Han vill skjuta upp bröllopet!

OJ! Ja sånt här är svårt..Först och främst tror jag att du måste visa honom att du blir ledsen och besviken..Var inte arg för det hjälper sällan..Tala om för honom hur du känner, att du tvivlar på hans känslor (som det låter i TS)

Jag kan ju bara utgå från mig själv och mina erfarenheter, men jag tyckte att det var jobbigt en tid då jag ville gifta mig men min sambo tyckte att han "inte var redo". I mitt huvud så lät det som att han inte hade bestämt sig för att det var mig han ville leva med, att han kanske inte älskade mig tillräckligt..Jag tyckte att vi hade ju faktiskt 1 barn tillsammans och ett till på väg och då är man ju verkligen bunden..Men killar tänker inte likadant som oss..För dom verkar det inte vara jätteviktigt att gifta sig, heta samma och att vara en familj..Jag vet inte varför..
I mitt fall löste det sig. Han fick ta sin tid och friade några månader innan vårt andra barn föddes.
Jag hoppas att det också löser sig för dig! Och kom ihåg att detta behöver inte alls betyda att han inte älskar dig. Han kanske bara har lite kalla fötter..Och killar tycks tro att vi ska förvandlas till skräcködlor som bara äter praliner och pillar sig i naveln så fort vi är gifta.

Personligen skulle jag nog fråga honom vad som hänt under resan som fick honom att ändra sig...
Låter juh trots allt som att innan den var han själv inne på det.
Sen måste du nog förklara PRECIS hur det här får dig att känna dig.
Om allt tvivel som bubblar upp och hur ledsen det gör dig.

Ur egen erfarenhet kan jag säga tt jag var den som spjärnade imot i början.....för att ett år senare inte kunna sluta vältra mig i svulstiga detaljer och allt som hör till. =)
Men för min del handlade det snarare om att jag behövde tid att "falla in i rollen" och mogna.
Nu är jag å andra sidan HELT säker på att detta är vad jag vill och att vad som än händer så kommer jag kämpa för oss till sista droppen.

vad fick honom att ändra sig? Det var ju han som föreslog det?

Jag och min sambo gick också igenom en liten kris men jag tvingade oss att ta tjuren vid hornen, så att säga, och verkligen prata om vad det var som var problemet. Precis som flera andra sagt så kändes det som att det var mig han tvivlade på men för honom var det bröllopet och äktenskapet i sig, att det var en så stor grej. Han fick kalla fötter helt enkelt. Jag tror att det är ganska vanligt men det viktigaste är att prata tror jag och framförallt att gå på sin egen känsla och inte jämföra sig med andra! Varje förhållande är unikt och skulle man snegla på hur andra har det hela tiden kommer man bli tokig tillslut tror jag!

Det kan inte vara ekonomin som spökar? Det kostar ju lite att gifta sig och i alla fall min m2b hade det som lite skäl innan han till slut friade .

Såhär skriv jag i den andra tråden (råkade starta två):

Tack för råden.

Vi har pratar och pratat och pratat... Han säger att han vill gifta sig tids nog, men att vi inte är redo för det, varken som personer eller som par. Han insåg det när han spenderade tid med ett par han känner som nyligen fått barn och tänkte på hur mogna de är... ("Har blivit" föreslog jag, men han tycker de var mogna redan innan bebisen).

Jag vill inte tjata mer på ett tag, känner mig som värsta våpet som bara lever för att "bli gift". Så var det ju inte, men det känns så nu.

Alltså, han kan ju inte bedöma vad du känner dig mogen för?

Och att han tycker det andra paret är moget, visst. Men när känner man sig egentligen mogen och vuxen? Vad man känner och vilket intryck man ger utåt är helt skilda saker. När jag på jobbet använder min självklara röst och säger att "Givetvis måste vi göra så här, för att bla-bla-bla..." så kanske jag i huvudet kör "ole dole doff" för att jag inte kan bestämma mig. Men det vet ju ingen annan än jag, och det verkar som om jag har ett genomtänkt beslut...

