Är jag den enda som hatar mammakroppen?

Men, vad jätteledsamt det är att se alla "hatar" när ni skriver! Jagblir alldeles sorgsen.

Alltså, jag jobbar själv hårt och enträget just nu, för att gå ner i vikt. Jag har haft grav hormonpåverkan på olika sätt i åratal och är verkligen inte nöjd med hur det utvecklats senaste åren. jag trivis inte och känner inte igen mig i den kroppshydda jag ser i spegeln. Men hatar?
Jag kan ju inte hata min egen kropp!
Jag tror faktiskt det vore en bra start och rätt ände att börja i, att istället tänka "Det här är min kropp. Den enda jag har. Den ska må bra och fungera för att jag ska kunna leva ett gott liv. Hur kan jag ta hand om den på bästa sätt?"

Min kropp är inte min fiende och jag tror inte det hjälper mig att hata den och att allmänt mata min hjärna med negativa tankar.
Istället har jag satt upp vad jag hoppas är rimliga mål och arbetar mot dem, mycket för att hedra och vörda min kropp och bygga så bra förutsättningar jag kan.
Att lämna kilon bakom mig, kommer tex antagligen att göra det lättare för mina knän, göra mig rörligare, piffa upp mitt självförtroende och kanske blir jag mer sams med spegeln också. Men fram till dess tänker jag inte hata någon bit av mig!

Jag måste verkligen hålla med Passionsblomman, blir också så ledsen när jag läser att ni hatar er egen kropp!! Skickar massor av pepp och energi till er och hoppas jag får se er på nåt gym inom kort! 

Lycka till!!!

Orättvist att det finns sådan slags träning där du bor !! Hade jag också velat ha ...

Ärligt, trodde ni att ni skulle se ut som 20 tills ni dog??

Kroppen förändras med ålder, gravidtet och allt annat som kommer med livet, älska den istället, den är värd det .

Er kropp kommer vara med er  tills ni blir gamla och  det skrämmande hur  mycket  "misshandel" den kan ta och endå vara där för en.  Älska den.

Istället för att gråta över förlorad  kropp,  tänk så här den här kroppen  har lyckas göra detta underbara och fantastiska barn och det är värt allt.

Så här ser man sällan kvinnokroppen gestaltas i nutid, som den faktiskt mer ser ut tycker jag.
En mogen kropp är vacker.



Numera matas vi med det här:
Det är också vackert, men de flesta ser inte ut så, framförallt inte när man blir lite äldre.

 
Visst påverkas vi av vad vi får se omkring oss. Om alla modeller var mulliga så skulle smala tjejer börja må dåligt istället. 

Någon som påstått det?
 
Såklart att kroppen förändras och jag tycker också att det är lite väl starkt att säga att man hatar sig själv. Då tror jag att man har mer jobb att göra med sin självkänsla än att bara gå på gymmet.
Men det är kanske inte så kul att se ut som 80 i kroppen när man är 30. Alla "drabbas" olika kroppsligt av en graviditet. Oftast är det de som inte fått så många skavanker efter graviditeten som pratar mest om att man "ska vara nöjd med kroppen som den är". Ja det är väl väldigt enkelt om man inte har förändrats så mycket....

håller med dig ...

Jättebra sagt...  jag är nöjd med min kropp som den är, och förstår ju att den kommer ändras och åldras med ålder och barnafödslar... Men det finns ju gränser. Jag tycker det är att förminska någon annans känslor att säga att man ska strunta i hur kroppen ser ut, "den har ju fött ett fantastiskt barn till världen"! Ja, men det är ju barnet man är glad för, inte att kroppen inte tålde det så bra...

Att bara säga åt någon som verkligen inte är nöjd att de ska komma över sig själva och vara glada för att de har en kropp är ju ungefär som att säga åt ett barn som inte vill äta upp att de ska tänka på barnen i Afrika... På vilket sätt gör det saken bättre?

Det gör det ju ÄNNU svårare, "alla andra är nöjda, varför kan inte jag"? Att hata sin kropp är kanske väl starkt, men som Trivia säger så handlar det nog lika mkt om psyket då, som kroppen... Men bara för att alla andra är nöjda, måste jag också vara det? En graviditet och födsen är ju en ganska kort del av ens liv, men som kan ställa till med mycket elände med kroppen... Lite bristningar tror jag de flesta kan leva med, men det finns ju de vars magar töjt ut sig till oigenkännlighet, där musklerna inte klarar av att sluta sig, problem med inkontinens och sexliv, påsar till tuttar som hänger i midjehöjd etc.

