Att skaffa barn?

Tror det är lite hormonellt det där som du känner också, jag var såååå inne på bebis när jag fyllde 20, och känslan återkommer med jämna mellanrum, framförallt vissa speciella perioder i månaden :) 

Visst, det finns ingen "rätt tid" men som du säger är det väl inte optimalt just nu. Jag och m2b träffades för snart 4 år sen och vi kände väl ganska snabbt att vi vill åt samma håll och ha barn, men vi tyckte båda att det är bäst med utbildning först. Och nu är jag SÅ glad att vi väntat, för snart är jag klar med utbildningen, kommer förhoppningsvis skaffa ett jobb och arbeta något år och se så har vi både ekonomi och stabilitet i vårt liv för att ta hand om ett barn.  

3 år kan verka som en evighet men de bara slinker förbi när man tänker efter :) Sen är det såklart upp till varje par att göra som man vill i just barnfrågan, men har man känslan av att det ändå är ett problem och tiden inte är optimal, nej, då kanske man ska vänta?

Tänk så här att planeringen kan ligga i att göra bra ifrån sig på utbildningen, så småningom hitta en annan lägenhet, kanske hitta ett extrajobb och spara pengar inför sånt... Det är sjukt svårt att släppa barnlängtan när man har det, men när du tänker på vad du längtar efter så är det antagligen inte att trycka in en barnvagn i din redan trånga hall... utan en mysig lägenhet som du kan vara i när du är föräldraledig utan att känna dig instängd... ett kök där barnet kan stå på en pall o hjälpa till att röra i en skål osv.

Du verkar ju inte vilja ha barn i den situation ni är i, men det är inte heller så långt bort som du kanske tror när du blir ledsen.
Passa på att göra mysiga saker bara ni så länge, och om ett år kanske ni kan börja prata om det, ett halvår efter det kanske ni flyttar och du har saker att göra med lägenheten, ett halvår efter det kanske ni börjar planera och sedan börjar ni försöka när ni snart är klara med utbildningen och så är ni ändå unga föräldrar på 24 år :)

Hade du varit 27 hade jag kanske tyckt att ni kunde köra ändå, men ni har så gott om tid att det kanske är roligare att försöka ordna till det lite lyxigare för er så att själva bebisåret faktiskt blir mysigt också och inte allt för jobbigt. 

Du har ju bröllop att fokusera på först också! :)

Jag var 19år och min make 21år när vi fick vår dotter.

När vi fick reda på nyheten, så gick jag gymnasiet (sista året) och han var arbetslös. Vi bodde med vår katt i en liten 1a på 23kvm, kokskåp, ingen ugn, ingen frys och ingen dusch (den var 5 våningar ner i källaren och delades med andra). Vi hade inga sparade pengar alls.

Trots allt det, så valde vi att behålla barnet.. och vet du vad? Allt löste sig. När barnet väl föddes så hade min make fått fast anställning (han är kvar där ännu drygt 5år senare) och vi hade en fin tvåa på ca 65kvm och allt vi behövde till vårt barn. Vi har under dessa år fått kämpa såklart (pga diverse andra anledningar och komplikationer), men vi har alltid haft varandra och hjälpts åt och stöttat varandra genom allt. 

Jag säger inte att jag tycker tillfället är perfekt för er att skaffa barn, men jag säger att det mesta faktiskt löser sig. Jag tycker definitivt ni ska ta denna diskussionen och se vart ni står i barnfrågan. Vill ni båda ha barn nu? Om inte, varför inte? Om ni vill, varför vill ni? Hur kan ni lösa det?

Dessutom är jag sådan som inte tycker att man ska skjuta upp saker, för man vet aldrig hur framtiden kommer se ut. Ni är unga nu och om ni inte vet med er sedan tidigare pga någon anledning att ni inte kan få barn, så har ni oddsen på er sida. I eran ålder tycker jag faktiskt att man rent fysiskt har bästa förutsättningarna för att få barn. Det kanske ni inte har om X-antal år.

Men som sagt, det är ni och enbart ni som kan komma fram till svaret. Lycka till, det kommer bli bra, oavsett hur det blir :)

Jag vill bara tillägga också (jag som skrev ovan), att vi har ett par bekanta som bodde i en likadan liten etta som vi under deras barns första 2 levnadsår och det gick alldeles utmärkt. Det mesta går, bara man vill.

Sedan kan jag också säga att det finns nog ingen tid då man kommer känna att allt är helt optimalt för att skaffa barn, då kan man ju få vänta... ja, hela livet kanske. Det viktigaste är att man är överens, vet vad man ger sig in i och vill det, samt att man är villiga att göra vad som krävs för att göra det bästa av det hela.

Och trots att ni inte är 27år gamla (vill inte skrämma dig), så är det inte säkert att ni om 4år kan få barn på egen hand. Vi fick som sagt vår dotter då vi var kring 20år och det var inga problem. Nu, ca 5-6år senare, så kan vi inte få barn på egen hand längre. Kan ju säga att vi ångrar att vi inte försökte med ett syskon betydligt tidigare, men vi tänkte sådär.. "kanske kan vi få det lite bättre innan"...

