i valet & kvalet...

Vad som är rätt för er och om er relation har en framtid kan jag såklart inte säga - delvis är ju svaret om ni är beredda att ge den en framtid.

Men jag kan säga att jag tror djupt på att en relation ska ge mer energi än den tar. Man ska må bättre och bli sitt eget bättre jag av den. Om man redan efter 10 månader sliter mer än lfyter och om man får ändra på sig såpass mycket som det verkar som att ni båda upplever att ni gör då skulle jag som utomstående undra om det var rätt och får er båda att må bra i längden.

Kärlek och passion är nödvändig för en relation, men kanske inte tillräckligt för att man ska klara av ett långvarigt förhållande och en vardag ihop.

Lycka till och gör det du mår bra av!

Istället för att fråga dig själv om du vill leva med denna man resten av ditt liv så fråga dig: Kan du leva utan honom.... då kanske du känner vad som är riktiga känslor.

Hm, jag har svårt att basera mitt beslut på det. Jag kan leva utan honom, jag vet bara inte hur det skulle vara...

Chrisse och Jonas skrev 2009-10-25 10:20:44 följande:

Kanske är det läge att ta en liten paus från varandra? Det låter ju lite som att ni behöver kämpa på mer än vad ni får ut. Själv har jag och sambon haft det skittufft men sjukskriving, arbetslöshet och annat. Men genom allt det tuffa och jobbiga har vi båda hela tiden kännt att vi hellre är med än utan varandra, hur dåligt den en/båda ändå har mått. Idag är det bättre ska jag väl tillägga

ja, vi har väl en liten paus ifrån varann nu och jag försöker komma fram till om jag tror på det här. han är bra på det sättet att han VILL göra positiva förändringar, som att tex lära sig att man inte kan angripa mig eller kritisera mig och bara tro att jag ska "ta det". men det känns jobbigt ändå, som om jag hea tiden får lära honom hur man ska vara. jag tycker verkligen om honom, men alla kärkänslor har svalnat så enormt mycket. vi har inte umgåtts på nästan en vecka, och ja kan ibland känna att jag saknar honom lite, men det är inte så mkt som jag hade hopats på. nåväl, jag får väl se när vi ses igen.
min kompis tipsade om Non Violence Communication med mig och det var ganska träffande, hur jag känner att jag antingen måste GE MIG eller GÖRA REVOLT när han kritiserar och därmed ställer krav. ngn som gått en sån kurs???

Hm.. är din kille medveten om att han gör dig illa med sin kritik? Sedan så ska du veta att du står dig själv närmast, du ska må bra och inte t.ex. smyga med ditt godisätande för att göra han "glad" och om/när ni blir sambo en dag.. kommer du att stå ut med hans kritik att DU inte håller nog snyggt i hemmet? Vill du ändra på dig och bli personen han vill ha? Eller vill du vara den du är?

Jag fick själv smyga i mitt förra förhållande för att han inte gillade det jag tyckte var roligt.. jag fick också skynda mig att städa/röja när han var påväg hem. Känner än idag när han kommer och hämtar barnen "Oj hur ser här ut och är påväg att nervöst plocka undan, diska, torka av diskbänken.. innan jag säger till mig själv, detta är mitt liv.. jag skiter i vad han tycker"

hej jodå han är mkt medveten numera, men det har tagit en tid. i hans värld är det nästan ngt bra att kritisera varann för det leder till förbättrninhg enligt honom. det är ju bara det att ja inte klarar av det. jag vet inte, hur vi ska göra. vi tycker om varann så vi ska nog ge det en chans till iaf, umgås och känna efter och se om det här var den sista lilla krisen som behövdes för att vi ska lära känna varann, eller så känns det inte bra och då lämnar jag det. jag vill absolut inte leva och känna att jag inte är bra som jag är.

tror inte det kommer funka ändå.

jag sa igår att det är jätteviktigt för mig att jag känner mig trygg och att han inte kommer att kritisera mig såsom han gjort förut. han säger att det som kan "garantera" det är att jag ska ha mer struktur och ordning i mitt liv. ja är inte en pedant det vet jag. mina flyttlådor står kvar månader efter inflyttning, ja kan skippa att diska på några dagar men saken är...att jag inte bryr mig om sånt just nu. ja är hellre social med mina vänner, läser böcker och bara ÄR! jag gillar det.

jag kompromissar gärna och respekterar hans hem och liv, men kan det verkligen vara rätt att han ska be mig att förändra mig och bli mer strukturerad för hans skull?
det är inte lätt att tolka "jag behöver att du blir mer strukturerad" det kan ju betyda vad fan som helst! och hur vet man att det stannar där.

seriöst, finns det hopp för mig att träffa ngn som älskar mig fullt ut ÄVEN om ja inte tränar, äter regelbundet, lever i struktur och trivs med det?!