Varför ska man behöva vara så fantastiskt jävla lycklig för att den kroppen fött ett barn? Jag hade adopterat och sluppit alla problem som en graviditet faktiskt kan medföra om det inte vore för att min sambo gärna vill ha ett biologiskt barn, och för att vi faktiskt är fertila och har möjlighet att skaffa barn på egen hand och inte vill ta plats från någn som faktiskt behöver det mer än oss... Det är barnet jag "vill åt", resten klarar jag mig bra utan.

Jag håller med om att det är lite enkelriktad bild som förmedlas av kvinnor. Det bästa vore väl en nyanserad verklighet, där alla kvinnokroppar i hela det hälsosamma spannet får plats att synas och visas upp... jag blir dock lite trött på diskussionen om att "riktiga" kvinnor har kurvor, och då menar man egentligen inte kurvor på riktigt, utan fettvalkar... ju större desto mer riktig är man... en "kurvig" kvinna för mig har rumpa, bröst OCH midja. Och är inte fet... lite lagom hull är väl ofta en förutsättning för att vara kruvig, och det har ingen dött av, men att ursäkta en ohälsosam vikt som beror på ett felaktigt leverne med att det är snyggt med kurvor är bara löjligt...

Självklart är det inte hälsosamt att vara för smal, men det är på det stora hela inte ett så stort problem i västvärlden, utan i världen dör fler människor av fetmarelaterade sjukdomar än av undervikt... Man ska ha rätt att vara nöjd med sig själv oavsett kroppsform. Ett dåligt självförtroende ska ingen behöva dras med, och om man inte är nöjd så ska man ha rätt att uttrycka det så länge det inte blir ett sjukligt beteende (som kan uttrycka sig i ätstörningar eller annat).

Ja visst asen saknar man brösten! Det gör jag verkligen. Har tvillingar hemma som nyss fyllde 2 år och det ja var mest nöjd med kroppsmässigt innan barnen var jut BRÖSTEN och nu är dom definitivt inte vad dom varit.....men asså det stsn ju hara när man inte har bh sig.....fixa dig en riktig bh och du har tuttarna där dom var igen:) jag e nöjd sålänge man inte e näck men va fan illa som hata sin kropp är det väl ändå ite....allt går ju att fixa till om man vill:)

Nu är det ju inte bara stunsen i brösten som försvunnit för mig utan även innehållet så någon bh hjälper defenitivt inte. För det finns ju inget där att lyfta. Förutom två tomma skinnpåsar...

men det finns vadderade bh:ar, eller med gele eller inlägg eller vad som helst om man vill ha "tillbaka" en silhuett=)

Ja det kan jag hålla med om. Men man kommer ju aldrig att kunna ha en urringning igen, eller en bikini. Men om man vill gå med t-shirt resten av livet så funkar det ju. =)
Är väl egentligen ett jäkla i-landsproblem men ja...får väl se hur man känner om ett par år när det blir aktuellt med en ev. förbättring.

Jag är gravid just nu, jag skulle bli glad om bara tuttarna försvann och maken blev konstig, det skulle vara himmelriket för mig.

Istället så har jag en högrisk gravidtet, inte för barnet utan  för mig,  det är en 50% chans att jag blir rullstolsburen efter detta och det ser inte bra ut redan nu eftersom känsel i mina fötter har redan börjat försvinna av och till ,  men jag kan fortfarande gå.

Så varför adopterade vi inte ett barn istället för att utsätta mig för detta?

Jo både min man och jag är för sjuka för att få adoptera, att sjukdommarna aldrig kommer att ge oss problem att vara föräldrar räknar man inte med. Så detta är vårt enda sätt att få bli föräldrar. 

Om ni tjejer hatar era kroppar,  ta och gå i samtals terapi, att hata sin kropp är inte sundt och  man bör göra  något åt det innan det blir värre. 

Jag har inte varit gravid än men hur kroppen kommer förändras är ett stort problem för mig. Jag vet förut när jag var runt 23 så ville jag inte ens ha barn för jag ville inte förstöra min kropp, ville hellre adoptera. Nu så vill jag ha "egna" barn inom ett par år. Eller, det känns väl som att jag måste sätta igång det snart om man ska få mer än ett barn och barn vill jag ju ha även om jag inte är så sugen just nu... Men till saken! Jag ser absolut inget fel i att operera sig efter graviditeten. Nu finns ju faktiskt möjligheten att "fixa" magen och/eller brösten efteråt och det är ju något man gör för sin egen skull. Jag räknar med att göra det om jag blir allt för missnöjd med min kropp sen. Man kan ju alltid boka en tid och prata med en läkare om sina möjligheter. Men man bör ju ha fött alla sina barn innan man gör något ingrepp så det inte blir samma sak igen.

