Med gråten i halsen!

Jag förstår dig..

en jobbig sitts du hamnat i.
Men det var nått i sista stycket som jag reagerade mest på
" som jag reagerade mest på"
Jag tror du är kär i tanken på bröllop. Att det är just det du har snöat in på.
Du måste ta ett steg tillbaka och se ert förhållande för vad det verkligen är!

Man kan älska varandra och allt där omkring, men du säger mellan raderan att det kanske inte är nödvändigtvis just han du vil gifta dig med.
Man ska inte bråka över ett par "enkla" bröllopsplaner. Dom ska man komma fram till gemensamt. Ett bröllop är lika mycket bådas! Man måste, som i ett förhållande, både ge och ta av varandras ideer och tycken.
Strunta i det materiella, kort o sånt du gjort, det är just bara materiella saker!
Kärleken och vänskapen är viktigare. Och INGET förhållande blir bättre eller lyckligare av ett giftemål. En vecka eller en månad efteråt är livet precis likadant som det var innan man började planera bröllopet. Glöm inte det.

Så ta varandra i kragen i kväll och diskutera igenom det här ordentligt. Är det rätt i tiden att gifta sig nu?

Styrka!!

Det viktigaste i ett bra  äktenskap är att man kan komunicera och komma fram till lösningar med varandra, det handlar att kunna prata, vilket ni just nu inte kan.

Att sopa saker under mattan och låssas som det regnar och  hålla agg emot varandra är inte  grunden för att ett långt , hälsosamt äktenskap.

Lär er prata med varandra och fundera om ni verkligen ska gifta er.

Och ja det låter som du mer i kär i tanken på ett bröllop än  verkligheten av ett äktenskap.

Kram, man kan älska folk utan gifta sig med dem, alla man älskar inte de människor man bör dela en framtid med. 

Tack för era svar!

Att man ska komma fram till bröllopsplanerna gemensamt håller jag helt och hållet med om. Men vad gör man när han helt enkelt inte alls vill diskutera bröllopet? Han skiter i det.. men ändå  vill han gifta sig, precis som jag.
Att jag skulle vara kär i bröllopet håller jag inte riktigt med om. För mig känns det som om det är ett måste att planera (vilket det i och för sig är också)! Vi vill gifta oss, men det blir för mycket för mig att göra allt själv, jag hade inte trott att jag skulle få göra och ta alla beslut själv, som det hittills har varit. Jag har försökt prata med honom och sagt hur jag känner. Men medan jag sitter och säger hur det känns för mig så gör han någonting annat (lläs: spelar gitarr) För mig känns det som att jag ska gifta mig med mig själv, för han vill inte höra på "mitt bröllopsprat", men ändå vill han att vi gifter oss.

Tycker inte ni att han också borde engagera sig lite i bröllopet eftersom vi är två stycken? Ska jag måste göra alla planeringar, alla bokningar och sånt medan han sitter hemma och gör sånt han gillar.

Ja visst ska han ta ansvar för bröllopet med och det kommer han göra när ni har lört er samtala med varandra, sätt dig ner och prata med honom utan att skrika eller anklaga.  Prata om vad han vill i framtiden, vad du vill och hur ni ska kunna lösa problem utan att sopa allt under mattan,
 

Har en lite fråga ett några frågor. Är det han som friade eller? Är han alltid detsamma när det gäller andra saker ni bör planera tillsammans eller? Ta hand om dig.

Jag undrar som någon ovan; är det verkligen denna mannen du vill gifta dig med?

Det låter som att ni inte är helt säkra på om det verkligen är ni för alltid, och då kanske ett bröllop inte är en sån bra idé?

Sen kan jag hålla med om att han inte låter så engagerad. Enligt mig är det inte vad man säger, det är vad man gör som räknas!!!

Självklart är man två om ett bröllop, och båda två tycker jag ska vara aktiva i planeringen. Exakt hur man lägger upp den fördelningen är väldigt olika från par till par, vad jag har sett här på Bröllopstorget. Det verkar som att det är ganska vanligt att de blivande brudgummarna inte alltid är jätteengagerade i att hitta exakt rätt rosa nyans till tärnklänningarna eller att pyssla i oändlighet med olika typer av favours, men så länge som båda parterna är överens om och nöjda med fördelningen är det ju inga problem. 

Nu förstår jag ju dig TS som att ni är allt annat än överens om hur bröllopsplaneringen ska gå till, och jag förstår att du blir frustrerad över att inte få någon respons på din oro inför saker och ting. Jag tycker det är självklart att man ska kunna ta varandras oro och bekymmer, likaväl som glädjeämnen och lycka, på allvar i ett förhållande. Även när det gäller bröllop, förstås! På vilket sätt har du pratat med din fästman om din oro över att inte hitta en festlokal till bröllopsfesten? Ibland betyder det mer än man kanske tror att lägga fram det på ett någorlunda lugnt och sakligt sätt, utan tårar och skrik, i stil med "Jag är väldigt orolig för att vi inte ska kunna hitta en lokal att ha vår bröllopsfest i, eftersom så mycket är fullbokat. Det skulle betyda väldigt mycket för mig om du kunde hjälpa till med att leta, kanske vi kan sitta tillsammans ett par timmar någon kväll?" Det borde han absolut kunna gå med på, tycker jag. Vill han inte får du fråga varför han inte vill anstränga sig - handlar det om att han inte vill ha ett stort prinsessbröllop eller är han nervös för att moster Agda och faster Asta ska ryka ihop och förstöra er bröllopsdag?

