Jaså, har du samma problem. :-/ Men medicin hjälper för dig alltså?
Jo, tror det gjorde viss "effekt" på honom. Och även bortsett från hur alla gästerna tycker och tänker om det så blir jag lite frustrerad över att han har tyckt det är rimligt att jag ska plåga mig igenom vigseln medan alla andra ska sitta i bänkarna och tycka det är vackert och stämningsfullt. Allt medan all min energi går åt till att hålla en ev attack borta. Jag tycker faktiskt inte det är rättvist, jag vill att vigseln ska ha "rätt" betydelse för mig också. Jag gifter mig inte för att det är traditionellt eller "fint" utan för att det är det jag står för! Men hursom, tror han har ändrat sig nu faktiskt och förstått att det verkligen kan barka åt ** på bröllopsdagen. Och även insett att jag också har "rätt" till en positiv upplevelse. Det är inte min "plikt" att genomföra det här för nån annans skull.
Just nu har vi gjort så här: jag har beställt save-the-date-kort på vistaprint och de ska vi skicka ut nu. Där framgår ju inte om det blir vigsel eller bara fest utan bara ATT de är kommer inbjudas till det datumet. Sen beställde jag samtidigt nya inbjudningskort som bara bjuder in till festen och längst ner står det "vigseln sker tidigare på dagen i enbart vittnens närvaro". Så har vi båda alternativen och behöver inte skicka ut själva inbjudningarna förrän vi pratat igenom det ännu mer. Vill fortf ha sambon lite mer "on board" innan vi kör på vigsel med bara familjen. Vet ju att han tar lång tid på sig att komma fram till saker. Men tror han är över den mentala tröskeln nu iaf för en mindre vigsel.
Men det låter väl som en ganska bra upplägg for now?
Ja, det är fruktansvärt när det går ut över de man har omkring sig. Hoppas att din nya medicin hjälper. Själv tyckte jag mediciner drog ner mig ännu mer, terapi hjälpte däremot. Men det är förstås individuellt. Får du terapi också för att hantera det eller bara medinsk hjälp?
Jag har samma dippar jag också. Det sätter säkert myror i huvudet på mina lärare, jag är den mest ambitiösa eleven och väldigt passionerad över ämnet men så ibland "försvinner" jag under några veckor, både mentalt och genom att vara borta mkt. Är inte den som pratar om det heller. Utom här då kanske. .-)
Jo, det är ju det. Nej, behöver inte terapi längre (ehum, vet att det kanske inte låter så efter mina sista 10 inlägg.. 
). Jag gick 1 eller 2 ggr i veckan i 1,5 års tid, men under formen ACT (acceptance commitment therapy) istället föt KBT, vilket passade mig. Act är ganska nytt, som en utvecklad form av kbt men som har ett lite annorlunda förhållningssätt. Act är effektivt för människor som utsatts för trauma, det används även flitigt vid smärthantering. Men det beror ju på vad man har i bagaget som är orsaken till alltihop, för något är det ju som utlöser det hela även om man inte kanske ser det så själv. Ihop med den här processen åt jag både antidepressiva, ångestdämpande och lugnande till och från. I efterhand hävdar jag (i mitt fall iaf) att medicinerna snarare lägger "locket på" än att bota och problemen eskalerade snarare än gjordes bättre av mediciner, det tog bara mkt längre tid totalt sett att komma ur det. Medicinerna var läkarnas "quick fix" eftersom terapi är dyrt och tar längre tid... Men tror å det starkaste att terapi är det enda som kan ändra ens världsuppfattning i grunden. Jag hoppas verkligen att du får terapin du också, med eller utan mediciner som medföljande flytboj. Jag vet att du har mkt på tallriken just nu men tryck på lite om du orkar. Sjukvården vill gärna "fixa" problemen på billigaste sättet... Vilket i och för sig är förståligt, landstinget måste räkna kronor de också.
Nej, tyvärr får jag inget alls gjort under mina dippar. Jag klarar dock kurserna med råge som tur är eftersom jag går på högvarv när jag är i bra form. Dessutom pluggar jag ju för första ggn nåt jag verkligen älskar.. Däremot har jag lärt mig vid det här laget att stanna hemma är det värsta jag kan göra, jag mår ännu sämre då. Men det är svårt att inse i stunden, då allt är nattsvart. Men jag förstår precis hur du känner. Det är svårt att hitta nåt som drar upp en igen. Jag har turen att läsa ämnen som fungerar som terapi i sig. Men läser du upp ämnen för att få slutbetyg eller läser du för att få bättre betyg? För det var på komvux väl?
Ahaa, men då förstår jag att inte terapi anses som den främsta lösningen. Tampas med det på senare år jag med (låter som jag lider av alla samlade problem i världen men så är det faktiskt inte.. ) och det var den största anledningen till att jag och sambon var särbo under några månader i höstas. Så där förstår jag precis, och vet att ingen terapi i världen hjälper mot hormonstörningar. Det konstiga är bara att jag inte ens förstod vad pms var i mina yngre dar, tyckte det lät som hokus pokus tjejer pratade om när de gjorde sig märkvärdiga. Men det kom smygande när jag närmade mig 30, uppenbarligen en hormonförändring (har ju heller inga barn) som vände upp och ner på livet förra året... :-/
Haha, jaaa, det kanske låter så.. Men grejen är ju att terapi egentligen inte "fixar" till en utan ger en alla verktyg att stå helt på egna ben och klara alla situationer man möter. Och det har terapin verkligen gjort, fast det kanske inte låter så vad gäller vår vigsel. Men livet är en working process och man är aldrig färdig. Och jag tar itu med det jag kommer inför, men just vigseln.. Där vill jag inte att det ska handla om rehabilitering. Om det låter logiskt? 
Jag läser trädgård. Och det används ju som terapi och rehabalitering i sig på många håll i landet, fast min utbildning är en vanlig utbildning. Terapin får man på köpet, varken man behöver den eller inte. Men de gånger man pallrar mig iväg till skolan trots att jag knappt tar mig ur sängen brukar löna sig. Som igår.. Efter den hemska dagen i förrgår kände jag att jag var tvungen att gå till skolan igår eftersom jag var borta nästan hela förra veckan. Så jag stod i trumpen tystnad (är annars en ganska framåt person) och band tomatplantor i 4 tim och kände hur allt jobbigt rann av, rakt ner i sanden. Gick däremot med betydligt lättare steg. Men jag minns som du beskriver det, hur det var när det inte alls kändes som det "bara" är 150 poäng kvar. Men samtidigt så är du ju verkligen nära målet! Vilka kurser har du kvar? Och vilka läser du nu?
Dock inte säker! 
