Oense om boende

Men usch! Varför vill han så hemskt gärna bo sådär?
Och han får ju respektera att du inte vill heller så då får ni kommunicera på det sättet, han kan ju inte bara vilja få sin vilja igenom tycker jag, om du förstår?

Om han kan 'kräva' och minsann 'flytta ensam' så tycker jag du kan göra likadant!!

Vart bor ni nu?

Jag har varit i en liknande situation, fast tvärt om.
När jag var yngre så kände jag att jag måste flytta till släktgården. Jag vägrade att gifta mig med min första man om han inte accepterade det. (Nu ligger inte den vid en motorväg, men långt från Stockholm där han kommer ifrån.) Jag gjorde alltså på precis samma sätt som din man.

Plikten och kravet (oftast självpåtaget) som man känner över att ta över släktens ställe är väldigt tung att bära och känns som en fotboja. Det var först när jag blev lite äldre och mognade som jag insåg att livet inte hänger på att jag följer någon gammal tradition. Jag insåg inte ens att jag hade några alternativ, tanken hade funnits där under hela min uppväxt.

Han behöver göra upp med sitt förflutna (tidigare generationer) och ställa sig själv en hel del frågor.
Måste han bo där?
Vem kommer han att såra om han inte bor där? (Oftast en hel hoper döda människor.)

Ni behöver båda komma till en punkt där ni är villiga att ge upp era krav av den enkla anledningen att den ni älskar är viktigare än boendet. Först då kan ni börja diskutera var ni ska bo.
Kanske kan ni göra ett tidsbegränsat försök på släktgården (den är väl redan i er ägo antar jag, så därför är det logiskt att börja där).

Akta er så att det hela inte blir en prestigefråga, båda måste backa och vara generösa.

I mitt fall så släppte jag måstet inom mig och det var verkligen en lättnad. Jag var beredd att bosätta mig var som helst med min nya man. Först så provade vi att bo i Stockholm i 4 år där jag inte trivdes särskilt bra. Nu bor vi på släktgården och trivs båda bra, men vi hade en prövoperiod först.

Jag hoppas att ni kan hitta en lösning. Er egen lycka är viktigare än vilken gammal mossig gård som helst (även om den skulle råka vara ett slott).

Jag måste också säga att jag förstår din blivande man.
Kanske inte så långt att "kräva", men för mig finns det verkligen ingen annanstans där jag vill bo resten av mitt liv och det gjorde jag klart från första början.

Nu är ju inte det här heller i närheten av nån väg etc, utan en riktig "bullerbygård" ca 1½ h från Sthlm, en perfekt plats för en familj.

Jag är en riktig lanttjej, och min sambo en äkta stockholmare (nästan iaf) om än med ett stort djur/naturintresse. Vi bor just nu i utkanten av Stockholm, och det funkar bra just nu då han jobbar och jag pluggar där. När jag är färdigpluggad blir det dock flytt till min föräldragård.

Vi har haft en dialog om detta hela tiden, och jag har sagt från den dagen vi blev ihop att jag aldrig kommer flytta till Stockholm och att det är på gården jag tänker bo.

Vår kompromiss blev att vi kommer hyra huset på gården, och istället investera i en liten övernattningslägenhet hyffsat centralt i Sthlm. Det är dessutom mycket större än vi någonsin skulle ha råd med i Sthlm, och ändå med marginellt längre pendlingstid mot vi har nu (och jag hoppas kunna få jobb i staden som ligger närmst).

Är det här något nytt han kommit på, eller har du vetat om det hela tiden men hoppats han ska ändra sig? Jag tror inte på att sätta hårt mot hårt i en sådan här situation. Jag måste krasst säga att om jag verkligen blev tvungen att välja så skulle jag faktiskt inte veta vilket jag skulle välja. Eller jo, jag skulle nog välja min kille men ha mitt hjärta krossat för evig framtid. Så mycket betyder den gården för mig, och det är helt för min egen skull och inte någon "skuldkänsla" eller dylikt. Det är helt enkelt den enda plats där jag känner mig helt lugn och tillfreds med mig själv.

Jag tror att kompromisser är det enda som funkar. Vad får du om ni flyttar? Kan ni skaffa en lgh på en plats där du vill bo, kanske i staden ni jobbar? En sommarstuga på en plats du valt? Kan ni bo där ett antal år och sedan när barnen är större flytta till stan? Eller tvärt om, flytta först när barnen är stora?

Vad finns det för skolor etc i närheten av gården kontra där ni skulle bott annars? Ofta är ju landsbygdsskolor mindre och lugnare enligt min erfarenhet.