Besviken

Ingen hörde av oss till oss direkt heller! En hörde av sig efter någon vecka, några har sagt det då man pratas vid eller setts men absolut inte alla. Kände mig också lite besviken men tror nog bara att de glömt bort att säga något, folk har ju så mycket annat att tänka på. Men själv så skulle jag absolut ha sagt något, kanske inte ringt direkt men absolut sagt något första gången man sågs eller pratade!

Nu är det bara en dryg vecka kvar till osa datum och än så länge är det bara två par som anmält sig, drygt 50 personer är bjudna men tror nog de flesta väntar tills det är någon dag kvar. Sen så pratar folk om vad de ska ha på sig på bröllopet så det är väl ett tecken på att de tänker komma får jag hoppas :)

Man är bara stjärna i sitt eget liv, folk har fullt upp med sitt eget. Och i ert fall TS är det fullt rimligt eftersom ingen ni känner har varit inne i "bröllopsbubblan" själva. De flesta väntar till OSA-datumet med att svara, och skulle de glömma att svara får man ringa upp och fråga om de kommer. Tyvärr är det så det funkar, det är bara att försöka glädjas ändå åt att de flesta brukar vilja komma på bröllopet.

Ta min mormor som exempel, hon har sagt till min moster och mamma vid flera tillfällen hur himla glad hon är över den vackra inbjudan och att hon gläds åt den varje gång hon ser den. Men inte har hon ringt mig för det. Två dagar innan OSA-datumet fick vi ett vykort från henne där hon tackade ja och berättade hur mycket hon såg fram emot bröllopet. Helt OK med mig!

Att två människor, som kanske redan är förlovade/bor ihop/har barn ihop, ska gifta sig är oftast en mycket större grej för dem själva än det är för andra. Det känns märkligt när man själv är totalt uppe i allt planerande och funderande men är egentligen inte särskilt konstigt. Inga större förändringar kommer ju att ske i och med bröllopet och själva bröllopet i sig är för de flesta en rolig grej (fest är ju kul) men inget att hetsa upp sig över heller. Det är bara att acceptera. Det betyder inte att de inte är ens vänner eller liknande utan att de bara inte går omkring och tänker oavbrutet på en händelse en bra bit fram i tiden, och det är väl egentligen rätt sunt?