Vad ska jag ta mig till?!!

skriva - ? haha, skrev mena jag självklart.

Tack Chris!!!
Det är skönt att höra att barnen klarar sig ändå, för det är det som skrämmer mig mest.

Inga problem!

Alltid kul o försöka att hjälpa till så gott det går, försök att resonera med dig själv bara, även om jag anser att det är det svåraste som finns med att bråka med ens egna hjärna

Gör det som känns bäst för dig själv kan jag väl avsluta det hela med.

Jag menar att trots att jag sköter allt, så lämnar jag ändå inte honom, förstår inte själv varför jag gör d.

Förstår dig, jobbigt att leva i ett dött äktenskap. Jag tog steget efter 15år. Min man hade då hotat flera gånger att skiljas om jag inte gjorde så och så. Han var också grymt svartsjuk på killkompisar jag hade på nätet för vi spelade ett spel tillsammans. Jag började bli mer och mer kuvad och faktiskt rädd för min man men ville stanna i förhållandet pga barnen. Men till slut gick det inte, efter att ha blivit utsälld framför mina barn som att jag var en mindre vetande person och att han hotade att skiljas så sa jag att då får det bli så. Min ex ville att vi skulle försöka igen men jag var så sårad till djupet av min själ att det inte gick.

Barnen var då 10 och 13. Det blev en jobbig tid för dom, 13åringen var mycket arg och hatade oss (mig). Ett tag så var jag rädd för att mista min 13åring för han ville stanna "hemma" och inte komma till mig. Om det var påverkan från pappa eller inte det får jag aldrig reda på.

Det blev också väldigt tyst och tomt runt mig. Min ex. släkt umgicks vi mycket med och helt plötsligt så vet dom inte hur de ska prata med mig. Min släkt tyckte väldigt bra om min ex. kanske mer än om mig :P Så det var en grymt jobbig tid.

Idag 1½ år senare mår vi alla hyffsat. Hos mig känns det "lite lite" som hemma enl min stora. Deras pappa har en thailänska och jag är förlovad.

Så var beredd på en tuff tid. Visa in upp din nya för tidigt utan låt allt landa i lugn och ro. Det kommer ju dagar då barnen är hos sin pappa och då kan du och din nya kille umgås. Men sedan när det är riktigt seriöst mellan er så våga visa inför barnen att ni älskar varandra. Mina barn är mkt glad för min sambo och är glada att vi är glada igen :)

P.S jag är själv skilsmässobarn så att jag själv skilde mig var ett stort nederlag. Vad jag anser är viktigt är att barnen har kontakt med båda sina föräldrar. Själv har jag ingen pappa, han försvann tidigt och har aldrig brytt sig.

Dethär skrev Alet (som vanligt) väldigt bra.

Jag tror du behöve vara helt ärlig mot dig själv på alla plan i det här och våga se vad som är vad. Du kontaktade ju inte alls den här killen "bara för att kolla läget" utan det hör ju ihop med hur du har det och hur du mår och vad du längtar efter.

Jag vill ockås råda dig att ta det lugnt. För det är naturligtvis inte så att du ska stanna i en dålig reltion, men det är också så att ettt äktenskap inte är något man bara kastar på sophögen när den första tiden av förälskelse har tagit slut. Frågan är ju vad som tar vid efter den tiden. Vad ni tillsammans går vidare in i för faser.

De allra flesta förhållanden krisar någon gång och ach man undrar "vad det det här jag skulle få tillliv och är det inte mer än så?" och en massa annat. Många gånger hjälper det att man pratar om saken och ofta behöver man få göra det med en utomstående.

Det har jag och min sambo gjort och jag tror inte vi hade varit en familj idag utan de samtalen.

Du skriver ju ingenting om bråk och sådant, så någon akut anledning att avsluta för att barnen inte ska må dåligt kan jag inte se utifrån vad du berättar. Snarare behöver du och din man kommunicera och rannsaka vad det är ni vill med ert gemensamma liv.

Lamna. Att du inte far lov att ha killkompisar ar ju en mega-anledning, tycker jag iaf. Mycket markligt.

Och sen ska man val inte halla ihop for barnens skull heller, ingen poang med om man inte ar lyckliga tillsammans. Barnen vaxer nog hellre upp med glada foraldrar pa varsitt hall an olyckliga tillsammans.

Och sa ar du ju fortfarande jatteung! Aven om det inte blir nagot med din van sa har du flera ar pa dig att skapa ett liv for dig sjalv OCH hinna hitta en karl till. Och sa kan det ju faktiskt vara bra att du redan har barn, sa du inte behover fa panik att hitta nan att bilda familj med. Men en man, det kommer du hitta en. Vem det an blir.

Jag blir oxa arg pa dig...

Well, om du lamnar honom sa har du 2 barn att plocka efter, nu har du 3. Sa resonerade min syster nar hon brot upp. Inte kul att stada och ordna efter en vuxen manniska (fraga min man, han vet... )

VAD skulle inte bli battre om ni skiljer er??? Fattar inte...

Du ar klok du! Exakt sa gick det for syrran. Slutet gott...

(Na, nu ska jag lamna er ifred...)

När lever i ett förhållande med småbarn så kan ju relationen gå på sparlåga ibland på ett helt annat sätt än är man bara är två,det blir ju stundatals mer berg och dalbana då mycket ställs på sin spets, speciellt när det gäller egentid, gemnsamma intressen och jämställdhet när det gäller alla sysslor hemma.
Och det händer nog alla att man någon gång ställer sig frågan "är det såhär det ska vara resten av livet" men det är viktigt att man får känna så och kan prata om det med sin sambo/man.
Att få kriser tror jag hör livet till och det måste inte betyda att gräset är grönare på andra sidan.
Men det finns förmodligen en anledning till att du ändå tagit kontakt med den här killen igen, kanske för att bara få lite bekräftelse och inget mer. Men oavsett så betyder ju det att du inte är helt nöjd just nu med livet du har.

Om inte den nya killen fanns, skulle du då överväga att lämna din man och vara ensam? Att gå från ena förhållandet och kasta sig in i ett annat när man dessutom har barn med i bilden är ju inte alltid det bästa. Det är viktigt att veta vad det är du vill och inte fartblint kasta sig in i det som just nu är nytt och spännande. För hur fantastisk han nu än må låta så är det väldigt lätt att sitta via mail och telefonsamtal låta som rena svärmorsdrömmen som höjer dig över skyarna. Det tände ju trots allt aldrig till för dig tidigare och jag tycker att du ska tänka efter så att du inte bara romantiserar bilden av hur ni hade det när ni var vänner.

Mitt råd är att du tar ett steg tillbaka, inte har frekvent kontakt med nya killen utan försöker tänka efter vad DU vill. Att prata med din sambo och förklara att du inte känner dig lycklig och att ni inte har några gemnesamma intressen kan ju vara en idé och även familjerådgivning kan nog ge mycket. Det är trots allt far till dina barn och för hela familjens skull så är det att föredra att sköta allt så bra det går, oavsett om ni väljer att gå isär eller inte