Cammee skrev 2011-02-17 13:05:36 följande:
Jag är inte religiös på något sätt. Tror inte på Gud. Ändå så har jag fruktansvärd respekt när jag är i kyrkan. Skulle aldrig gå dit i fel kläder, svär aldrig i kyrkan, säger aldrig opassande saker ,även om det kanske bara är genom viskande till personen bredvid. Och jag ska gifta mig i kyrkan, pga tradition och för att det är fint. Vet att det egentligen är fel, men om kyrkbröllop bara är till för de troende så skulle prästerna inte haft så mycket jobb.
Däremot tänker jag inte försöka gnälla om att ta bort alla stycken om Gud. Alla psalmerna o.s.v. är ju väldigt vackra och jag är inte så oreligiös att jag inte står ut med Gudprat. Sen tycker jag också att har man gift sig i kyrkan en gång, skiljer sig och ska gifta sig igen, så tycker jag att andra gången ska ske i rådhuset eller annan stans. För någonstans inom mig så tycker jag att det är fel att stå inför Gud och säga ja till varandra, och sedan stå med en ny man och säga ja några år efter (har ens partner dött är det okej i kyrkan tycker jag). Ganska konstigt att jag känner så egentligen då jag inte tror på Gud, men samtidigt vill man ju vara lite öppen för ingen har ju bevisat att det är påhitt än. . . .
För mig är det skillnad att inte tro och att tro att Gud inte finns. Jag vet inte om jag tror på Gud. Men jag säger inte att han INTE finns. För mig känns det helt okej att gifta sig i kyrkan så länge man inte säger att Gud
inte finns. Jag är öppen för att acceptera en Gud om jag tycker mig få bevis för att det finns än. Än så länge har jag inte fått den känslan.
Och det där med att inte få gifta om sig i kyrkan... jag tycker det blir lite "farligt" om man säger att då och då går det bra, men inte annars. Om den äkta maken/makan varit otrogen/misshandlat dig/dödat din faster... är det då okej att skilja sig och i så fall gifta om sig i kyrkan? Då har ju inte
du brutit mot några löften utan avslutat äktenskapet för att rädda ditt liv, psykiskt eller fysiskt.