Hur går jag vidare nu då..?

lessen att behöva säga det men det kommer att ta tid att släppa taget och du kommer att må dåligt en tid framöver och du kommer att älata alla frågor och vända och vrida på allt en miljon gånger utan att bli klokare för det......MEN....det kommer en dag då du kan bli ARG ordentligt och kunna släppa taget.
Jag gick igenom samma sak förra året och den underbara kille blev ett svin över en natt och jag fattade inget....men nu så vet jag att han inte var värd mig.
Du måste unna dig att vara lessen för det ingår i läkningen....jag vet att det gör skitont och man mår skit men tro mig det går över med tiden.

många kramar från mig

Jag tror helt enkelt att du måste ge det tid. Det är ju helt logiskt och normalt att både vara arg och ledsen. Däremot så ska du absolut inte känna dig värdelös eller korkad. Du var/är kär och det är ju någonting fint. Sen hade du otur att killen ifråga verkar vara en riktig vekling!

Jag tror dock att det är bra att du pratar om det, du har hittat ett sätt här på BT, men även med kompisar och familj, så de kan stötta dig genom det här. Har många gånger önskat att det fanns en "på av-knapp" där man kan stänga av känslor etc, men det är väl egentligen tur att det inte finns det också =) Skulle va lite läskigt annars!

Instämmer...

Låt alla känslor som kommer få göra det. Bli arg, bli ledsen, tyck synd om dig (för det är det). Skrik, gråt och skratta (för att det är hälsosamt och för att du inte behövde stå där om något år som nygift och kommit på honom).

Om du är som mig så hade jag sett till att hålla mig aktiv allt för att inte helt grubbla i sönder mig (det kommer du att göra ändå). Besök gamla vänner och släktingar, ta upp en gammal hobby, eller skaffa dig en ny. Det kan vara skönt att ha något som distraherar en ibland.

jag tror att du gör dig själv en otjänst ifall du har mycket kontakt med honom, att han sitter och bedyrar att han skäms och alltid kommer älska dig hjälper ju inte dig att komma över honom.
Försök att få lite distans och hitta på saker istället för att sitta hemma och grubbla sönder dig själv, för grubbla kommer du göra iallafall

Jag har varit med om precis samma sak, och gjorde misstaget att fortsätta ha kontakt..i ett halvår umgicks vi som "vänner", men ja..det gjorde bara hundra gånger så ont.
Det är bra att du är arg, och förstår att du är ledsen..var jag med.
Men bryt med honom helt, det är nog det bästa råder jag kan ge dig.
Hitta på saker med dina vänner, se till att vara uppbokad hela tiden så du ej hinner sitta och tänka för mycket!

Kram

Du kommer att gå igenom flera stadier på den härresan och den är inte gjord över en natt.
Så är det bara. Det du försöker hasta igenom kommer du att få ta längre fram och det du bearbetar nu behöver du tid att ta dig igenom.

Skönt att du fått sagt en del till honom, det brukar behövas. Hade det funnits svar och gick det att få den respons du ville så hadde nog aldrig den här situationen uppstått. Han har nog inte koll på det här själv skulle jag tro.

Nu är det viktigt, som andra redan sagt, att du rent faktiskt plockar bort honom ur din vardag tror jag. Det förlänger bara processen och geggar runt i såren att försöka prata mer eller så. Den här avslutningen på det här förhållandet ser jag inte som bra förutsättningar för att kunna komma någon vart med samtal eller så.

Det brukar faktiskt ofta vara sant att man i viss mån har känslor kvar, även om man är den som dumar. Men inte fasen hjälper det eller spelar någon roll!

Jag kan tänka med värme på alla dem jag haft förhållanden med och idag se vad vi hade. Det finns de jag inser att hade vi varit äldre/mognare kunde det lika gärna varit honom jag haft barn med och levt med idag-medn då var jag inte redo-eller han. Nu hoppas jag de männen har lyckliga liv och underbara partners. Men jag hoppas också att de ibland ler lite inombords över något minne de har där jag är med. Precis som jag gör med de minnen jag vårdar.

Sedan finns detframförallt en man som jag VET att vad som än händer i mitt liv kommer jag aldrig aldrig aldrig att glömma honomoch hur jag kände mig med honom. Både hur otroligt passionerat vi hade det...

..och hur fasansfullt dåligt jag mådde när det var dåligt och hur illa han behandlade mig.

Huruvida en bit av honom fortfarande skulle älska mig eller jag honom, förändrar inte det faktum att han vore en katastrof i mitt liv. Det hänger inte bara på känslor. Man kan faktiskt älska även en självdestruktiv idiot. Men man kan inte leva och blomstra bredvid en.

Man får göra valet att inte ha den personen i sitt liv-oavsett känslor.

Nu har han viasat färg den här killen och du kommer att avara den som bestämmer över fortsättningeen.
Det är inte alls omöjligt att han kommer tillbakakravlande.
Släpp inte in honom då! Välj hälsa och framtid och våga tro det din hjärna säger dig: det finns något mycket bättre i framtiden och tårarna tar slut. Det kommer nya ljumma sommarnätter då du dansar och känner vinden i ditt hår igen.
nu är det höst.

Gräv ner dig i soffan med alla filmer du kan samla ihop, köp storpack med näsdukar och frossa i gråtfilmer, smågodis och storgråtarlåtar.

När du lessnar på det-för det gör du, går du iväg på en SPA-dag med ansiktsbehandling, massage och frissan.

sedan skaffa du lite nya kläder som du blir glad av, bestämmer med polarna att nu jäklar ska här dansas. Sedan dansar du till I will survive, Jag blir hellre jagad av vargar och Ont det gör ontoch alla andra "dra-åt-helskotta-låtar" och kommer på att det finns en hel del annat i livet än det där puckot.

Kanske kommer dagar då du backar lite och saknar och minns ochsådär, men dddu är ändå på väg åt rätt håll, och snart är du en av dem som sitter och skriver råd till någon annan som är lika ledsen som du är nu...

Kram på dig gumman och var rädd om dig!