Ja, jag tycker också att om man vill operera sig så borde man göra det efter att man har fått alla sina planerade barn och då för sin egen skull. Jag tror inte det skulle vara så roligt att få ett par nya bröst som man är supernöjd med och sedan förändras det igen efter nästa barn, just därför ska jag vänta tills vi känner att vi är klara med barnafödandet.

Jag har en vän som säger att hon ska operera brösten inom en snar framtid och när hon blir lite äldre vill hon ha barn. Jag tänker bara "no no no" men självklart gör alla som dom vill, det skulle bara kännas som att man kastat pengarna i sjön.. för det är inte billigt precis att få nya bröst.

Ursäkta att jag lägger mig i....

Men så finns det alla vi som ALDRIG någonsin har haft en fin kropp överhuvudtaget!

Jag har alltid varit överviktig, och brösten utvecklades till hängbröst (2 dm långa med vårtorna pekandes mot golvet), då det är genetiskt i min släkt. Mina ben har alltid varit buckliga och förfärliga. Har liksom inte haft en enda punkt att framhäva på hela kroppen.

På senare år har jag gått ned väldigt mycket i vikt, och det är väl bra...förutom att jag ju egentligen bara är någorlunda snygg med kläder på.

Men jag har alltid ändå liksom bestämt mig för att folk får ta mig för hur jag ser ut. Jag skäms inte EGENTLIGEN över mina taxöron till bröst och mage och hud som hänger och slänger överallt, men jag besparar ändå folk från att behöva se det i offentliga duschar. Andra kan ju faktiskt finna mig obehaglig!

Men förlåt mig för att jag säger det, men var glada alla ni som någonsin har haft en fin kropp!

Och häng inte upp er på hur kändisarna ser ut. Det fattar man ju att typ ALLT är fejkat och tillfuskat på dem. ÄVEN om man t ex tränar hur mycket som helst så sitter sällan bröst så högt som på Madonna ändå när man är 50.

Och nu blir mitt inlägg i alla fall fegt...

Så klar får även ni som varit snygga också känna er fula om ni förändras....nog bara jag som är avundsjuk...

 

Men försök gärna att tycka om den ni blivit. Det GÅR även för en sån som ser ut som jag, BÅDE före och efter graviditet!

 

Moster stina: Jag kan nästan förstå hur du känner. Jag har en väninna som beskriver hennes kropp så som du gör, nu har hon opererat sig och kämpar med att gå ner i vikt. Hon är medveten om hur kroppen kan se ut sedan när hon nått sitt mål men hon skulle bli så glad över att bara gått ner i vikt och i framtiden kanske ta bort den lösa huden. Men sedan kostar det mycket och ja, hon ser väl sen om hon ens har råd. Det jag ville komma fram till var väl att jag tycker det är jäkligt bra gjort av de personer som lyckas gå ner mycket i vikt, speciellt de som gör det på egen hand utan operation!

Det är ju alltid så att någon är missnöjd med sin kropp medan någon annan tycker att samma kropp är otroligt vacker, så är det ju. Men min mammakropp har förstört mitt sexliv, sambons också eftersom han påverkas.

Jag rider aldrig längre, klarar inte av att se min kropp och vill inte att han ska se den heller.
Jag vill inte att han ska ta mig bakifrån, jag känner hur mina bröst slår och hänger som aldrig förr.
Jag vill inte att han ska ta på mina bröst som förr, de är så annorlunda.
Jag tål verkligen inte att han tar mig på magen..

Åh det gör mig ledsen att höra om hur du känner det! Och det är väl för sjutton inte min ensak att säga att du skall vara glad över hur du har sett ut förr! Klart det känns värre när man plötsligt förändrats jättemycket från att ha känt sig nöjd tidigare! Hoppas att du kan vänja dig med tiden och att du ändå kan lära dig tycka om din kropp trots allt. Annars är väl förstås skönhetsoperationer ett alternativ...
Om det inte är vad du vill (och har råd med) göra, så MÅSTE du vilja lära dig tycka om dig själv som du är! Men du behöver säkert hjälp för detta. Sök efter någon bra KBTterapi, där du i enkla steg och uppgifter kommer att få lära dig tänka och agera på nya sätt.

Som du har det nu så verkar det ju hur jobbigt som helst! Det gagnar verkligen inte dig och mannens förhållande att du skäms och mår så dåligt! Jag önskar dig verkligen lycka till på vägen mot välbefinnande!