Distansförhållande

Sen 1,5 år har jag ett riktigt långdistansförhållande med min sambo/blivande man/numera särbo, jag bor och jobbar i Sverige och han i Australien! Som tur är är det tidsbegränsat, han har ett tvåårskontrakt där, hade det varit längre tid än så så tror jag inte att det skulle funkat... Hur som helst så har det fungerat över förväntan bra. Vi har träffats en gång i halvåret ungefär Det svåraste var nog att bestämma oss för att satsa innan han åkte iväg, men när man väl bestämt sig så är det inte så jobbigt som det låter. (Vi hade varit tillsammans i ett par år innan han försvann utomlands.) Men, inget mer distansförhållande för oss när han kommer hem till Sverige för gott om knappt ett halvår! Hoppas jag.
14 mil förresten är ju inte så mycket... då kan ju i alla fall träffas rätt så ofta! Och så småningom pussla ihop det så att ni kan bo ihop om det är det ni vill. Lycka till!

Hej!

Tack för ditt svar. Ja fjorton mil är ju inte så blodigt långt men efter att man ägnat så mycket tid tillsammans känns det lite som att flytta isär när man närmat sig stadiet då det skulle kännas rätt att egentligen flytta ihop....

Kul att det funkat så bra för er. Antar att du räknar ned månaderna nu...

Jag tror nog det kommer gå bra för er, 14mil är inte vidare långt och har man varit tillsammans ett tag innan så är det nog lättare än om man inleder ett förhållande på distans. Jag blev tillsammans med min kille genom sms på julafton för 2år sedan. Jag bodde då hemma hos föräldrarna och han hemma hos sina föräldrar 35mil bort.En månad senare åkte jag till thailand vilket gjorde att vi inte sågs på 5 veckor. Distans måste inte alltid vara dåligt, har man disskuterat det innan så kan det fungera och det fungerar även
i början på ett förhållande bara man har rätt inställning.På ett sätt måste man satsa 100% men ändå vara bered på att de tar slut när som. Vi hade det riktigt kämpigt för vi ville så gärna vara med varandra men kunde inte. Mina 3 veckor i Thailand var riktigt plågsama då jag blev rånad andra kvällen och inte ville annat än att åka hem till sverige och få vara med min pojkvän. I veckorna jobbar man på helgerna gör man de man inte hinner i veckorna och varannan va tredje vecka åkte vi till varandra med tåg då ingen av oss hade bil.Det tog på psyket men belöningen fick vi sedan när han flyttade hit till gbg för att plugga och kunna vara tillsammans med mig under bättre förhållande.Men man skall veta det är inte lätt att gå från distans till att ses varje dag. Efter bara 2 veckor var det när att vi gick skilda håll allt bara rasade ihop. Men vi hade ju kämpat så länge för att få se varandra varje dag så vi kämpade och efter ett tag så var det inga problem det var ju bara en fråga om vana. Så jag tror ni kommer lösa det hela galant. Bara ni har rätt inställning båda två och pratar med varandra hela tiden om hur ni känner. Fungerar inte distans så får ni ju försöka lösa det:) Veckopendla kan ju alltid var ett alternativ.

Jag var ihop med mitt ex i 6 år och vi hade ett distans förhållande under alla desa åren.
vi bodde 13 mil från varandra och sågs på lov och helger och så.
Det funkade jätte bra, vi pratade mycket på telefon mailade pratade på msn med mer. Ibland kan det vara jobbigt att man inte kan ses när man själv vill utan man måste planera det hela lite gran.
Det är ju inte bara att gå hem till den andra när man själv vill.
Men när man väl ses tar man vara mycket mer på tiden man har ihop.
Något jag lärde mig under desa år är att man aldrig ska ringa till varandra när man har haft en dålig dag och är arg. det kan bli så fruktnasvärt fel då.

jag tror att ni kommer att lösa det hela fint.
Och har ni bestämt för att det ska funka så kommer det att göra det oxå.
Så lycka till nu.

Klart det funkar men planering ar a-o och era traffar maste vara hogst pa prioriteringslistan.

Ja jag tror att det kommer att fungera men det är just det där med att planera som man inte är så van vid att behöva göra....

....och att man inte kan säga allt öga mot öga hela tiden som man är van vid.

Tack för era berättelser!