Nej, han kan ju inte VETA vad jag är mogen för, (och inte vad han är mogen för heller) men han kan ju ha en åsikt. Jag kan ju å andra sidan inte VETA att jag är mogen heller, men jag kan tro och tycka det.

Det är inte ekonomin, vi hade för det första inte plannerat något stort och dyrt bröllop och jag föreslog även att vi skulle gifta oss i rådhuset, bara vi två, men det var han inte heller med på.

han kanske inte kan veta vad hon är mogen för, däremot vet han väl vad han själv är redo för, och är inte han redo så är ni ju inte redo som par heller.

Tack igen, alla som har svarat.

Vi har pratat igenom situationen flera gånger och jag har börjat acceptera att jag inte kommer få det bröllop som jag (vi?!) hade tänkt. Vi har kommit fram till att vi ska gifta oss, men inte det datumet vi först satt utan senare.

Men jag vill bestämma datum nu! Det spelar ingen roll längre om det blir sommaren 2008 eller hösten eller vintern 2009. Hur kan jag få till det utan att bli pushig och jobbig?

det bästa är väl att släppa planerandet ett tag och respektera att han inte känner sig redo, vill han inte sätta ett datum än så är det liksom inte så mycket att göra.

Planneringen bryr jag mig inte om. För min del kan vi gifta oss i rådhuset vilken torsdags som helst. Det är mest som att om vi inte har bestämt NÄR så känns det inte som riktigt. Egentligen behöver vi inte ens bestämma dag, jag vill bara att vi ska prata om att gifta oss igen.

Hmm, i nuläget hade jag varit strategisk om jag vore du. Prata inte om giftermål eller planering. Hitta på roliga saker utan honom och var världens bästa flickvän som visar att inte hela din lycka är beroende av honom. Män älskar när vi är glada och bekymmersfria och inte för krävande. Planera nån week.end resa med vänner och håll på din svartsjuka. Viktigt dock att du visar att du fortfarande åtrår och älskar honom...och så är du sådan här i några månader så vips kanske han kryper till korset! Ok. det här kan ju låta rätt fånigt och övergeneraliserande, men ju mer man pressar ibland, ju längre kommer man från målet.

Jag håller med mariella. Pressande har en tendens att göra giftermål ännu mera oattraktivt. Men sen igen så behövs det en spark i baken åt männen ibland...

Men sambo "friade" en kväll då vi skulle gå och sova. jag blev verkligen överraskad för jag hade trott att han skulle vänta ett år till eller så. Han berättade att han hade funderat mycket på vårt förhållande och att han ville spendera resten av sitt liv med mig. Jag svarade att det vill jag med men det kom inga ringar för det. De kom tre månader senare, på hans initiativ, när han kände för det.

Sedan då folk frågade när vi skulle gifta oss så sa han "nångång nästa år". Och när det började bli dags att boka "nästa år", då var det stopp! Jag fick pressa på och det kändes nästan som om jag tvingade honom till altaret. Men till slut när datumet hade bestämts så började det gå hur bra som helst igen :)

Det är en stor grej för killar på ett annat sätt än vad det är för tjejer. Så jag tycker att du skall ha tålamod. Mitt råd är att då HAN nästa gång tar upp det så kommer du ganska fort med ett datumförslag och motivering vaför det passar då. På så sätt är det "värsta" steget för honom snabbt över och jag lovar att han sen är med på noterna.

Hoppas det går bra för er!

Oj, min kommentar fastnade mitt i.

Det finns en skönlitterärbok med just det här problemet i början och vilka hemska saker det uppskjutna bröllopet leder till.

Selma Lagerlöfs Jerusalem... =) Du kan ju alltid sticka den i händerna på honom, som en liten tankeställare!