Jag undrar om det är någon här som äter eller har ätit antidepressiva läkemedel eller ångestdämpande medicin? Och fungerade det eller blev det värre? Hur gick ni tillväga när ni mådde som sämst? Vart vände ni er? Till vårdcentralen? Vill inte skriva något direkt om mig själv här men mår inte så bra och har inte gjort det på ca ett år. men vad ska man göra när man inte mår bra men ändå inte kan sätta fingret på det?
Jag har under ett antal år ätit antideppresiv medicin i omgångar. Tror det var zoloft om jag inte minns fel. Tycker det kan vara jättebra att äta de för att klara vardagen etc. MEN. Tabletterna själva löser inga problem som jag tror att någon sagt. Tabletter utan kombination med terapi skjuter bara upp problemen på framtiden (förutsatt att man mår dåligt pga något som hänt, självbild etc etc). De första gångerna jag åt medicinen mådde jag jättebra när jag åt den men fick aldrig hjälp med det andra som egentligen var problemet. Min erfarenhet är att läkare gärna skriver ut tabletterna med sedan är det så mycket kö etc till att få terapi så det blir man utan så stå på dig om du märker att du får sådant bemötande. Man ger inte gips till en person som har brytit benet och säger gipsa dig själv. Lite så upplever jag att det ofta är med deprimerade personer. Kräv den hjälp och stöd som du är värd så kommer det säkert bli bättre och var inte rädd för tabletter som ges ut på rätt sätt. Lycka till!
Jag tycker absolut att man ska söka hjälp om man mår så dåligt att man inte kan ta sig ur det på egen hand.
Vissa behöver både mediciner och terapi, medan andra kanske klarar sig med enbart samtal.
Det är okej att må dåligt och vara under isen. Det hör till livet att bearbeta dåligt psykiskt mående. Men ibland klarar man det inte själv.
Jag var deprimerad utan att jag visste det egentligen från början. Jag var nykär i min m2b och superlycklig, trodde jag. Men en annan sak som hänt 2 år innan bubblade under ytan och jag började skrämma mig själv när jag hade seriösa självmordstankar mellan lyckorusen. Men jag tog tag i att bearbeta det trauma och den sorgen med hjälp av en terapeut och nu i efterhand har jag förstått att jag var riktigt illa däran.
(Själv är jag väldigt rädd för psykofarmaka, då jag jobbar med missbrukare, men det är ju en annan sak. Vissa får sådan fruktansvärd ångest just för att avtrubbningen försvinner och att de faktiskt känner någonting, får tillbaka ett känsloliv, som de absolut inte kan hantera.)
Men alla blir ju faktiskt inte avtrubbade av medicineringen. När det gäller missbrukare så har de säkert en tyngre problematik och kan ha stora psykiska problem, men om man som jag t.ex. tar en halv tablett av den lägsta dosen ångestdämpande läkemedel VID BEHOV, så blir man inte alls avtrubbad. Man känner inte ångesten och man spänner inte musklerna, så för all del, om ni vill kalla det avtrubbad gör det, jag kallar det att må bra.
Jag tycker att alla som har problem med ångest/depression ska boka en läkartid (Vårdguiden rekommenderade en längre mottagningstid om det är möjligt), och prata igenom allt detta med en utbildad person. Folk skriver det ena och det andra på forum, tidningarna skriver om "lyckopiller" och man får en bild av att man blir beroende om man ens rör vid en ask SSRI-preparat.
Det finns inget sådant som "lyckopiller"; man blir inte lycklig av att ta tabletterna, utan man tar bort de djupaste dalarna i humöret. Någon särdeles stor lycka av att känna att man faktiskt klarar av dagen har jag ännu inte hört någon berätta om.
Jag tycker inte man ska vara rädd för mediciner och gå omkring och må dåligt för att man inbillar sig att man kanske blir missbrukare. Man blir inte missbrukare om man håller sig till den dos läkaren skrivit ut, och kontaktar denne om man känner att man behöver få dosen justerad eller om man helt och hållet vill sluta med tabletterna.
Det finns många som dövar sin ångest med sprit för att de inte vill gå till läkare eller är rädda för att bli beroende av tabletterna, men sen blir de beroende av spriten istället. Det är inte en bra väg att gå, bättre att söka hjälp hos vårdpersonal och förhoppningsvis få en vård som passar en, oavsett om det är enbart terapi eller om det är mediciner + terapi.
Jag vill bara säga att sedan jag började med min medicin, för panikångest mest, så har mitt liv blivit "NORMALT" igen.
Jag gick på terapi bara i 4 år, det hjälpte inte ett skit fastän jag mötte mina problem gång på gång och till slut visste jag knappt varför jag mådde dåligt utan bara att jag gjorde det. Sen fick jag medicin i samband med kognetiv beteende terapi och på ½-1 år så var jag ur det, sen har jag fortsatt äta medicin och det märks inte att jag äter dem - De får mig bara att vara mig själv. Enligt specialisten jag går hos ska man inte äta mediciner man känner av att man tar, men som tex den jag tar passar utmärkt för mig och påverkar mig inget alls - utom positivt genom att hålla min sertoninhalt i hjärnan jämn. :)
Så medicinerna gör inte att du blir avtrubbad, seg och beroende. Absolut inte, enligt mig.
