. En skillsmässa är jobbigare än ett inställt bröllop.

ja, ingen av oss vet egentligen vad han har ångest över. Eftersom han haft depressioner tidigare, så har han ångest lite ibland. Dock, nu är det relaterat till bröllopet (fast jag tror ju inte det är själva bröllopet i sig som är problemet).

Vi har försökt prata om detta, och jag är verkligen lyssnande och försöker hjälpa honom. Han går även till den terapeft han haft tidigare också.
Hittills har inget hänt.

Han säger att vi ska planera vidare inför bröllopet, och att han hoppas att allt blir bra tills dess. Men jag vill ju känna att tiden fram är lika rolig som själva dagen.

Att ställa in känns som ett jättemisslyckande för mig. Att han ratar mig. Jag vet att ett inställt bröllop är lättare än att skilja sig, men jag vet inte om jag kan leva med någon som utsätter mig för detta.

Jag kan låta kallsinnig, men så känner jag. Jag har funnits vid hans sida i alla år, och försökt övertala honom om att fortfätta med terapi även i de bra stunderna, för att bygga självförtroendet. Detta har han inte sett nån poäng med, och därför känner jag nu att han själv är orsak till detta på något sätt.

Usch, det är så svårt.
Jag kan inte prata med någon, jag bara kan inte.
Tänk er själv att berätta för alla som ser fram emot bröllopet att er blivande inte längre vet om han vill leva med dig.
Det gör ont!

herre gud, din stackare.
Sa han något själv eller fick du luska fram vad han han känner?
Vad han glad i början då ni började planera?

har ni ingen "vän" som kan sätta sig med er och lyssna, komma med objektiva råd?

Hu, det låter inte lätt. Sanningen kanske är ännu hemskare. Ni kankse inte ska vara med varandra, i alla fall inte just nu. Det verkar vara väldig obalans i vem som driver och håller ihop förhållandet. Jag hörde en bra liknelse. Ett lyckligt äktenskap vilar på en trebent pall. Ett ben i jag, ett ben i du och ett ben i vi. Om något ben är för kort kan man inte bygga någon stabil framtid. Ni behöver kanske båda ägna mer tid åt "jag" innan det blir balans. Om du lägger all din energi på honom och "er" kommer det nog tyvärr inte bli bra på sikt. Ibland kan det räcka med att ta en paus på några månader från varandra för att man ska kunna känna efter och se saker klarare. Strunta i vad folk tycker och tänker, det är inget misslyckande att inte gifta sig just då när man planerat. Jag tror ni båda vill ställa er frågan varför vill vi gifta oss? Vad är det som är viktigast för dig, för honom? Så vad om bröllopet blir lite försenat, det viktiga är väl ändå resten av era liv.

Men du, du säger att han vill att ni fortsätter era planer på att gifta er..Men så säger du också att om ni ställer in så är det som att han ratar dig. Om du själv tar initiativ till att skjuta på bröllopet, ratar du honom då?
Det är ju av både kärlek och omtänksamhet du tar det beslutet i så fall!
Jag kan lätt förstå att du känner dig helt utmattad av hans depression och ångest. Man ger o ger men får inget tillbaka. Du är inte ensam om att ha det så. Och tyvärr är det nog så att du får bestämma dig för att antingen köpa det läget och aldrig veta riktigt säkert hur han vill ha det. Eller lämna honom.

Sen om alla andra runt omkring er kommer att reagera och tycka både det ena o det andra, det ska ni bara försöka strunta i.
Ni är i så fall långt ifrån de första att skjuta på ett bröllop.
Om ni tar beslut att satsa så tänk inte "bröllop" då.
Han säger att ni ska fortsätta planera och "hoppas att allt blir bra tills dess". Då har man inga höga tankar. Det är ju bara att skjuta ett problem framför sig.
Att gifta sig och inte lyckas hålla ihop det kan säkert kännas som ett misslyckande kan jag tänka mig. Men att förhindra en ev framtida skilsmässa är inget misslyckande.
Om du inte lyckas övertala honom att gå i terapi så lär det inte ske någon förbättring. Vill han inte så vill han inte...då är det upp till dig om du vill vara med eller ej. Nu låter jag minst lika kallsinnig som du.

vad sa han då?