Har nin någon anhörig som haft ett stroke?

Min mor fick en stroke för fyra år sedan. Hennes tal försvann, men hon fick hjälp av logoped och kan idag göra sig förstådd. Hon hade också haft små proppar innan detta hände.
Efter stroken fick hon "lyckopiller". Hennes läkare berättade att man lätt hamnar i en depression efter en sådan här händelse. Jag tror det var bra att mor fick dem för hon är lite negativ i sin natur
Vi har prata mycket med mor om det som hände och hon har sagt vad hon tycker och känner om det hela. Men det är ju så olika hur man tar det, hur ens omgivning reagerar. Många av mors vänner har dragit sig tillbaka. Herregud, hon har ju inte blivit efterbliven, bara talet som är lite knaggligt.

Din morbror behöver kanske lite tid. Visa att ni är där. Det är kämpigt även för omgivningen men god omvårdnad och kärlek från nära och kära gör mycket det också.
Hoppas att det vänder till det positiva för din morbror.

Vad snällt av dig att dela med dig av din upplevelse. Det är intressant det du skriver för min morbrors fru sa att det är nu hon märkt vissa ens riktiga vänner är! Vilka som ringer och bryr sig. Skönt att ni kan prata om det som hänt.
Jag tror också att han bara behöver tid så hoppas man att det vänder

Min mor drabbades ,62 år gammal, för ett år sedan dubbelt kan man säga hon fick en stroke och det syntes klart och tydligt + att hon själv var medveten om detta. Det kassa var att sjukvården bestämde sig för att hon hade blivit biten av en fästing( hon som inte går i skogen ens). Detta ledde till att hennes tillstånd förvärrades och det dröjde över 24 timmar innan familjen fick övertygat läkare om att så inte var fallet. Hon har blivit känslomässigt förändrad, gråter för alla olika sinnesstämningar glädje och sorg, dålig balans, orkar inte att gå längre stäckor, blir lätt trött, talet är dåligt osv. Hon är idag sjukpensionär( det tjänar man ju massor på).

Hej! Min mamma fick det när hon var 36 år. Dom trodde det kom av stress. Hon fick stroken på vänster hjälnhalva. Hennes tal försvann och hon var helförlamad i höger sida.
Nu är hon 46 och har repat sig hur bra som helst. Hennes tal funkar inte lika bra när hon är trött. Hon blir tröttare snabbare änförut. Hon är sjukpensionär. Hennes stroke slog ut 1/5 del av hjärnan.

Antagligen är det inte en depression, utan det är fortfarande sviter efter stroken som får honom att bete sig underligt. Jag känner igen det där från flera som gått igenom samma sak. Särskilt det där arga draget har jag sett förut. Hoppas att han repar sig och blir sitt vanliga jag igen!

Man kan ju bli lite personförändrad. Egoistisk.mm.
Tror det beror lite på var stroken tar. Man kan ju få hjälp att gå och prata med någon. Kanske hjälper.

En stroke visar inget på röntgen i det akuta skedet, skadan syns inte klart förrän efter två dygn. Depressionen kan mycket väl visa sig i aggresivitet men oxå att man blir mindre social. Jag jobbar inom sjukvården och möter mestadels svårt sjuka cancerpatienter men har även en ambulansutbildning i bagaget. Vi använder oss av formulär som patiente själv får fylla i för att lättare få en bild av hur de egentligen mår (HAD och ESAS). Oftast visar de en sida för anhöriga, en sida för undersköterskor och sjuksköterskor. När doktorn träffar dem så sätter de upp en fasad av att må bättre än vad de i själva verket gör. Ställ krav på sjukvården, kolla upp era rättigheter och sjukvårdens skyldigheter så kommer ni hamna i ett helt annat läge. Lycka till!

Tack för vad ni delat med er! Jag hörde idag att min morbror plötsligt hade börjat gråta vilket han inte gjort på tjugo år. Han hade sagt att han inte mådde så bra så det låter som en depression! Kanske han inser att man inte är odödlig och hur fort livet kan ändras?!

Tänkte bara nämna att det finns en del att läsa på nätet om stroke och olika emotionella reaktioner efteråt, som är mycket vanligt.
Den här är någorlunda lättläst: www.vardalinstitutet.net/documentarchive/1168/1575/3272/3825/6600.pdf
Den här är på läkarspråk: www.lakartidningen.se/old/content_0424/pdf/2108_2115.pdf

En man i min familj (försöker vara lite anonym...) fick stroke för omkring åtta år sedan. Egentligen var det ingen vanlig stroke utan många små blodproppar i hjärnan som först bara gav svaga symptom som yrsel mm. Därför tog det MÅNGA månader innan de fick någon ordentlig hjälp fastän familjen förstod att det var något som var allvarligt fel. Till slut blev det riktigt illa och han var en hårsmån från att inte klara sig. Dock förstördes hans balanssinne och finmotoriken är dålig och han ser dubbelt och måste ha assistenter. Men ändå är han otroligt mycket bättre idag än för några år sedan!

Min morfar fick flera strokar och proppar i hjärnan under sina sista år i livet. Tyvärr blev inte min morfar den härliga morfar som va innan allt detta. Jag kommer ihåg att han låg på sjukhus innan han fick komma hem och behövde en hel del sjukgymnastisk. Å andar sidan så tycker jag man ska glädjas åt att personen finns kvar i livet även om personen inte är den samma. Min syster dog i en hjärnblödning i mitten på mars detta år. Mer än allt i världen skulle vilja haft henne kvar även om hon inte skulle var den person som hon var innan.