Dags att gå vidare?

Jag har gått igenom hela det där med mitt ex och även med min blivande. Första gången var det med min första kärlek vilket såklart gjorde allt svårare. Vi hade varit tillsammans 3 år och han blev plötsligt osäker på vad han ville. Jag gav honom tid, lät honom fundera och bara önskade att han skulle vilja vara med mig. Jag väntade så länge att jag tillslut kände att jag bara ville ha ett svar, oavsett vad svaret blev. Vi bodde isär då men fortsatte träffas ofta och jag mådde så dåligt i väntan på att han skulle bestämma sig. Jag mådde dåligt när jag inte var med honom och ännu sämre när jag var med honom. Efter en längre tid gled det liksom ut i sanden och jag minns inte riktigt när jag kunde konstatera att det inte längre skulle vara vi.  Ungefär i samma veva träffade jag  min nuvarande sambo. Även han kom direkt ur ett längre förhållande men trots det slängde vi oss in i kärleken och flyttade ihop efter drygt en månad.

Efter ungefär ett år kom blixten som från en klar himmel. Även han var osäker på vad han ville. Kanske hade allt gått för fort, kanske hade vardagen kommit ikapp? Jag vet inte. Men jag tog direkt mitt pick och pack och flydde vårt hem. Jag bodde hos vänner och hos min mamma och stod emot den enorma frestelsen att ringa och smsa honom varje vaken minut. Jag stängde av helt. Jag kände att jag tänker inte böna och be för att någon ska vara med mig igen, jag tänkte inte ligga sömnlös om nätterna och undra vad jag gjort för fel. En dag ska jag hitta någon som aldrig tvivlar på att det är mig han vill ha.

 Efter bara ett par dagar ringde han. Han bröt ihop och förklarade att han inte klarade att leva sitt liv utan mig, han hade insett det nu. Sedan den dagen har vi varit oskiljaktiga och nu stundar bröllop. Visst har vi båda varit osäkra under vägen men det har snarare handlat om livet i övrigt, om vad vi själva vill och att kunna utvecklas var för sig men ändå tillsammans.

Vart vill jag då komma med detta långa? Jag vet att alla förhållanden är helt olika och egentligen kan ingen tala om för dej hur du ska göra förutom du själv. Men jag håller med MattiasFästmö, ni borde kanske ta en paus. På varsitt håll får ni båda känns efter. Oavsett vad han kommer fram till så får du tänka på att allt händer av en anledning, en mening jag förövrigt hatade att höra under den jobbiga perioden med exet. Det är först efter som kan kan konstatera att han inte var den rätta, eller att han var det och att det krävdes den perioden av osäkerhet för att komma underfund med det. Men fakta kvarstår. En kärleksrelation kommer aldrig fungera felfritt. Det kommer alltid finnas problem på vägen, dalar att klättra sig ur och osäkerhet att överkomma. Men någonstans måste man veta att man vill gå igenom allt tillsammans och jag tror det är svårt att få det att fungera om inte båda kan se sig komma ut tillsammans på andra sidan.

Jag hoppas verkligen det löser sig för dig <3

Nu ska jag verka elakt men det är jag inte.

Se det  posetiva i det hela, han vågade säga till dig att han inte såg en framtid med dig innan ni hade förlovat er och gift er, det är något bra.

Det är svårt att bryta upp från vad man är van, det jättesvårt men för er bådas skulle bör en av er flytta ut och  sedan ta en paus.  Då ingen av er två ska sitta och vänta på den andre och om det är mening att det är  ni två, ja då hittar ni tillbaka till varanadra.

Är det inte meningen så  får man  göra nya planer.

Min man och jag lyckades hitta tillbaka till varandra även om vi inte pratade med varandra på 1 år.
 

Vårda dig själv i det här läget, fundera på vad du vill oavsett m det är med honom eller inte). Häng inte efter, be inte om uppmärksamhet, tala om vad som gäller för en kort tid framöver som du kan leva med. Detta är jättesvårt, men du blir starkare (en tänkbar bonus är att en starkare du blir mer åtråvärd för honom också... men det går inte att räkna med).

Kram!