Hur långt får hets på överviktiga gå?

Mobbing är inte ok i någon form.
Varesig mot överviktiga, underviktiga, normalviktiga, handikappade (fysiskt och psykiskt) mm mm...

Men det är något som inte kommer att utrotas.
Det finns alltid de som måste hävda sig genom att trampa på andra.

Jag är i hotellbranchen (hotellreceptionist) och jag har råkat ut för väldigt många elakheter på jobbet av gäster som haft en dålig dag och tycker att då kan man avreagera sig på personalen...

Det värsta jag varit med om är en man som hade bokat med mig, och alltså visste jag vilken information jag hade gett honom vid bokningen.
Han stormade in och krävde att piccolon skulle ta hans väskor (öööh... piccolo? Existerar det yrket ens i Sverige?  I alla fall kan man knappast kräva det när man bokar på ett medelstort mellanklassat hotell i en småstad?)..
Nåväl efter lite småtjafs där så går han och barnen upp på de två rum som är bokade, de rum där jag upplyst om att budgetrum innebär att man delar en 140cm bred säng och att rummet faktiskt är inrett för en person. Om man ville ha två täcken (två kuddar finns redan + en extra i garderoben) och dubbel uppsättning handdukar så får man betala lika som för ett dubbelrum.
Han kommer ner och gapar ända från hissen om att han ska ha fler täcken och kuddar för det hade han blivit lovad.
Nej säger jag, det har jag inte lovat. Det här är vad du har bokat och betalt för. Och jag upplyste vid bokning om att det här var vad som fanns. Hotellet är fullt, vi har inga mer extratäcken och sånt heller då dom redan är upptagna i extrasängarna och till de som betalt för extrautrustade rum.
Får då höra att "jag ska lyfta mitt feta arsel och gå och handla åt honom för han har rätt eftersom han är kund. Och en så korkad fetknopp som jag är borde hålla käften om jag vill behålla mitt jobb"


Nu är jag ju inte extremt fet. Men nog har jag några kilon för mycket. Att han tyckte att han hade rätt att uttrycka sig så är för mig helt obegripligt.
Han hade själv gjort valet att boka dessa rum, fullt medveten om villkoren. Och att sen ha mage att ställa sig och ta ut sina agressioner på mig... Nja där gick min gräns.
Hade han inte haft barnen med sig så hade jag slängt ut honom mitt i natten...
 

Jag fick höra att jag behandlade en kollega illa förut. Chefen tog mig åt sidan och pratade med mig.
Jag hade ingen aning om vad hon menade... Jag hade gjort allt jag kunde för att få denna nya person i teamet att känna sig välkommen. Medans denne istället hade rackat ner på allt jag gjort fram till den personen kom till oss.
Nästan ett år senare (och massa tjafs senare) så kom en gammal medarbetare tillbaka och hon såg ett mönster. Det visade sig att några ANDRA har sprungit emellan oss och spridit rykten och skitsnack och påstått att vi sagt saker om varandra som inte var sanna.
Jag hade alltså fått skäll av chefen och blivit utpekad som mobbare trots att jag var minst lika utsatt själv.
Har jag fått en ursäkt av någon inblandad?
Nej... för dom håller fast vid sin version.

Men - sorry... you are busted!  
Och nu när vi pratar med varandra så funkar ju inte lögnerna längre 

Vad jag menar med detta?
Jo - allt är inte alltid som det ser ut. Och ibland måste man gräva lite djupare för att få fram sanningen.

Det gör att jag inte tror blint på vad andra säger och jag ger alltid människor en andra chans. 
Sen att jag blivit utsatt för en hel del när jag växt upp gör ju att jag blivit mer känslig.
Det betyder delvis att jag alltid försöker att tro det bästa om folk. Men också att jag är känslig och tar åt mig lättare.
Det är inte en bra kombination  

Även om man inte är ute efter att vara elak, så kan man ibland säga något som inte är helt igenomtänkt. Eller man råkar trampa på en öm tå som man inte visste om...

Sen tror jag att man som överviktig själv kanske läser in lite mer i andra människors minspel och uttalanden än vad dom faktiskt menar. Jag gör nog det själv i alla fall... 

jepp, det man inte kan säga med 25 ord / ca 100 tecken... Det är visst inte värt att säga 

På något sätt tycker jag se ett mönster i att de som är i den ålder att dom lämnar ungdomsåren och kliver ut mer i vuxenvärlden nu, är mer konfliktbenägna än vad vi som är från 30 och uppåt är...
Det är ju inte alls så att det stämmer in på alla. Men jag ser en trend.
Det kanske kan härröras till att datorexplosionen kom här, och att många är uppväxta med chatt, sms mm. Det är en hårdare miljö och man behöver inte ta konsekvenserna av vad man säger på samma sätt som vi fick göra... 

Tummen upp

Åh vad bra skrivet...

Precis så är det ju.
Jag var på hälsoundersökning för att jobbet skickar alla som fyller jämt (eller i mitt fall, mittemellan jämt om man säger så ) och sköterskan började lite halvt nedlåtande med testerna... Kolestorol, blodtryck, mm mm...
När hon skulle skriva i hälsokortet så är det som en graf, och man vill ligga så bra på den där som möjligt. Och den är väldigt snäv.
Mina värden låg utanför grafen. Men åt den positiva sidan  och hon fick äta upp sin snorkighet hon hade från början... 
Det enda värde som inte var bra var vikten. Allt annat var bättre än normen.

