Det där är så jätteindividuellt att det är svårt att ge några råd.
Vissa tycker att släkten är viktigare än vännerna, andra tvärtom. Personligen bjuder jag hellre många vänner än släktingar jag knappt aldrig umgåtts med.
När det gäller barndomskompisarna du skriver om så tycker jag det beror lite på varför ni inte har haft kontakt de senaste åren. Relationer går ju ofta upp och ned - ibland umgås man väldigt mycket, ibland inte alls och man växer ifrån varandra och sedan ihop igen. Det gäller framförallt om ni är i barn/husskaffarålder, för det blir ofta en liten skillnad i umgänget när några har hus och/eller barn och de andra inte har det. Då blir det några år man kanske inte ses lika tätt och sedan börjar man kanske umgås igen när man plötsligt har saker gemensamt igen (antingen pga båda paren har barn/hus eller pga att båda har mer fritid igen).
Fundera på om kamraterna är sådana som du vill ha kontakt med i framtiden och tänk igenom vilka minnen ni har. Var ni vänner på riktigt eller umgicks ni bara för att det "blev så"?
Ofta tycker jag barndsomkamrater kan vara guld värda för man kan höras jättelite under flera år, men sedan är det något som gör att man tar upp tråden igen och då är startsträckan jättekort och man känner redan varandra så väl. Tappa inte bort dem i onödan!
Arbetskamrater är svårare. Jag har också haft ett sådant jobb där arbetskamraterna var väldigt goda vänner, men där vi aldrig umgicks utanför jobbet. Det är inte lätt att bestämma hur man skall göra då, men generellt tror jag inte att arbetskamrater förväntar sig en inbjudan i det läget. Gör som ni själva känner, men tyvärr är det väl så att det är alla eller ingen som gäller, annars kan det bli jättekonstigt.
