Tack Anne för din positiva berättelse. Behövs nu!
Det är som Blomman skriver, det tar ju så himla lång tid innan vi vet hur det egentligen gått. Många steg på vägen innan man vet resultatet. Till att börja med en lång kväll, låååång natt och så en morgon som familjen Heloise, Panzer o Jullan ska ta sig igenom.
Oj,oj...
Nu ska jag gå och pussa på mina töser innan de går och sover.
Kämpa på Jullan! 
♥
Här är en till som sitter med tårarna strömmandes nedför kinderna. Älskade lilla Elise, välkommen till världen <3 En tuff början för en tuff tjej... Kämpa Jullan, kämpa!
Många kramar till hela familjen, må Gud ge er styrka H o P och Lilla E
Tack för att du delar med dig Fjällis, känns lite bättre att höra att man inte är ensam...
Ja, min filosofi är också det att ställa rimliga krav utifrån ålder och förmåga är ett tecken på kärlek, det visar att du är en del av familjen, du är viktig och du behövs. Men runt omkring mig har jag många som tycker fri uppfostran är så bra och "låt barnen vara barn" och "nå men låt dom göra si och så, vad sträng du är" och allt möjligt sånt, så det är klart att man börjar tvivla på sitt föräldraskap.
Tack 
*försöker tänka positivt*
TAck Fjällbruttan *gråter av lättnad* ! Så skönt att höra att jag INTE är ute och cyklar ♥ DU är bäst !
Åh, nu kommer man gå som på nålar för att få en rapport om hur det är med Elise och hennes föräldrar...
Aleta skrev 2010-10-05 10:02:40 följande:
Tusen tack tjejer, era ord betyder otroligt mycket och ger mig extra styrka ♥
På tal om kamp så består livet av en massa kamper som man ska ta sig igenom.
För lilla Jullan börjar kampen redan dag 1. Måtte hon vinna den, lilla pyre!
Lanovia: Låter lite oroande med makens hälsa. Hoppas det går att få rätsida på. Ni har haft VÄLDIGT mycket omkring er nu sista tiden. Kram!
Något som är positivt är att du verkar ha slappnat av lite kring amningsoron. Låter klokt att ta en dag i taget.
Nu är jag så nervös att jag vill bara kräkas. Dels för lilla Jullan och dels för att jag och maken snart ska iväg till, ja ni vet vart.
Mardrömmen är väl om vi träffar nån bekant däer eller påvägen dit. Även om det inte är något att skämmas för så är det en sån grej som kan få maken att balla ur totalt, vända på klacken och gå därifrån...
Jag känner mig dessutom ännu dassigare idag med riktig snorsnuva, täppt i näsan svidiga ögon och ont i munnen(?!).
Axlarna värker pga massor med jobb och stress (månadsskifte ni vet). Blä. Jag vill bara krypa under täcket och sova.
Nog med ego. Det fixar sig.
Tillbaka på jobbet. Mötet gick inte så jättebra. Maken hade en dålig dag 
Usch, kände konflikten hänga i luften hela tiden. Och de där formulären som de gav honom fick honom på uruselt humör. Han kan ju inte läsa, och inte förstod han när vi beskrev på enkel svenska och sen när jag försökte översätta till ryska så förstod han inte heller (VILLE inte förstå är min gissning) utan började tyka sig mot mig att jag är dålig på att översätta, att jag skulle prata så han förstår.
Undrar dessutom hur proffisionell den där "skötaren" är. Skulle kännas bättre om det var en riktig läkare/psykolog. OM hon verkligen kan sitt jobb så borde hon ha sett på makens beteende och tillknäppthet att nåt inte är som det ska. Nu satt han ovanligt stilla och tyst, men jag undrar: SÅG hon över huvud taget att han precis HELA tiden snurrade på den lilla runda brickan i bilnyckelringen?! Ni vet såna där ticks som är ganska typiska för männinskor som håller inne uppdämd överaktivitet. SÅG hon???
Vi ska tillbaka nästa torsdag.
Nu känns det som att jag snart får feber.
