Är det vanligt att bli mer allvarlig som mamma om man varit med om mycket i sitt liv??

Jag är nämligen mer allvarlig i mäte med dem. Skrattar lite mindre trots att jag är överlycklig över mitt lilla barn.

För det första så är vi ju alla olika och tur är väl det. Sedan så känner jag rent spontant att händelser i livet präglar en, underligt vore det väl annars.

Men jag tror nog att det är väldigt olika, jag har vänner som har haft det väldigt svårt och som är glada och spralliga, men jag har även vänner dom blivit något mer introverta efter stora livsomvälvande och sorgliga händelser.

Du är ju en lika bra mamma allavarlig som sprallig.
Däremot tycker jag att om det är något du själv upplever som jobbigt( i och med att du skrev förändrats) så kommer det nog att lösa sig naturligt och du kommer kanske att bli mindre allvarlig när du kommit in mer och mer i den "lyckliga" fasen i ditt liv. Vet inte alls om du förstår vad jag menar

Inte ett dugg konstigt tycker jag och inte heller konstigt om du tycker att du och hans släktingar är olika varandra. Den som sluppit vara med om något tungt kan ha svårt att förstå sig på den som gått genom mycket i livet. Det kan också vara svårt att förstå hur obekymrade de kan vara som inte varit med om att något hemskt har hänt dem.

Men alla som haft det svårt framstår inte som allvarliga och reserverade, och kanske har det funnits jobbiga saker även för dina släktingar men som det inte pratas om.

När tragiska saker händer som missfall osv så brister ju illusionen om att "hemska saker händer aldrig mig" och jag tror inte man någonsin kan få tillbaka samma illusion igen. Har man fått bevisat för sig att det mest otänkbara kan hända så blir man kanske mer orolig för allt annat som kan inträffa eller i alla fall mer medveten om hur orättvis och hemsk världen kan vara.

Men hur allvarlig man är tillsammans med andra tycker jag mest beror på vilka man är tillsammans med. Det finns vissa människor som jag aldrig drar på smilbanden med, och andra som nog tycker att jag är väldigt sprallig. Om du inte skrattar så mycket med de där människorna så kanske det är för att de inte är så skoj för dig att vara med?

Jo då, visst förstår jag det. Jobbigt bara när folk som har lätt till skratt tycker jag bör skratta mer sedan jag blivit mamma men så är det inte.

Dem tror då att jag har problem...

Vad ni är förståndiga här på BT. Er skulle jag vilja ha som nära vänner. :)

Varför skulle du skratta mer sedan du blivit mamma? Nu har du ju mer ansvar och ett nytt liv att ta hand om. Jag säger inte att du borde vara mindre lycklig, men att livet fått ett annat innehåll. Jag har aldrig träffat nån mamma som velat skratta mer, möjligtvis sova mer

Så klokt svar. :) Precis vad jag ville höra.

En tanke från mig... Om du själv!!! upplever att du har det tungt och bär obearbetad sorg som gör dig svårmodig... tyngd... kanske du missar möjligheten att tillgodogöra dig glädjeämnen och lycka som finns i ditt... Du skulle kanske kunna bearbeta dina sorger med hjälp av en duktig terapeut och därmed kunna leva ditt liv fullt ut...
Lycka till från en som har erfarenheter.

Jag har märkt att du har många av den här typen av trädar där du vill ha "godkännande" från oss andra eller helt enkelt bara bekräftelse. BT är ett jättebra sätta att få lite positiv feedback och stöd men ändå får jag känslan av att detta ligger djupt inom dig. Du kanske ska fundera på att prata med någon profesionell om dina tankar. Det behöver inte vara märkvärdigt och det betyder inte att det är något fel på dig men det kan hjälpa dig att gå vidare. Att hitta dig själv. Att arbeta dig igenom de känslor du har som ställer till problem för dig.

Kram

Nej, det är nog inte så att man blir en mer allvarlig mamma (eller person för den delen) för att man gått igenom mycket. Jag känner folk som gått igenom allt du nämner och mer men som är väldigt spralliga, sedan finns det människor som ALDRIG haft en motgång (som jag vet om iaf) men som ändå är väldigt allvarliga i sin personlighet. Att skratta är skönt och bra för hälsan, men man ska inte krysta fram det för någon annans skull.
Det är inget fel på dig för att du är allvarlig, men det är heller inget fel med att vara sprallig. Alla är olika helt enkelt.

Så många har redan sagt vad jag tänkte, speciellt mittid och AlaM.

Det är nog så attdu behöver jobba med dig själv och din stärka din självkänsla.

Faktiskt är det fler av mina vänner som gått igenom svåra tider som är "spralliga" - kanske för att man då inser hur skört livet är och att man måste ta tillvara på den tid man får.

Det händer att folk säger till mig "vad ni har drabbats hårt!" men det tycker inte jag att vi har, det finns folk som haft det betydligt värre och det är faktiskt en tröst och ger styrka.

Lycka till i livet!!

Har inte läst tråden.
men i vår familj har vi gått igenom mycket, alkoholism, droger, våldtäkt.
Vi är inte speciellt allvarliga, mer rått hjärtliga. Skulle aldrig kalla oss klämkäcka dock.