andbeyond skrev 2010-10-04 18:53:23 följande:
Oj så det går. Många Kramar till Heloise m familj. Skickar all positiv energi och böner er väg. Flamman: Jag har alltid varit ett grubblande barn, utåt sett alltid glad, mycket vänner som enligt mig ändå varit ganska ytliga. Var väldigt framåt och ambitiös. Men väldigt ledsen inombords. Tycker det låter som du hanterar det jättebra. Min mamma ville alltid "hjälpa" och "fixa". Och blev ledsen när jag inte kunde förklara varför jag kände som jag gjorde. Vilket ju gav mig dåligt samvete. Allt jag ville ha var en mysig dag med mamma då jag fick prata av mig och få kramar. Så att både hjälpa och ge kramar verkar vara en bra tanke från mitt perspektiv. Kanske ni ska ta en dag bara ni två? Åka på spa eller något och mysa och prata? Jag är i vecka 18 nu (17+2). Mår bra, blödningarna har avstannat för 2 dagar sedan så jag hoppas de är klara nu, hehe. Har fått rejäla foglossningar senaste veckan dock, ska försöka hitta akupunktör och så. Men är glad och förväntansfull inför måndagens RUL.
Tack snälla Anbeyond för att du delar med dig av dina erfarenheter
Betyder mycket för mig. Jag försöker lyssna, stötta och krama. Men när hon får sina raseriutbrott så har jag svårt att hålla mig lugn och sansad. Då "flammar" jag upp liksom. Och så är bråket igång. Hon har en tendens att försöka få sin vilja igenom konstant med sura miner, gråt och skrik, smälla i dörrar osv. Pappa ger vika. Inte jag. Sedan när hon (och jag) lugnat ner sig så kommer dessa tankar, när jag frågar varför det blev så fel och bråkigt. Det är då hon säger att hon vet inte, att hon är dum, dum, dum att hon hatar sig själv och att hon vill dö.
Det blir ju vaddå, 2½ månad tidigare än beräknat, eller vad?!