Någon mer som oroar sig...?

Du är nog inte ensam!
Själv lider jag inte direkt av det, men självklart slår tanken mig ibland!.
Inte nog för att min sambos farmor och farfar inte ens törs anmäla sig till vårt bröllop då dom "kan ju gå och dö vilken dag som helst!" (deras egna ord)

Men ödet kan ingen styra över, så försök att andas några djupa andetag och tänk att du tar allt precis så som det kommer allteftersom.
Jag brukar tänka att saker som jag ändå inte kan påverka, låter jag vara.
Och så lägger jag min energi på sånt som jag faktiskt kan rå på!
Lätt är det inte!
Men har man det lite i bakhuvet hela tiden så underlättar det faktiskt litegrann.

Lycka till med allting och låt inte stressen och pressen ta över!
Allt kommer att lösa sig till det bästa, vad som än händer.
Det är jag övertygad om!

Oj, oj jag känner igen mig ja.

Min blivades farmor blev allvarligt sjuk i förra veckan. Först trodde läkarna att hon kunde gå bort inom ett par dagar. Nu har det blivit lite mer stabilt som tur är. Men det kan såklart bli sämre. Och detta är mindre än 2 veckor till bröllopet. Skulle hon gå bort innan så vet jag inte vad som händer, hela min blivandes släkt skulle såklart vara i sorg då. 

Jag är också lite orolig för en annan släkting som, precis som din bror, inte är helt stabil. Men det har varit "ok" på den fronten de senaste månaderna så jag håller tummarna för att det förblir så i två veckor till..

Sedan är jag också rädd att någon av huvudpersonerna (typ förrättare eller fotograf) ställer in i sista stund. Eller att vi blir sjuka, typ i influensa eller nåt.

 

Precis, det är ju den där biten också med alla som hjälper till med bröllopet. Restaurangansvarig, frisör, fotograf etc, totalt tio personer är anlitade och det är knepigt för kontrollfreak som jag. Får kämpa som en gnu för att lämna allt i deras händer, är van att fixa allt själv men det har jag varken tid, ork eller lust med denna gång. Innerst inne vet jag ju att vi fattat rätt beslut för oss, till exempel att vi valt att ha festen på en restaurang.

Och tänk om vi själva blir sjuka! Nu är det ju som tur är sommar när vi gifter oss, ingen vinterkräksjuka i sikte. Men min blivande drabbas lätt av till exempel halsfluss, så det är bara att hålla tummarna. Vi har kommit överens om att inte lägga ännu mer pengar på ett nytt bröllop om vi skulle behöva ställa in, utan då får det blir endast kyrkan utan fest efteråt, iklädda de kläder vi redan köpt.

Ja ni fattar ju hur det låter hemma i domedagsprofeternas soffa...

Jag känner igen mig väldigt mycket i det där och jag kan absolut förstå att du tänker så.

Vår ena marskalk och han är även toastmaster, åker till Indien för att backpacka runt där en månad. Två äv våra närmsta vänner är ute på en tur runt asien/australien just nu. Två andra av marskalkarna har drygt 100mil att köra för att komma hit. Ja, jag oroar mig för vad som kan hända på vägen för de allihopa.

Vår dotter har dessutom ett medfött hjärtfel och har hittills opererats 4 gånger för det i Göteborg (vi bor i Skellefteå) och alla de gångerna har det varit akut. Hon har alltså inte tidigare än max en dag innan visat tecken på att hon blivit dålig. Jag oroar mig väldigt mycket för att hon ska bli dålig innan/under bröllopet.

För att inte tala om alla mor- och farföräldrar som man tänker på. Jag vill så gärna att alla som är kvar i livet, ska vara friska nog att orka vara med på vår dag. Min morfar och min plastmorfar gick bort för ett par år sedan och min farfar i december 2010, så man blir verkligen påmind om att de inte kommer finnas här föralltid.