Klart det finns hopp om att hitta nån som inte "kräver" strikt struktur på vardagen. Tycker att det låter rätt att ni går isär, du är inte berädd att göra avkall på din livsstil för honom och vice versa, det säger ju nåt om att ni inte verkar vara "rätt" för varandra.

Jag och sambon är också sånna som lätt har kartonger stående ett tag (fast just nu är våra på vindern, ska faktiskt ta in 2-4 st imorgon och det var "bara" ett år sen vi flyttade ) Disken försöker vi hålla efter men det gör inte så himla mycket om det står lite disk på bänken, det dör man väl inte av?

Fast det är klart, man måste alltid anpassa sig till en viss del efter varandra det går nog aldrig att komm ifrån. Men det är något (tror jag) som man nästan bara göra av bara farten, inget man står och allvarligt funderar över.

Självklart får man anpassa sig till varandra och till att vara 2 iställer för en. Men det ska ju fortfarande ge mer än det tar. För er del låter det som att ni både kräver för mycket av varann utan att kunna förklara varför och utan att vara lyhörda för den andres behov.

Stor kärlek är inte alltid nog för att kunna leva ihop. En relation innehåller många fler utmaningar än så.

Att hålla fast vid nån för att man inte tror man kan hitta nåt som passar en bättre tror jag är en riktigt dålig ide.

Ja men 10 månader. Det är ju ingen tid tillsammans.
Ni håller på att lära känna varandra
sedan får tiden utvisa allt, det är bara att vänta och se.
planera inga förlovningar och bröllop ännu bara.
Man behöver ju inte mer stress än nödvändigt

well. nu är det slut iaf. vi orkade inte försöka mer, det känns både bra och dåligt samtidigt. men ja tror det var rätt. vi kunde inte lösa våra konflikter helt enkelt.

Kram på dig.. jobbigt men kanske rätt.

En stor bamsekram till dig!!

Kan ju vara så att du kommer att må bättre snart när konflikterna har försvunnit...

Nu läste jag i slutet här att ni gjort slut, och kanske var det också bäst.Hittar ni tillbaka till varandra så gör ni ju det, det kan ju bara tiden utvisa. Dock så tror jag ändå att man känner ifall det är rätt eller inte. Inget förhållande är helt perfekt och även om man kan reta sig på egenheter som ens partner har så är det ofta något man ändå kan se som charmigt också. Att behöva konstant påpeka att du inte ska äta godis tex och du låter bli inför honom.. det känns inte helt sunt.

Hade ett förhållande en gång i tiden men liknande problem, han var 6 år äldre än mig, och i det stadiet i livet blev det väldigt stor skillnad. Istället för att vara jämställda blev han som en pappa som klagade och uppmanade mig att göra si eller så. Han tyckte det var kul att träna som en dåre, unna sig en chokladbit en gång om året och allt annat unnande var bara dålig karaktär.. typ. Jag som var värsta godsråttan gick runt med dåligt samvete, åt i smyg och kände mig tjock för att han kommenterade hur andra minsann var så duktiga som gjorde si eller så.
Nu var ju inte allt hemskt och han genomrutten, men vi passade verkligen inte ihop, när jag insåg det och gjorde slut så var det så befriande. och då insåg jag även att jag dög ju precis som jag var, jag var jättefin och fick äta och träna hur jag nu än ville.

jo jag mår bra faktiskt, det känns alltid sorgligt och han kommer ha en stor plats i mitt hjärta. jag kunde bara inte se hur vi skulle löst alla problemen, det blev bara konflikt på konflikt fast ingen egentligen ville bråka eller va oense.
nu när jag släppt allt undrar jag lite va skjutton vi höll på med. ja kunde nog inte helt släppa och förlåta honom allt som hänt, och han ville inte längre få skit för saker som hänt för längesen. sen hände ngt inom mig som ja inte kunde sätta fingret¨på, och nu känns det så mkt enklare att vara ensam...