Livets toppar och dalar

AM: & # 9 8 2 9 ;   = ♥

AM: kunde du inte lista ut den själv?! Det var dåligt

AM: grattis till bra utfört uppdrag! Du är kanonduktig är jag helt säker på men visst tar självförtroendet stryk när man går uppdragslös.

Telis: men det var värst vad du springer på intervjuer, är det 5:e på samma företag el ytterligare ett annat jobb? Lycka till, hoppas du får en fetinglön! (som ni hör är lön viktigt för mig moaahahhaaaha).

Oupsie: vi har bestämt oss för att göra KUB privat och boka in FVP via sjukvården. Skulle vi få extremt dåliga siffror (nära gränsen för FVP) el att NUPP inte visar vad vi hoppas, så gör vi FVP. Tyvärr kan varken maken el jag tänka oss att fullborda en graviditet med tex trisomi 21 Det känns hemskt och politiskt inkorrekt att skriva det och jag kommer att gråta blod om vi måste göra en abort men så är det Sedan orkar jag inte dra argumenten för det här men det finns en hel hög.

Ang din kompis så förstår jag din sits helt och hållet. Varför sa de inget förrän ni kläckte att ni var gravida? När hade de tänkte berätta då? De visste ju att vid resan måste de ändå säga det - el är de nykterister redan från början? Det kan ju hända att ni glider ifrån varandra (tråkigt när ni nu är gravida och mammalediga samtidigt) men det kan också hända att ni glider tillbaka till er ursprungliga vänskap.

Frullan: kul att se dig i tråden igen! Jag tänkte nästan inboxat dig ang den där länken som jag infogade härom dagen med studier ang kön på bebis. Är du intresserad (el såg du den vid smygläsning)? Det var lite intressant att de sett en ökning av tjejfoster om mamman är äldre, pga ngt hormon som stiger med ökande ålder. Etc.

Oupsie: jag har redan fått en liten putmage, mest på kvällen än så länge. Men det känns bara kul att den kommer så snabbt. Vet att jag första grav väntade otåligt på att få se gravid ut. (Jag ser ju inte gravid ut nu än, men om några veckor blir det nog svårare att dölja.)

Ang oro för trisomier och andra fel så har jag inte varit så orolig tills nu. Har försökt skjuta undan tanken och tänker "vi tar det sen". Men idag så slog det till

PB: vilken jäkla kommentar av din förra kvinnliga chef!

Frullan: du är inboxad! Vi har en liten önskan om en pojke mest för att släkten består av nästan uteslutande kvinnor - förutom maken och min svärfar Men önskar är inte jättestark, jag blir jätteglad även om det blir en flicka till! (Och det säger jag inte för att vara politiskt korrekt utan snarare för att jag är tacksam för det jag får...)

Snorkis: vännen din smärta lyser igenom ditt inlägg, har tårar i ögonen här. Du har all rätt att vara avundsjuk.

Däremot tänker jag ofta ofta att inget är säkert. Dels pga mitt MA, dels pga det du och andra som jag hört talas om, gått igenom. Min kollega förlorade sin nr 2 i 4:e månaden. Jag tänker att jag bara är i v8 och vad som helst kan hända; det kan bli missfall i v9, det kan bli MA som upptäcks i v12, det kan dö i 4:e månaden, det kan dö vid förlossningen, det kan dö i PSD. Men man orkar inte tänka de tankarna för ofta för då dör man sakta inombords, man måste få leva på hoppet och tänka att "det kan gå bra också". Men man blir lätt schizofren när man ena sekunden är övertygad om att det kommer att gå åt helvete (mkt pga min ålder och varför skulle jag ha sådan tur att det går bra trots min ålder?) och nästa så hoppas man.

Jag tycker att det är bra att du vågar skriva vad du känner och du är inte hemsk, absolut inte! Du är helt normal med ett normalt känsloliv. Hade du inte känt såhär hade du inte varit mänsklig... Stora varma kramar!

Och du får iaf inte mig att må dåligt! Stanna kvar!