Det finns inget som heter "rätt tid att skaffa barn", men det finns perioder i livet då det är mer eller mindre passande att försöka få barn. Jag längtar och har gjort det i många ord, kan ibland längta så mycket att det gör ont men det är inte den praktiska delen av hjärnan utan resten av mig. Jag vill ha barn, min blivande vill ha barn och vi skulle klara av ett barn både känslomässigt och ekonomiskt MEN det är inte dags ännu. Jag har varit öppen från första början om min längtan och vi pratar ofta om vår framtida familj. Vi är unga (23 och 25 år) och bestämde oss för vad vi ville hinna göra först och gifta oss och för mig att bli klar med skolan var viktigt för oss båda. Om ett år är det klart och vi får väl se vad som händer. Kanske är det rätt för er nu? Det kan jag omöjligt veta men viktigast är att ni kan prata öppet om det så ni båda vet vart ni år påväg och vart ni har den andra. Att du känner dig redo är en sak men även din blivande måste vara redo och framförallt måste ni känna att drar förhållande är redo. Pengar är inte det viktiga, sånt löser sig alltid!

* jag har längtat i många år, skulle det såklart stå..

Hej, Jo jag personligen skulle tycka att det var för tidigt. För det första är ni unga (jag vet åldern spelar ingen roll, men...) och har nästan hela livet framför er, varför stressa? Allting kommer att falla på plats i sinom tid.

Argument nr. 2: Jag själv är bara något år äldre än er, och jag vet hur det är att vara i en sådan sits, där man bor trångt och vänder på slantarna när man är student. Man kan inte ha en bebis när man är student. En bebis innebär så mycket, mest innebär det pengar. Blöjor, kläder, nappflaskor, babysäng, babykrämer, barnvagn etc etc etc. Har man inte en stor klumpsumma man har sparat, som man kan lägga ut när barnet kommer, ja då måste ju någon utav er nästan "ge upp" skolan lite och börja jobba.

Argument nr 3: Er skolgång kan komma att hamna på efterslänten. Du måste ju vara ledig när barnet kommer och efter det också, du kommer missa mycket utav din skola och tro mig, att "ta upp skolan senare" är skitsvårt och händer oftast inte. Då måste du vara extremt disciplinerad och det kanske du är, det vet inte jag.
Men jag t.ex. gifte mig våren 2010, då läste jag min sista termin. Jag tänkte på annat, min man flyttade in hos mig osv osv. Så ledde det till att jag misslyckades på alla 3 kurser och C-uppsatsen. Ingen fara, tänkte jag, jag jobbar nu ett tag (eftersom man även då behöver extra pengar) och tar upp skolan igen om 2-3 år. Mmm eller hur, jag sitter här idag utan examen och arbetlös. Nu har jag inte ens råd att studera klart.

Ja mitt största tips är att, njut av tiden ni två har som par tillsammans, plugga, gå på bio, middagar, res runt tillsammans, "egentid" är något ni kommer sakna resten av livet. När ni pluggat klart kan beisen komma. Ta en sak i taget. Var mogna och tänk efter att, er situation och ekonomi inte kan stå ut med en bebis för tillfället.

lycka till!

Mitt "mål" har varit att skaffa barn (som så många andra också;)) För mig är det lite meningen med livet. Men på vägen mot målet så har utbildning och jobb varit något jag har behövt ordna med först. Jag har resonerat som du, att det är skönt att ha en buffert, ett bra boende och en trygg inkomst.

Självklart så reder man ut situationen om man hamnar där - det är ju det utgångsläget man har då. Frågan är ju bara om ni medvetet vill sätta er i den situationen nu innan ni har den stabiliteten som du ändå verkar önska?

Som flera skrivit ovan - prata med din blivande. Vad ska ni prioritera först? Mitt råd är att ni ska njuta av tiden med varandra, bröllopsplaner och allt som livet har att erbjuda! Ni kommer att veta när tiden är rätt för att skaffa barn :)
Kan ni inte på egen hand så finns det alltid hjälp att få! :)

Lycka till!

Har svårt att relatera till er som skriver att ert mål här i livet är att skaffa barn. Jag förstår tanken om att livet får en helt annan mening och det är jag också helt övertygad om. MEN, enligt min mening, det finns en tid och plats för allt. Meningen med livet borde väl rimligtvis att vara att leva ett innehållsrikt liv där alla får chans att älska och bli älskade samt att genomgå massa fantastiska faser. Ni är fortfarande väldigt unga och har varit tillsammans en kort tid. Ge rellationen några år för att låta den växa samman, ta hand om varandra och upplev nya platser och situationer.