MEN samtidigt så har du ett ansvar i på vilket sätt du pratar om bröllop. Du skriver att han tycker att det är det enda du pratar om, och jag skulle ärligt talat tycka att det vore skittrist om min fästman bara pratade bröllop, högt och lågt, hela dagarna, och inte verkade kunna tänka på annat. Det tycker jag ingår precis lika mycket i att ta varandras oro och bekymmer, glädjeämnen och lycka på allvar. Om han tycker att det är för jobbigt med allt bröllopssnack (och JA, det är faktiskt ganska lång tid kvar, man hinner planera ett bröllop på betydligt kortare tid, han kanske tänker så?) så måste du ta det på allvar och be om ursäkt för det. Kanske kan ni komma överens om att denna helgen är du helt tyst om bröllop och i gengäld ägnar ni en kväll i kommande vecka åt planering tillsammans? Ni måste ju kunna kompromissa, det är ju inte bara ett bröllop utan ett helt liv tillsammans ni ska planera och klara av.

Det du skriver om att ni har funderat fram och tillbaka i tre år om det verkligen ska vara ni, gör att jag faktiskt också blir lite tveksam om ni ska gifta er. Tillfälliga (mycket tillfälliga!) tvivel är väl möjligt att det kan komma upp, men tvivlar man så mycket och så länge så tror jag faktiskt att det är fel. Har man träffat den människa man absolut inte kan vara utan, den människa man aldrig tröttnar på att vara med, den människa man älskar över allt annat och kan göra allt för, då tror jag inte att man tvivlar. 

Jag hade det precis som du , jag ville så gärna ha det fint och hitta en fin lokal och la ner all min energi och blev arg på honom som inte brydde sig. (och skrev ledsna inlägg) , tänkte ställa in bröllopet.
Men det var bara så att min man inte har drömt om bröllop han var inte inteserad av bröllopet så som jag.
Han tyckte att det var så länge till, men dom sista månaderna innan då hjälpte han till och hade åsikter.
Män har ju lite tendens att vara i sista minuten.  
Man kan faktiskt bråka lite utan att det är hela världen. Men prata med honom och tänk efter om det är honom du vill ha. 

Ni vill gifta er, det vet du. Det är ett bra utgångsläge. Har ni pratat om hur ni vill gifta er? Om ni inte pratar om det specifikt, utan i mer generella ordalag... Kanske bryr han sig inte för att han... helt enkelt inte bryr sig? Han kanske egentligen tycker att det räcker att gå och skriva på ett papper?

Om han inte lyssnar på dig när du vill berätta hur du känner, då har ni andra problem än bröllopet skulle jag säga... dessutom har jag aldrig sett att ett sådant beteende bara poppar upp just när det handlar om bröllop, men det blir nog ofta extra tydligt. I ett förhållande lyssnar man aktivt på varandra. Punkt. Får du inte hans uppmärksamhet får du kräva den helt enkelt. Det är som Kattpoet säger grunden för ett lyckligt förhållande. Kräv svar av honom. Inte om färger på servetter och vilka blommor som ska stå på borden, utan vad vill han med ert liv och ert bröllop.

Sedan måste jag ju tycka att det är extremt allvarligt att packa väskan och lämna ringen... även om det är vad man allra helst vill göra, så anser åtminstone jag att man inte ska ens tänka tanken att ta av sig ringen i vredesmot om man inte verkligen menar det. Det är inte säkert man får en ny chans...

Ts, jag och blivande grälade också igår. Jag blir jättesur på honom för att det alltid blir jag som får sova på soffan, eftersom han surt ränner in i sovrummet! J-a kärring, tycker jag! Han är så snarstucken, och ibland tycker jag att han beter sig som ett barn. Igår kom det fram att han har ätit mat på jobbet och det ganska mycket, trots att han redan för mer än fem år sedan, lovade mig att sluta. Jag känner att jag har blivit jättesviken av honom nu. Vill jag ha en ryggradslös karl, som inte törs stå för det han har gjort? Han skyller på att han en gång i våras sa att han skulle köpa mat, och att han därefter sa att den maten inte var god. Utan att han hellre ville köpa pizza om det inte verkade bli god mat nästa gång. Det var bara det att "nästa gång" tycks ha varit flera gånger i veckan. Det har jag inte haft en aning om, men det borde jag tydligen. Trots att jag aldrig får se hans löneutbetalningar, kontoutdrag osv. Ska jag behöva kolla dem, förresten? Som om han är ett barn? Jag är fortfarande såååå förbannad, efter en natt på soffan, och med en gräslig huvudvärk pga sömnbrist och dålig komfort.