Anhörigvårdare utan jobb (för tillfället?), rätt till ersättning?

En kompis till mig har arbetat som assistent åt sin bror med betalning, men det är säkert många omständigheter som skiljer sig i ditt fall. Det bästa är att höra direkt med försäkringskassan!

Jag håller med ovanstående, ring Försäkringskassan och fråga. Men de enda dylika ersättningar jag känner till är A-kassa (om man är med där), sjukskrivning, eller socialbidrag.

Däremot tänker jag att du har erfarenhet nu så att du borde kunna få jobb som personlig assistent om du söker ett sådant jobb!

nja fast om pappan går under LSS-lagen så kan hans anhöriga alltså få lön om de arbetar som hans assistent, det är det som är intressant att veta om den möjligheten finns.

Jo och de har ju fått sådan ersättning, men nu arbetar de ju inte som hans assistent längre då han inte bor hemma. Eller menar du att det skulle finnas en speciell arbetslöshetsersättning just bara för anhörigvårdare som plötsligt är utan jobb?

det vet jag inget om, men jag menar att om han ligger på en avdelning där han behöver hjälp av anhöriga för att vårdpersonalen inte kan ge honom tillsyn dygnet runt eller vad som nu kan behövas så kanske det går att flytta med och arbeta som assistent även där... men det är ju under mycket speciella omständigheter i så fall! Kolla med försäkringskassan! Jag är osäker på det där med anhörigstöd - men om jag som personlig assistent jobbar hos en person som plötsligt blir sjuk eller avlider så få jag ju lön för en viss tid efter det, typ en månad iaf tror jag...

Tack för alla era svar.
Tyvärr så avled pappa i onsdags. Så nu är vi båda arbetslösa mamma och jag. I sorgen efter pappa nu har vi ju en del att fixa med inför begravningen.
Mitt i allt detta har vi fått veta att den olycksfallsförsäkring som pappa betalat i flera år gäller inte, så vi får inte ut ett öre. Och sen, i samma sekund som pappa drog sist sista andetag uppförde Försäkringskassans avtal med honom och lämnar mig och mamma utan ersättning..inte ens en månads uppsägning. Den försäkring som våran arbetgivare hade betalat om en viss ersättning vid dödsfall och omställningsbidrag gällde bara om man haft den i 50 månader (vi har bara hunnit upp i 9 månader drygt)
Så nu är vi här, jag en 32 åring utan högre utbildning än gymnasie, har bara jobbat hemma som anhörigvårdare sen jag var 19..och inga barn. Finns väl ingen som skulle vilja anställa mig...
Och mamma, 58 år och med dålig rygg...har den senaste 31 åren tagit hand om sin ryggmärgskadade man...och hon får inte ett öre i ersättning..

Och sen så vet vi inte riktigt än när pappa egentligen dog, eller vad som hände (dom ringde men vi hann inte dit i tid), för inte en läkare eller sjuksköterska har pratat med oss. Och ingen stoppade min syster när hon gick in på rummet där pappa låg avliden. Hon trodde ju att dom skulle hinna dit, eftersom dom sagt i telefon "han syresätter sig dåligt, men det är ingen brådska". Så hon fick ju en chock när hon insåg att han inte andades. Sjukvårdspersonalen stod strax utanför rummet vid en matvagn och såg på henne med en "Och du ville..?" när hon stammade fram "Hann vi inte?". Hon fick en liten skak på huvudet till svar... Ingen kom in på rummet när mamma och min syster satt där bredvid sin döde man och pappa. Efter ett mindre utbrott ifrån syrrans pojkvän tror jag dom fick sig lite kaffe... Men efter en stund gick mamma och syster ut ur rummet en sista gång.. Det enda samtal vi fått från sjukhuset efter var ifrån avdelningen..dom undrade om vi ville att dom skulle skicka pappas grejer en nessesär (med lite duschkräm, en deo och tandborste) och dom två mjukdjur han fått av mig och min syster. Det är ALLT..inte undra på att vi nu känner oss bortglömda..

Så tråkigt för er, det låter som att ni har en del att göra nu när er pappa försvunnit. Men det låter ju också som att det kanske var "bra" för dig - självklart inte att förlora din pappa, men att du nu kan leva DITT liv - ni har varit så inne i att ta hand om din pappa att det nästan känns som att du är lite bitter nu när han inte finns längre.

Du har ju massor av erfarenhet av att ta hand om människor med fysiska handikapp, du skulle säkert vara en helt perfekt personlig assistent - du har ju hur mycket erfarenhet som helst! Eller fundera på om det är något annat du vill göra med ditt liv? Flytta någonstans (du skriver att ni bott på samma adress) och bo på egen hand om du inte gjort det, läsa en utbildning eller något. Innerst inne måste du ju ha vetat att din pappa skulle försvinna (av ålder så småningom om inte annat), särskilt om det varit allvarligt i några månader nu.

Ta hand om er och lär er hantera sorgen, men fastna inte i något tänk där "ingen vill ha mig, jag kan inget" för det är aldrig sant! Du har massor med livserfarenhet och kunskap om att vårda människor. Även om det inte är det du vill jobba med i framtiden så är det värdefull kunskap. Skaffa dig en utbildning om du vill göra något annat. 32 år är ingen ålder, och det finns jättemånga människor som "börjar" sitt liv med utbildning och sådant då.

Det här var tamejfan den mest respektlösa variant av "dra upp gammal tråd för att göra otilåten reklam" jag har sett.

Tråden är fyra år gammal.
Pappan är död.
Att göra reklam här är vidrigt.

Jag anmälde så snart jag såg det.