Lite funderingar..

Jag förstår precis hur du känner. Vi hade varit tillsammans i 4 år när vi förlovade oss. För oss var det precis som du säger ett steg i rätt rikting, inte för att visa hela världen, inte för att allt blir bättre eller dyl. Bara något för han och mig mellan. Det var inte ens säkert att vi ville gifta oss alls.

Nu, 11 år efter förlovningen, 15 år efter att vi blev ett par, känns det som om vi är redo för detta nästa steg. Fortfarande med samma resonemang. Vi blir inte mer kär för att vi ska gifta oss, men ett steg i rätt riktning. (Dessutom ska jag inte sticka under stolen med att det faktiskt är en juridisk bit också, eftersom vi har barn osv numera. Fast det brukar vara tabu att prata om.) I sommar är det dags. Bara de närmaste närvarande (föräldrar och syskon med familjer). Någon vecka efteråt bjuder vi de närmaste vännerna på middag.

Ta det lugnt och känn inget tvång. Det är många som bara förlovar sig idag. Sen får väl ödet utvisa om man vill ta detta nästa steg.