tappar motivation.................

Nej det är ju det, dom andra har bra kontakt med mamma, det är jag som inte har någon!som tur är har alltid min styvpappa o jag kunnat prata, har det varit något så har jag för det mesta kunnat prata me han.Men det tär ju på både mej o min fästman.Har ofta ångest och panikångest....och en förskräcklig massa ilska som tyvärr går ut över nån annan.När jag inte hade mina barn så ville jag bara dö, försvinna bort och aldrig mer vakna!....jag vill ju kunna se framemot mitt o min fästmans bröllop!men det gör jag inte!

Tack snälla ni.det är så lätt att bli blind när man lever mitt i det.
När jag gick gymnasiet ramlade jag ihop fick ep-anfall mitt under deras suparfest hemma.Min ena syster låste in sej på toa(för att FÅ ringa 112, mamma försökte hindra henne?????,jag själv kommer inte ihåg, mer än att hon luggade mej riktigt ordentligt precis innan det svartnade.....)ambulansen kom och två av mina syskon följde med.jag skulle blivit inlagd men jag vägrade att lämna syskonen, som soc skulle köra till ett jourhem.dom ville inte utlösa/framkalla ev mer anfall så jourfamiljen fick allt sitta på observation åt mej också.Måste bara säga att det var ambulansmännen som gjorde en socanmälan om hur det var när dom kom.....en mamma o pappa som deckat, pappas bror som satt hos mej....sprit o öl överallt och vi barn mitt i det....så det blev en uttredning som absolut inte ledde till nånting...jag o mamma skulle fått terapi men tror du hon kom?!det är försent!Ett år efter vi fick våran dotter(2005) fick jag min första panik-ångest attack, trodde jag skulle dö!hemskt!flyttade från pojkvännen, in till lägenhet, fick panik av att va själv, fick bo hos min syssling o o fick en ny vän där också.och hennes barn.vi stortrivdes ihop o hade skitkul!jag hade psykologkontakt o gick på soc....sjukskriven.så på sommaren, ringer mamma full en gång och påstår att JAG har skickat en anmälan till soc om att dom små barna hemma far illa................ÖHM........???jag var som ett stort frågetecken...Nej det har jag verkligen inte...men det köpte hon ju inte då....där blev jag framför allt sårad...hon ringde inte en enda gång o frågade hur det var med mej eller hur jag hade det.....bara när jag ska få skit, och så är det nu också, hon ringer aldrig o frågar hur det är....hon tar bara det hon måste klaga på....................När jag sen mötte henne på cruisingen full som en "jag vet inte ens vad"....så sa hon det rakt upp i ögonen på mej, att hon vet att jag har gjort det.......klipp klipp sa det i mitt huvud.....vem fan e du tnkte jag, kände inte igen henne, främmande dam mitt framför mej, vet inte vem hon är.Håll dej borta kvinna!sen har vi väldigt låååååånga band, visst vi kan hälsa, prata lite men jag håller henne LÅNGT bort, banden är klippna.Hon står på papper men hon gör mej så hårt lidande o vill mej bara illa!Jag var tvungen, och det tyckte psykologen va bra beslut, även om det är det tråkigaste som kan hända, men nödvändigt.

Sen har det vart ganska lugnt o vi fick tvillingar här förra året.....happy family verkligen!det e så underbart skoj med dom:)och storasyster är så duktig!
Men ni vet hormoner i omlott o dom e ju inte lätta att tass med, speciellt inte när det e kalabalik i kroppen efter en tvillingfödsel.jag blev lätt deppig, ledsen, arg...o många känslor spelar in.tänker på mina småsyskon uppe där i lapp-helvetet typ, nämen i jämtland.Blir ledsen.
Tog kontakt med bvc-psykologen....jävla pucko,vi pratade ett par gånger o han såg det som att det är väldigt mycket negativ energi som tas från mej pga mor o fars drickande däruppe....och det har vart intensivt alltså...mer än dom druckit här nere...så han tyckte att jag skulle ta kontakt med "anhöriga till alkoholmissbruk..."det har jag inte vågat gjort.......
Men det är ju samma där, hur ska man göra med starkdryckerna på bröllopsfesten, mamma o pappa tål det verkligen inte....så jag hade en tanke att be mamma köra oss till hotellet på kvällen/natten för hon är ju taxichaufför!ganska smart tyckte jag.och dricker inte mamma så dricker inte pappa:)två flugor i en smäll:))

Jag ska göra som ni säger,jag tänker bjuda henne, mer kan jag inte göra.och sen fokusera på dom som kommer:)resten går miste om det!Har rätt mycket kontakt med min fosterfamilj som jag bodde hos dom 4 första åren i mitt liv:)dom pratar mer än gärna om hur det var, o hur jag var när jag var liten!visar kort o så:)jag är ju släkt med dom för det är min riktiga pappas syster o hennes man:)

tack alla ni för att ni orkar att läsa mina besvär, detta ska ju va en lycklig plats men ni gör det lite ljusare för mej, så jag kan se framemot vår dag!
Tack!kram på er alla!

Jo ni har nog rätt, nu när man tänker på det så är det nog bra.
Jag kämpar o kämpar, ger verkligen ALLT o mer därtill.....jag följde med henne hos doktorn o stöttade henne när hon mådde dåligt, men vad får jag när jag behövde henne som allra mest???då fick jag ännu mer skit på mej.....så jag ska ärligt talat inte involvera mej mer med henne.jag varken FÅR eller ORKAR inte...jag e inte stålmannen!
Tack snälla för att ni stöttar mej såhär!

Joo Ni är så gulliga allihopa och jag tackar för ert stöd!Det är nog dax att sluta hoppas o längta längre för det går inte att ändra på tyvärr....det kommer inte bli nån förändring.Jag kommer aldrig kunna få den där mamman som man tar en fika med närsom....eller som barnen kan cykla hem o käka bullar hos, eller ta tåget till för deras mormor bryr sej inte om nån annan än sej själv, hon har inte det där tänkandet.....hon fick värsta ångesten förresten när jag kom o sa att vi väntade vårt första barn...hon ville ju inte bli mormor än..."HON" va inte redo för det(?).det är bara att skratta åt saken!Tur att mina barns farmor tagit på sej rollen som både farmor o mormor!:)