Jag skulle gärna tappa några kilon för hälsans skull.
Jag tycker egentligen inte att det är snyggt att se ut så här heller, men jag har vant mig och gör det bästa av det jag har. Mitt mål är inte att gå ner för att "bli vacker" i mina egna ögon, även om det förhoppningsvis är en bieffekt av viktminskningen . Utan jag vill tappa i vikt för att få in alla punkter på det där kortet på den hälsosamma skalan...

Jag har gått i affären med en kundvagn full med frukt och grönt (ok det var mest till marsvinen men det syns ju inte om man inte vet om det ). Magert kött, minimjölk, grovt bröd och fullkornsflingor mm mm och sen en påse chips på toppen.
Den där påsen chips måste lysa, för vissas blickar följer både den och mig genom affären och fram till kassan...  

Är du i rätt tråd nu?  
Jag tror inte att jag har sett något om anonymitetsfunktionen här inne i alla fall... 

Ja det är en tråd man kan skriva anonymt i... Men diskussionen om anonymitetsfunktionen hålls väl inte i denna tråd? 
Hoffsenannen Tottoplex undrade ju om TS klagade på att någon skrev anonymt. Och sånt har jag inte sett här inne, bara i andra trådar...

Ok då är jag med på vad du menade... Jag trodde du blandade ihop den här tråden med dom andra anonym-debatterna 

Klockrent Aniara4 

Hoffsennanen Tottoplex: Till viss del så - ja...
Det kan vara en självuppfyllande profetia. Typ att man tror att nån tittar på den där chokladkakan i ens annars grönsaksfyllda korg, så man försöker stoppa ner den lite bättre. Vilket gör att man drar blickarna till sig och chokladkakan...
*typ*
Men det är långt ifrån alltid så.
Oftast är det inte ögonkontakt jag får strax innan personen vänder sig till sin vän och skrattar åt något.
Utan ett värderade ögonkast uppifrån och ner och sen ett flin innan personen vänder sig till sin kompis, säger nåt, kompisen tittar åt mitt håll och sen skrattar dom...

Aniara4: Ja vissa är verkligen verbala med sitt förakt...
Annars angående handikapp som du pratar om. Dels är jag uppväxt med handikappade så jag har sett hur dom behandlas (som grupp sett och som individer) och dels så gick jag på kryckor i 3 år själv och han märka en hel del.
Ok jag förväntar mig inte att nån ska springa före mig och öppna dörrar. Men inte sjutton skulle jag släppa dörren i ansiktet på nån som går med kryckor, eller försöka tränga mig före personen på bussen så jag får sitta, men personen med kryckor måste stå
Jag ser hur mina kollegor behandlar killen med en CP-skada som brukar komma in här och lämna glas som han hittat ute. Jag pratar med honom en stund även om han säger samma sak varje gång han kommer in "akta vasst, vasst. man kan skära sig - blöda mycket... Aj aj".
Eller de rullstolsburna / blinda / döva som kommer in med en assistent när dom ska hämta biljetter till nåt evenemang så brukar mina kollegor prata med assistenten.
Det är väl för fasiken inte denne som ska på dansen. Bara för att man behöver ett par extra händer, öron, ögon när man inte har egna så betyder inte det att man är dum i huvudet och inte fattar något

Jag har glömt nästan allt teckenspråk som jag kunde när jag var liten. Men när vi hade årsstämman för de Dövblindas Riksförbund här så pluggade jag i alla fall på hur man hälsade välkommen och lite andra enkla saker. Men det orkade inte mina kollegor lära sig, dom tyckte att det ju fanns tolkar och assistenter, så dom behövde inte bry sig...
Alltså!?!
Jag blir sååå förbannad när man inte kan respektera personer för vad dom är. Alla har ett värde som människa, oavsett hudfärg, kön, sexuell läggning, handikapp mm...

Ja det där känner man ju igen

Precis Aniara4...
Man ser inte saker om man inte drabbas av dom själv. Eller är uppmärksam på dom.
Ibland kan det räcka med att vara medveten om hur någon annan uppfattar en situation för att själv inse att det kan vara så...
Som att jag alltid vänder mig till personen som har frågan och inte till assistenten. Även om det är assistenten som lyssnar och tolkar vad jag säger på teckenspråk så kan jag ändå prata till den döva liksom. Att man vänder sig till den personen.
Om den som sitter i rullstol inte når upp till disken så kan jag flytta mig till dörren och ta emot pengarna där istället för att assistenten ska agera mellanhand.
Osv...

Om man försöker bli mer medveten om sin omgivning och vilka små saker man kan göra för andra så tror jag att världen skulle bli lite bättre

Även om dom inte hör, så är det ju många som läser läppar rätt bra. Så man ska ändå vara försiktig med vad man säger.
Men vissa tänker inte längre än näsan räcker tyvärr

Har varit med om liknande fast här i sverige.
Jag har många finska vänner så jag kan lite finska. Men jag förstår mer än jag kan prata (kan bara några enkla meningar egentligen men kan ta ut vad samtalet handlar om om dom inte pratar för fort eller dialekt. Det är ju finlandssvenskar av andra generationen jag umgås med liksom...
Jag jobbade på McDonalds ett tag när jag var yngre, och en morgon hör jag två killar stå och prata på finska om en av dom andra tjejerna som var med och öppnade den dagen. Dom använde inte så fint språk även om dom tydligt var intresserade av henne, om jag säger så.
Så jag strosade förbi och sa frågade vad klockan var, på finska...
Och sen la jag till på svenska att jag hörde vad dom sa, och att jag skulle gå till henne och berätta det om dom gjorde om det. Jag sa uttryckligen åt dom att det inte är shysst att snacka om nån öppet, men på ett språk som personen inte förstår. Och dom gjorde inte om det (vad jag vet) i alla fall 

Ja verkligen