relationsambivalent

Bride in the city, vad bra du skrev! Och visst är det så jag måste göra... försöka tänka över mitt liv i stort, hur jag vill ha det och fokusera på mig själv mer. Jag har varit "ambivalent" i tidigare förhållanden, och har då gjort slut och i efterhand undrat varför jag dröjt så länge.
Jag och min nuvarande bor redan ihop, men det är nästa steg som skrämmer mig - att köpa en större lägenhet i hop, ta miljonlån ihop... (nu bor vi i byresrätt), planera för barn etc. Jag känner mig väldigt skeptisk till om jag skulle trivas med ett vanligt kärnfamiljsliv, känner ingen längtan åt det hållet trots att jag är över tretti.

Tack för pepp. :)Så himla jobbigt att gå runt och grubbla och känna efter och inte veta... önskar att det fanns ett test att göra, räkna ihop resultatet och få ett "stanna" eller "gå" som svar.

En jobbig sak är att det känns som att han är på en helt annan nivå än mig. Han har ett toppjobb som chef, tjänar nästan fyra gånger så mycket som mig, umgås med väldigt många framgångsrika karriärmänniskor, har rest jättemycket och jobbat utomlands i flera perioder, är väldigt social och har en massa kontakter osv. Han är en typisk klassrådsordförande och jag är typiskt en sån som aldrig skulle komma på tanken att bli det... Det känns lite jobbigt, som att vara lite i underläge ständigt.

Feedback emottages tacksamt... det är så rörigt i mitt huvud just nu.

Jag jämför mig en del med andra, absolut... men det är absolut inget beteende som kommit från hur jag blivit behandlad av min familj. Jag känner att dom älskar mig precis som jag är. Tyvärr känner jag mig inte riktigt avslappnad med min sambo, inte såsom jag skulle vilja i alla fall. När jag tar upp något kring vårt förhållande eller något han gjort som sårat mig så känner jag mig som att jag är "till besvär", han brukar säga ungefär "vad är det nu då?" och "du är ju aldrig nöjd", t.ex. har han sagt flera ggr när jag blivit ledsen att "jag vet inte när jag såg dig glad sist". Jag vet inte vad han tycker är normalt eller hur han tror att andra har det - att man aldrig har några problem att ta upp, att allt bara flyter på och är harmoniskt jämt?

Tack för svar och synpunkter. :)
Hur jag känner för den här relationen växlar väldigt mycket tycker jag, men en sak som inte förändrar sig åt något håll är min motvilja mot att bilda familj. Jag längtar inte efter barn, så är det bara, även om jag länge försökt inbilla mig att jag "kommer göra det om tre år".

Funderar vidare. Drar jag bara ut på något som ändå kommer ta slut när jag ger oss mer tid? Efter tre år ihop, borde inte en framtid tillsammans kännas självklar då - om det är rätt? Kanske har vi blivit mer som någon sorts kompisar, utan direkt gemensamma intressen och nästan utan något sexliv. Jag vet inte om det vi har räcker för mig och om jag vill fortsätta.

Självklart var han extra gullig i går och jag fick dåligt samvete för att jag går och grubblar på oss. Han hade köpt kaka till mig när jag kom hem från jobbet, han höll om mig, sa att jag är så fin och att han trivs så bra med mig och att han är så glad att jag finns. Sånt där som jag aldrig fick höra i mitt förra samboförhållande. Fick tårar i ögonen.

Fast det "värsta" (eller bästa, beroende på hur man ser det..) är att jag tror verkligen han menar det. Jag tror att han älskar mig, men det är en sak att vara gullig o omtänksam hemma i soffan och en annan att göra så att jag känner mig trygg och avslappnad med honom i andra situationer. Och att hans inställning när jag är ledsen över något skulle kunna vara liiiite mer åt hållet "nu ska jag verkligen försöka förstå och lyssna på henne" och inte "vad är det nu hon är missnöjd med, suck".

Idag känns det lite lättare. Jag känner inte att jag borde ha så dåligt samvete egentligen - han vet att jag känt mig mkt osäker flera ggr så det är ju inte som att jag går och biter ihop och låtsas att allt är jättebra... Jag ska försöka lite på mig själv, ge det lite tid men lita på att jag faktiskt vet vad jag vill när vi bott ihop ett år (det kallas ju t o m att man "provbor" första året så då ska man väl inte ha dåligt samvete för att man känner efter...)

Så har det gått några veckor... och inget känns självklart. Har i alla fall pratat med honom om hur jag känner, och för mig själv satt upp en "dead-line" vid jul - då måste jag åtminstone ha bestämt mig för hur jag vill göra med relationen.
Phu!

Jag skulle hemskt hemskt gärna vilja få lite tips på hur man ska komma fram till vad man vill med ett förhållande.. eller räcker det med att acceptera att om man känner sig väldigt osäker väldigt länge så är det helt enkelt inte rätt?