Inlägg från: Sonja68
|
-
-
ja, fy så tragiskt! Jag har också gått som på nålar här, sovit dåligt. Vi bor i en liten ort och en mamma i 35-årsåldern med ett barn i 8-10årsålder känner man ju massor här... Och eftersom det var bara de i bilen, så kunde man misstänka att det inte var turister på genomresa utan bofasta. Så jag var nästan säker på att det var någon jag kände. Men oavsett... det är lika tragiskt ändå.
*går och gråter en skvätt över livets orättvisor och ber en bön för det nya änglabarnet*
-
Barn är fantastiska... Jag berättade för dem och lilla K förstod nog inte riktigt hela innebörden, men T blev först förkrossad och grät hjärtskärande. Jag lät henne gråta ordentligt. Sen liksom vred hon bara av kranen och tog en paus från det hela och gick och lekte med lillasyster. Men det kanske kommer vidare reaktioner och reflektioner senare.
Nu var de ju inte bästis-bästisar men ändå. De har kamperat ihop i kören och på dansen i två år. Kommer nog kännas konstigt till hösten när flickan inte dyker upp...
Aleta o Blommis: extrakramar från mig till er. Tänker på er!
Och kram till alla andra också.
Fjällis, ni regnar väl inte bort?
-
Aleta: kram, kram, kram, kram, kraaaaam (även om det inte hjälper)
Så fruktansvärt sorgligt att jag saknar ord.
Tänker på dig och din familj!
-
T var helt okej igår kväll och imorse. Men när vi var på väg till Fritte i bilen så började de prata om olyckan på radionyheterna... Och jag såg hur tårarna vällde upp i ögonen på henne. Sedan när jag skulle lämna henne och gå från Fritte så började hon störtböla. Så jag blev kvar ett tag. Kram och tröst och fröknarna pratade också med henne. Sen sa hon att jag kunde åka. Fröknarna lovade ringa om det blev några mer tårar, men det har gått bra sedan hela dagen.
Lilla hjärtat, säkert många frågor och tankar och varför som virvlar runt, även i en sjuårings hjärna och hjärta.
-
Välkommen tillbaka Fru Bygg!
Daa; skönt med en förstående chef.
-
Min puckade "chef", som hon anser sig vara över mig, har redan försört min första arbetsvecka...
-
Villemoa: Rikspucko
Jo, det var rätta namnet det, hehe!
Hon är en maktgalen, kontrollfreak, karriärist, som har jobbat hos oss i 9 månader. Hon bryr sig i allt och ser till att få kontroll och makt samtidigt som hon börjar ifrågasätta och misstro gamla trotjänare inom företaget, människor som byggt upp företaget och gjort det framgångsrikt, som jobbat 10, 15 ja tom 20 år där. MIg t ex började hon terrorisera igår och ifrågasätta varför jag har fullmakt att göra betalningar från firmans konto på upp till 1 mille per dag. Hmmm... kanske för att det är mitt jobb... kanske för att ägarna, VD:n och styrelsen gett mig det förtroendet för flera år sen och jag aldrig, ALDRIG missbrukat det förtroendet...? Kanske?? Nä, det ifrågasätter hon plötsligt
-
"Men ta det absolut inte personligt, Sonja, jag litar på dig till 100%. Vi måste bara säkerställa processen"
Ja, det har vi ju liksom gjort genom att jag + hon signerar alla betalningar, som går ut från kontot... Men det stör henne att jag kan göra det INNAN hon godkänt. Detta därför att hon jämt är på tjänsteresa och jag kan inte vänta med att betala leverantörsfakturor tills hon behagar vara på plats. Åh, vad trött jag blir...
-
Kort o gott så fräste jag ifrån igår och sa att om hon vill dra in min fullmakt så kan hon eller någon annan ta över den delen av mitt jobb (utbetalningar), för jag kan inte jobba med händerna bakbundna. ELLER så kan min andra kompanjon på ekonomi (fd. ekonomichefen som hon petat åt sidan och satt under sig själv i hierarkin) frisläppa och signera betalningarna istället för henne, eftersom vi två alltid är på plats så är det mer logiskt. MEN upplyste jag henne om, då behöver du inte se betalningarna och då tappar du ju den kontrollen (och så lyfte jag på ena ögonbrynet)Då gav hon sig. Kärring!