Jag har en man som inte är speciellt som jag kallar det "klassiskt romantisk" dvs uppvaktar med blommor, överraskningar, spontana presenter med mera. Och visst skulle jag önska att han var mer så, för jag älskar det. Jag har aldrig blivit spciellt uppvaktad i mitt liv, hade i stort sett inga pojkvänner fören jag träffade honom vid 29 års ålder. Så visst hoppades jag att när jag hade träffat en sådan känslig och fin kille att jag också skulle få uppleva lite sånt ibland. Men nej, det är inte ofta alls, nästan inget. Blommor ibland. Och tro mig, jag höll på med kort, gömda lappar, spontanpresenter och gud vet allt under de första åren, men när man i stort sett aldrig får något sånt tillbaka, då tröttar man.
Jag är extremt tydlig med det här mot min man. Jag mer eller mindre beställer blommor av honom till årsdag och födelsedag. Han är fullständigt medveten om vad jag känner kring det här och varför. Jag har förklarat mina känslor väldigt ingående.
Och själv tycker jag eg att alla hjärtansdag är komersiellt tjafs. Men jag blir ju påverkad av allt runtomkring. Tjejerna på jobbet pratar om vad de ska göra på kvällen, vissa av killarna stoltserar vid fikat att de minsan har lyckats boka bord på hennes favorit ställe och hon inte vet något osv. Ifjol var det värst för då fick mina två kvinnliga kollegor blommor levererade till jobbet och när min man kom hem på kvällen hade han inga blommor med sig, trots att jag en vecka tidigare uttryckligen hade sagt till honom att jag ville ha blommor. Han förklarar de uteblivna blommorna på följade sätt:
Jo, jag var och tittade, men de var så djälva dyra!
Hur dyra då fråga jag.
Ja typ 50 kr styck.
Jaha, så tre rosor för 150 kr då, blev de för dyrt eller?
Ja, för dem i alla fall. Men det gör väl ingenting?!
För mig känndes det som att jag var inte ens värd 150 kr. Jag var skitledsen över hur han sa det hela och sa att det spelade ju ingen roll vad jag sa.
För mig blir alla hjärtans dag bara en plågsam påminnelse om att jag inte får ens en bråkdel av den "klassiska" uppvaktningen som jag drömmer om. Trots att han vet. Och det känns då lite som att visst, jag förstår att han inte tänker på det för han tycker inte på samma sätt som jag i frågan, men just på alla hjärtans känns det som att han kan ju inte missa. Han kan ju inte glömma med tanke på hur det är runt om kring. Och just därför blir jag oxå lite ledsen när det inte händer något allt eller det inte ens kommer en liten tulpan på bordet.(i år upprepade han dock inte fjolårets fjasko utan kom hem med 5 röda rosor trots att vi åker bort över helgen.)
Så på sätt och vis, lite överreagerade du kanske, å andra sidan kan jag förstå dig. Långt inlägg för att säga det blev det. 
