Bjuda pappa med familj?

Kanske kan du i efterhand, om du väljer att inte bjuda honom, tona ner det hela och bara säga att ni gifta er helt i smyg. Ingen visste, varken han eller de andra och födelsedagskalaset var ett kalas med lite extra festlighet. Det kanske han förstår om han inte brukar komma på dina födelsekalas?

Tyvärr kan det nog få ganska stora konsekvenser om man utesluter vissa "självklara" gäster. Om du inte är orolig för att han ställer till speciella problem vid festtillfället så tycker jag att du ska bjuda honom. Det kan ju i bästa fall ses som en utsträckt hand och leda till en förbättring av relationen, och tvärtom om du inte bjuder honom vara det slutgiltiga som gör att relationen blir ännu sämre. Det kanske t.o.m. är lite lättare att träffas sedan i våras med mycket folk omkring.

Hej. Jag förtsår dig mycket väl. Jag sitter i samma situation själv då jag velar fram och tillbaka om jag ska bjuda min pappa. Jag känner som du, jag både vill och inte vill. Jag känner att det skulle vara så skönt att inta ha med han på bröllopet samtidigt som jag vet att det kommer nog att förstöra våran knackliga relation vi har idag. Sedan är det så att mina bröder inte pratar med våran pappa och det skulle mycket väl kunna vara så att de inte kommer med sina familjer om pappa kommer. Till saken hör att jag vet att pappa kan sköta sig MEN MEN MEN risken är oerhört stor att han INTE kommer att sköta sig. Jag fasar för om han ställer till med en scen och förolämpar någon av gästerna eller mig. Det låter kanske jätte konstigt men han är sådan. Jag vet att jag har vänner och familj som skulle köra ut han om han förstörde festen. Men det är inte kul att känna sig orolig över det. Ja ja, för oss är det ett tag kvar så vi får se hur vi gör. Men nu skulle det inte handla om mig men jag ville bara säga att jag förstår dig. 

Men som sagt som andra skrev att det kan vara ett sätt att sträcka ut en hand. Du känner din familj bäst och det måste vara du och din älskling som bestämmer vilka ni ska bjuda.

kram och lycka till

om ni har bråkat och inte pratar med varandra så känns det ju som om sannolikheten är stor att han inte ens kommer för 'bara' ett kalas. vi bjöd in min mans pappa, även fast dom aldrig haft kontakt, han är alkoliserad och dom inte träffats sen han var typ 5.. Han ringer ibland på fyllan, men inte annars. Och han kom ju då inte heller, men det kändes bra att bjuda in honom eftersom han ändå är pappan, och jag tror att han uppskattade att få inbjudan även om han inte kom

Om jag bjöd honom skulle han säkert komma, samt mina syskon och pappas fru. Tror ingen av dem skulle ställa till en syn eller bete sig illa, förutom frun som är väldigt o beräknerlig. En sak jag vet är att jag skulle inte kunna slappna av. Men som ni säger så kanske jag ångrar mig sen eller sätter den stora punkten på relationen. Att sträcka ut handen har jag gjort så många ggr så vet inte riktigt om jag är beredd att "vara förälder" åt min pappa igen. Det är så jävla svårt!

Jag förstår dig och känner lika som du. Det är väldigt svårt. Men som sagt det är bara du som kan säga och bestämma hur du vill ha det.

Hej litet hemligt bröllop!

Jag tror att jag förstår precis då jag har samma relation till min pappa dock att vi träffas lite oftare. Han har en fru som kan byta humör snabbare än vinden vänder. Jag har två styvsyskon som båda är mycket äldre än mig och hur mycket hans fru än pratar om att vi ska vara en enad familj så blir jag aldrig bjuden på de festligheterna som verkligen gäller. I min och pappas relation så har jag varit föräldern sedan jag var 16 år gammal och stor nog att förstå att hans och min relation aldrig kommer att bli normal i och med att han har så mycket för sig och att han faktiskt glömmer bort mig.

Jag tycker att du ska väga upp för och nackdelar och helt enkelt känna själv. Vissa dagar kommer du att känna; jag vill bjuda honom så kanske han förstår att han är viktig och att jag vill ha en så pass bra relation som vi kan ha det, och andra dagar kommer du känna; varför inte bara sälja honom på ebay. Men så är livet med sånna fäder, tyvärr. 

Ett annat bra tips är att prata med någon som du litar på eller faktiskt att gå till psykolog för de kan ge olika synsätt på situationen och hjälpa dig på vägen i er relation. Hur mycket skit ska du ta? och hur besviken är det okej att faktiskt bli? har du fått negativa mönster av det och vad kan du göra för att bryta det? Är det så att trots att du och din pappa är vuxna människor kanske borde gå till någon tillsammans så att du kan få ut de du känner utan att bli avbruten, dumförklarad, och allt annat som också kan hända.

som sagt, det är en viktig fråga men det är faktiskt bara du som kan veta om det är värt att för din skull på din dag inte behöva oroa dig över han eller hans fru. Eller om du kommer att oroa dig förmycket över hur han ska reagera när han får veta i efterhand. Båda två känslorna är negativa men frågan är vad det är som får dig att må bäst.

jag hoppas verkligen att det löser sig!

Stort lycka till!

har varit i kontakt med kurator nyligen som hjälpt mig i min relation med pappa och att där kom vi/jag fram till att jag nog får sluta ge och ge när jag aldrig får något tbx och acceptera att vårt framtida barn inte kommer ha en morfar som jag önskar. 

Min sambo sa idag att han inte vill att pappa och hans familj kommer för att dem aldrig ställer upp för mig och att jag inte blev bjuden på min brors student i somras.

ÅNGEST!!!

Man är inte "pappa" för att man var med "den gången det begav sig"! Du är inte skyldig honom något... kärlek och respekt är något man förtjänar. Har han inte förmågan att ta vara på dig som den gåva du faktiskt är så gör dig själv en tjänst och det är att sluta förvänta dig något av honom som han inte ger dig och ta hand om dig själv på bästa sätt... Bjud dem som gör dig glad och är glada för Din skull! Man kan leva och "duga" utan sin pappas bekräftelse... jag vet av egen erfarenhet.
Kram på dig Tjejen!

Det du skriver är extremt sant men det är så himla svårt att tänka så. Men jag måste! Får vara beredd att ta striden som kommer bli när dem får veta. Kramar, tack!