Beslutsångest gällande hur länge vi ska vara borta då vi har barn!

Vi var borta med vår dotter 1 vecka precis innan hon fyllde två år - det var ganska perfekt men vi skulle nog klara en vecka till utan problem.

Vi ska åka i två veckor med henne nu när hon är 3,5 år.

Men jag skulle absolut aldrig åka utan henne! Inte ens för en vecka, tror det är lätt att säga men jag skulle inte på några vägar njuta av semestern! skulel sakna henne varje sekund..
Tror det är lättare att lämna barnen när dom är äldre, typ 10 år minst! Jag klarar inte vara utan dottern en natt utan att behöva prata med henne i telefon och längta ihjäl mig!
Men vi är alla olika, jag kan bara inte låta bli henne, kan inte andas utan henne och kan inte få nog av henne!
Därför får hon självklart följa med oss:)
Men visst, det är skönt med ensamtid också! Men personligen tycker jag det är skönt i några timmar innan jag längtar igen:)

Hmm...en svår fråga. Vi har inte själva rest utan våra barn. Jag hade nog valt att åka max en vecka. Vad jag förstått säger psykologer och liknande att det ultimata är att man lämnar bort barnen så många nätter som antalet år barnet är, max. I ert fall då 2 nätter.

Men det har ju också med att göra hur trygg er dotter är hos familjen hon ska vara hos.
Vi har tre barn och när yngsta är 2 år skulle jag inte ha några problem att lämna honom 1-1½ vecka, tillsammans med sina syskon hos någon som han är väldigt van vid att vara hos. Men längre än så skulle jag inte välja att lämna bort.

Spännadne teori de tdär med dagarna - tror du det är så? :)
Det låter ju rätt bra.

Jag tror det beror på hur man är; man måste nog tänka: Klarar jag verkligen mig utan mitt lilla barn så länge?
Man kan ju till och med testa att vara utan barnet några dagar och se hur det kommer kännas..
För det är ju rätt jobbigt om man kommer bort och se inser efter någon dag att man inte klarar av det! Bättre att vara bra förberedd:)

Emblas mamma: Jag tycker nog att det låter helt rimligt, men också som sagt beroende påhur situationen och förutsättningarna ser ut.
Jag har helt klart lättare för att läman bort barnen nu, när dom är f´ler och har tryggheten i varandra, än vad jag hade när vi bara hade ett barn. Beror nog också en hel del på att man är säkrare i sin föräldraroll (och kanske förståndigare och förstår att man behöver egentid    )

Var och en måste själv känna efter vad som är okej för en själv, och för barnet och sedan agera utifrån det.
Både barn och föräldrar kan ibland behöva en paus från varandra, men hur lång den ska vara, det kan bara känslan och situationen avgöra.

Intressant resonemang ni har. Vi har knappt varit ifrån henne..en eller två dagar är det max  men det har jag nästan tyckt varit skönt även om jag saknat henne massor såklart. Inte ofta jag får egentid då jag inte jobbar utan är med henne varje vaken sekund, och hon är väldigt krävande.

Får se hur vi gör :) självklart skulle vi sakna henne MASSOR men vi har haft en psykiskt påfrestande år och våren kommer inte bli lättare så en resa på ett eller annat sätt blir det nog för att komma bort lite från vardagen.

Det är ett stort problem som vi då tänker på varje dag. Hur ska vi kunna vara utan våra knoddar så pass länge som en månad? Personligen kommer jag att sakna dom jättemycket. Det kommer att bli jättejobbigt.

Men på samma gång är det vår smekmånad det handlar om. Vi behöver den tiden helt för oss själva.
Dessutom vet jag att Eros och Embla kommer att få det fint hos sin moster och sina morföräldrar. :)

Så våra döttrar heter samma sak? ;)

Men oj, en månad? Men barnen är väl lite större då väl? :)

Oj, en månad, det var länge.

Vet när jag var i fjällen en vecka med jobbet i fem dagar då dottern precis skulle fylla ett år. Hon hade nästan "glömt" bort mig när jag kom hem. Tog ett tag innan vi liksom hittade varandra igen, så en månad skulle jag nog aldrig klara, varken för min eller barnens skull.

Vi har funderat en hel del på det här med resa och med eller utan barn. Men har nog bestämt som så att om det blir någon längre resa så får barnen följa med. Det kommer inte bli många såndana resor vi kommer ha möjlighet att göra så därför vill vi ge dom den upplevelsen. Däremot vill vi göra en del resor på tu man hand för att få tid för oss själva och tid för att vila upp oss. Men då tänker vi oss lite kortare resor, som spa-resor och så. Eller bara hotellweekend med långa sovmorgnar och god middag. Det räcker så gott till oss

Vi resonerar som så att solsemestrar och sånt lär vi göra med våran dotter men en storstadsresa kan inte vara så kul för en trotsig 2 åring  

En månad lät däremot JÄTTELÄNGE. När jag var 7 och lillbrorsan 4 åkte ibland till våra morföräldrar i i 1-2 veckor och vi tyckte bara att det var roligt. Jag kommer inte ihåg att jag sakna mina föräldrar mer än normalt men min mamma var ett nervvrak hemma och saknade oss haha. Tror att det kan vara värre för föräldrarna än barnen i många fall.

vår dotter var 2 år och 3 månader i somras då hon fick åka till mormor och morfar i en vecka så hon skulle få lite längre sommarlov. Hon träffar dom rätt ofta men inte varje vecka eller så.. Men det hade gått så bra och hon hade inte glömt oss när vi kom... 

Är hon trygg med din morbror och så har hon ju leksällskap också så jag hade åkt i en vecka, men 2 veckor hade jag inte fixat..