Jag har tre barn om är 17,15 och 9 år. Jag fick första dottern när jag var 21 år och hade en deltidstjänst då.Ända sen jag var 18 hade jag velat ha barn, men insåg ju att det var väldigt tidigt. När jag fick barn hade jag inte en massa pengar sparade på banken, men det löste sig ändå. Jag tror att många planerar för mycket och har för stort kontrollbehov...(inget fel att ha ordnad ekonomi mm när man skaffr barn) Mina barn har inte saknat något, de har haft vagnar, sängar, kläder, mat, haft tak över huvudet, ridit, spelat hockey mm Som jag har sett det så har jag så gärna velat ha barn och då har det inte varit jätte viktigt med det materiella. Det kan vara bra för barn att man inte kan köpa dem allt de pekar på eller faktiskt få dela rum med ett syskon. När man får första barnet måste man ju inte ha en familjebil alá stor kombi. Jag kan säga att det blev värre när de växte upp och blev större för då får de högre krav, kostar mer både kläder, mat, nöjen mm Vi har kompisar som har små barn som tjänar mindre än vi,men har bättre ställt för att de har små barn. Alla pratar om hur mycket blöjor och välling kostar, men då har de inte haft en tonåring i huset..En limpa och en liter mjölk till mellanmål(har man då två kompisar med sig hem är kylskået länsat...och jag som handlade i går...)ett ton wax och spray i håret(men ändå ser man ut som en risbuske) klädinköp varje vecka och ändå har man inget att sätta på sig, "alla andra får nya mobiler, åka på solsemester OCH skidresa och de ursnyggaste JL tröjorna"...
Som sagt tonårsbarn kostar betydlig mer än vad små barn gör;)
Våra bästa vänner fick barn när båda studerade och det har gått hur bra som helst=)
Om man väntar tills allt är "perfekt" kanske man upptäcker att det inte var så lätt att bli med barn som man hoppats på...
Längtar man väldigt mycket efter barn och har ett stabilt och lyckligt förhållande tror jag att man klarar av att skaffa barn även om båda inte har heltids jobb.
