Två brev som gör att jag skiter i bröllopet
Brev nr 1:
Min rekation på knivhotet i April 2009 är överdriven och jag får inte ut skadeståndet domstolen slog fast efter att brottsoffermyndigehten gjort sin egen utredning av fallet.
Min pappa kräver mig på alla bidrag jag fick i underhåll då han i sin tur krävs på det av försäkringskassan eller vad han nu dillar om. Han tror själv han kommer vinna frågan om han driver den vidare då han fick reda på att jag inte krävdes på närvaro under studierna då jag led av panikångestsyndrom.
Trots goda betyg och fullföljda kurser verkar det som om hanb faktiskt har rätt.
Nu ger jag upp och lägger ner alla bröllopsplaner. Vinet vi börjat på att göra kanske vi kan sälja när det är klart. Det borde ju inbringe en slant i vilket fall.
Fruktansvärt löjligt känns det, att gråta över ett bröllop vi aldrig kommer ha råd med när det bara är en skitgrej egentligen. Varför blir man så besviken över nått som faktiskt är en lyx och inget som krävs för att överleva eller må bra? Jag har ju min flickvän, vi bor ihop, vi kämpar ihop, vi älskar varran och vi mår bra. Varför är en löjlig jävla fest plötsligt så viktigt?