Ja, sen oroar jag mig såklart för att jag eller min blivande ska bli sjuk eller råka ut för en olycka. Eller någon av de övriga gästerna, för det skulle verkligen vara tråkigt. Vi har tre månader kvar till bröllopet och nerverna har verkligen börjat göra sig påminda.

Tyvärr har jag inget bra förslag på hur man hanterar alla dessa tankar och känslor, men kan bara säga att du är definitivt inte ensam om att känna så. Jag hoppas och tror verkligen att allt kommer gå bra, både för din del, min egen del och alla andras. Oddsen för att någon hemskt skulle hända, är väl ändå inte så överhängande tänker jag, utan oddsen för att allt ska flyta på bra och som det är tänkt är betydligt större :)

Jag håller tummarna för er!

Jag är nog också lite kontrollfreak, även om jag ogärna erkänenr det Eller det är nog snarare så att jag har svårt att lita på andra, har träffat så många människor både i jobbet och privat som bara struntar i att göra det man kommit överens om eller typ gör hälften av vad man sagt Ett bröllop sker ju bara en gång i livet så det är nog därför man är lite orolig att något "stort" ska gå snett.

Vi har också festen på restaurang men de har väldigt god renommé + att vi har kontakt ungefär en gång i veckan nu för att fixa detaljer kring hur många som kommer, specialkost osv så det är jag inte rädd för. Men fotograf, förrättare och andra kan man ju knappast maila en gång i veckan bara för att säga "ni har väl inte glömt bort att ni ska komma" "ni är väl inte på väg att bli sjuka"

Tack för era uppmuntrande ord, det värmer en nervös själ!

Jag måste dela med mig av några saker inför mitt bröllop:

Jag gifte mig i augusti 2008. Vi planerade från februari 2007.
Jag har en god vän som är som en slags extrabror för mig. För att göra en lång historia kort så har han fått flera hjärnskador pga av en sjukdom sedan 7 års ålder. Detta gör att han sitter i rullstol, han har spasmer och har svårt att prata. Han behöver assistenter åt det mesta i sin vardag. I januari 2008 fick han en till hjärnskada och låg medvetslös i respirator flera veckor. Läkarna trodde inte att han skulle klara sig. Men det gjorde han och han kom på vårt bröllop! Trött och sliten, men han kom. Han kan inte riktigt prata så folk förstår, men han skrev ett tal som hans mamma läste upp.

Knappt fyra veckor innan bröllopet fick jag nån bacill som gjorde mig febrig och sjuk, och efter drygt en vecka fick jag penicilln som inte tog, så efter några dagar till så fick jag ett nytt penicillin och det funkade. När jag började kvickna till kunde jag ha en fin och lugn möhippa en vecka före bröllopet. Två dar senare blev jag förmodligen matförgiftad av en pizza och låg magsjuk. På torsdagen blev jag frisk, på lördagen gifte vi oss. Jag åt min sista tablett av penicillinen på bröllopsdagen, men jag mådde så pass bra att vi kunde få en helt underbar dag!

Jag råkade alltså ut för allt det där hemska man typ kan råka ut för, men när dagen kom så blev den min bästa i mit liv! Det var massor av saker som inte hann göras, tex hann vi inte träna på valsen och såna saker. Men det gjorde ingenting! Jag minns att när vi åkte häst och vagn från kyrkan så regnade det, och det rörde mig inte i ryggen! Jag var så glad att trots allt så var vi nu gifta, våra närmaste var där för att fira oss och dagen blev helt perfekt!

Saker och ting blir som de blir. Vi kan inte göra något åt det. Men vi kan hålla humöret uppe och göra det bästa av det! Och på något konstigt sätt så löser sig allting i slutändan. Och gör det inte det så blir det oftast bra ändå!

Jag oroar mig också sjukt mycket över saker hela tiden. Men jag försöker tänka på min plastbror. Om han kan ta sig över alla hinder med huvudet uppe så kan jag med!

Ta ett djupt andetag, och lita på att allt löser sig! Och gör det inte det så håll humöret uppe, det är det sista som vi ska släppa.