Oj, nu blev det missförstånd ändå, ursäkta...
Jag påstår inte att man blir avtrubbad av "normal" medicinering, det handlar om missbruk av droger, då inte enbart tabletter. De har också en mycket tyngre problematik, som någon annan skrev här. Det var därför jag skrev det där inom parentes...
Jag är absolut för att medicinera och vet många som blivit hjäpta med tex sin ADHD med medicinering och har kunnat börja fungera normalt tack vare det.
Ni som har ätit det - brukar man bli sämre i början? Alltså ännu ledsnare och få ännu mer ångest? Vet inte vad jag skulle ta mig till om det blev sämre.. Isolerar mig redan som det är idag och är orolig att jag skulle behöva göra ett studieuppehåll om jag blev sämre. Att man ska behöva känna sig ännu mer stressad av att "inte hänga med".
Personligen mådde jag inte så mycket sämre av mina tabletter däremot var en biverkning att jag inte kunde sova så det var drygt. Kunde bara sova 2-3 timmar varje natt i ca 2 veckor, men sen gick det över. Men varje biverkning är ju individuell så det är svårt att generalisera...
Men sen får man inte glömma att man kan göra mycket för att ta tag i sin ångest. Speciellt om du vet att det finns en risk att du kommer må extra dåligt (alla gör ju inte det) av tex en medecin. Du får sätta upp regler, sköter man maten och verkligen biter ihop dessa flrstya veckor och tvingar sig att äta regelbundet, sova regelbundet och komma ut, om så bara för en sväng runt huset varje kväll så klarar man det.
Vad gäller skola så finns det mycket de kan hjälpa en med, beroende på studier förstås. Mailkontakt med lärare, att få uppdaterat vad som ska göras just den veckan etc och istället skippa en dag i veckan kan göra mycket för än.
Det finns lösningar på allt :)
Det beror helt och hallet pa varfor man mar daligt och hur akut det ar.
Jag fick en depression for ett par ar sedan, den kom krypande under hosten, jag madde sk1t rent ut sagt utan att egentligen ha nagon anledning. Jag gick till min doktor och fick citalopram som jag at under sex manader. Jag stalldes aven i ko till terapi.
Jag hade mardrommar de forsta tva veckorna innan medicinen borjade verka ordentligt, sedan kande jag mig inte glad, men inte ledsen heller. Efter ytterligare tva mander fick jag borja i terapi, kognitiv sadan. Det fanns ju inga hemskheter att reda ut utan vi pratade mest om stress och hur man bast hanterar det och vardagliga problem.
Jag kande mig frisk efter ett par manader men har ar 'regeln' att man ater medicinen i ca ett halvar for att inte fa aterfall i depressionen antar jag.
Jag tyckte att detta fungerade jattebra for mig, och ar glad att jag fick tabletterna. Jag tror att min depression berodde mer pa stress/hormoner odyl och da hjalpte det att ata medicin, ungefar som att man far penicillin mot en jobbig infektion.
Alltså, jag har ju som sagt aldrig ätit antidepressanter, utan har endast ångestdämpande som jag tar vid behov. De fungerar bums, man blir alltså inte sämre för att sedan bli bättre, men dem ska man ha noggranna läkarordinationer för att kunna äta varje dag.
Skolan och vardagen KOMMER att ordna sig. Oroa dig inte för det. Tro mig, allt kommer att bli bra.
(Det finns f.ö. en bok som heter Fri från oro, ångest och fobier, skriven av psykologerna Maria Farm Larsson och Håkan Wisung. I den förklaras ångest och oro på ett tydligt sätt, och det finns en del övningar man kan göra hemma. Jag har läst den och tyckte den var ganska bra.)
Det låter absolut som om du skulle må bra av att få komma till en läkare och "prata av dig", hoppas du samlat kraft och beställt en tid. Det svåraste är att ringa det där första samtalet. Sen blir det bättre.
Hoppas du får hjälp fort och börjar må bättre.
Hur man reagerar på medicin är individuellt... Allt från att må bättre som vissa skriver om här till att bli självmordsbenägen som min bästa vän blev?!
Att hitta någon att samtala med först och främst!!! och sen utgå från det... är mitt råd.
Jag blev mycket snabbt bättre, men det är ju så individuellt och beror ju på vilken sorts medicin. Jag åt serotonin-höjande.
Jag var väldigt orolig inför att börja, men jag är såååå glad att jag gjorde det för det förändrade mitt liv. Jag frågade ett par vänner som hade ätit samma typ av medicin och alla sa "go for it", och ångesten blev värre bara av valet om jag skulle börja eller inte. Men så bestämde jag mig för att testa, och jag ångrade mig verkligen inte!
Däremot kände jag att vården liksom "släppte" mig, vilket gjorde att jag blev sämre igen efter ett tag, eftersom enbart medicinering sällan hjälper utan terapi. Till slut fick jag kognitiv terapi och idag lever jag helt normalt och utan mediciner.
Medicinen hjälpte mig att orka, ta tag i problemen och se allt mycket ljusare. Men det är också då man ska ta tag i problemen med terapi eftersom man har lite hjälp på traven. Jag kände att terapin tyvärr kom lite sent..