Ni som skriver att ni var unga när ni upptäckte att ni var gravida och att det slutade gott, oftast gör det ju faktiskt det, man får det att fungera helt enkelt. Ingen ångrar ju någonsin ett barn, oavsett när i livet man fick det. Men alla har ett val och du som trådstartare har det i synnerhet. Om ni är så stabila som du säger, så varför kan ni inte vänta? Vad ska förändras? Du kommer förhoppningsvis fortfarande att vilja ha barn om några år. Mitt råd är att ge det ett par år, läs klart, få till en stabil tillvaro och ekonomi och just nu fokusera på det som är viktigt dvs er kärlek, ert bröllop, er relation och era studier. Läs klart, arbeta något år och ta barn sen. Jag tror ni kommer bli kanonföräldrar då.

Jag va 19år när jag fick min dotter... och jag hade oxå en riktigt stor längtan efter barn i typ 2år!
när jag blev gravid så va jag tvungen och hoppa av skolan för att det tar mycket ork och energi o vara gravid, min kille hade inget jobb o vi fick hjälp av staten och det va skiit!! Bebisar är det gulligaste och finaste som finns MEN dom kostar!! hade jag fått välja så hade jag velat gå ut skolan först och sen planera barn... för nu när min dotter snart är 2år och min man har jobb men jag får springa på allt möjligt som arbetsförmedlingen skickar mig på för att jag inte får några jobb pga att jag inte har någon utbildning! jag saknar egentiden med min man och vi ångrar oss ibland att vår underbara dotter kom så tidigt för vi hann inte leva livet tillsammans... jag säger inte att jag ångrar min dotter, tvärtom jag älskar henne mer än allt annat men hon hade gärna fått komma efter jag hade gått ut skolan... så mitt tips till dig är att vänta tills du iallafall gått ut skolan och kanske fixat större lght för barn tar mycket plats hehe
Så som jag ser din längtan så kommer du säkert bli en super mamma men snälla av min erferenhet som ung mamma är att du väntar <3 

Jag tror inte att man kan "bli av" med längtan efter barn. Själv har jag längtat länge, länge!
Vi har valt att vänta, åtminstone tills nästa år när jag har pluggat klart och vi har gift oss. Hade vi valt att skaffa barn tidigare, eller "råkat" bli gravida, ja då hade vi klarat det också. Det hade bivit jobbigare naturligtvis, både mentalt och ekonomiskt, men vi hade klarat det.
Så på det stora hela kan man väl säga att vi har valt att göra det enklare för oss.
Kan tillägga att jag är 23 och fästmannen 27 :)

Det var någon som undrade varför vi skulle stressa - och det ska vi ju inte, men den mindre rationella delen av min hjärna vill ju upperbarligen det... Jag ville mest få höra att jag inte skulle lyssna på den känslan.

Skönt också att höra någon annan som har samma känsla och som också måste "trycka tillbaka" den - alltid skönt att veta att man inte är ensam.

Vi ska inte ha barn nu, vi ska "leva livet" först, vad nu det betyder. Men ett par resor man helst inte gör med barn får vi väl se till att göra i alla fall ^^

Jag var 17 år när Hugo kom till världen. Att bli mamma i ung ålder kan vara tufft, Men det går.
Jag fick hoppa av gymnasiet och eftersom att jag inte hade hunnit jobba någonting innan så fick jag den lägsta nivån på föräldrapenningen, Vilket då va 180kr om dagen om jag inte minns fel.

Så ekonomiskt var det jävligt tufft och jag fick många gånger be mina föräldrar om ekonomisk hjälp.
Idag är  hugo 5 år och jag är fast anställd och har gått gymnasiet i 3 år.
MEN det va ingen dans på rosor att ta sig hit där jag är idag. Det har vart välligt energikrävande och man har inte haft mycket tid över till att göra sånt man egentligen vill göra för all tid går ju faktiskt åt till det som man MÅSTE göra. Så om jag får ge dit ett tips så är det att du iallafall ska avsluta dina studier innan.
Jag kan inte säg aatt jag ångrar att jag skaffade barn för jag älskar min son mer än någonting annat, Men däremot tidpunkten. Om ni förstår vad jag menar.

Jag tror aldrig att man ångrar ett barn. Däremot så tror jag att det är klokt att vänta tills ekonomin är stabilare, om man nu klarar av att vänta dvs :)
Vi ska snart ha barn och man inser nog inte riktigt innan hur mycket pengar som behövs. Själv pluggar jag men min fästman har ett fast jobb. Vi bodde i en etta men fick köpa oss en trea för barnet skull så  boendekostnaderna ökar. Vi kan inte få så mycket ärvda barnsaker för alla vi känner har småbarn eller vuxna barn. Så antingen behöver de sina saker själva eller så har de gjort sig av med dem för länge sen. Så allt måste vi köpa nytt.. kläder, spjälsäng, vagn, lakan, täcken, kuddar....osv osv. Det blir mer pengar tillslut än man inser. Många bäckar små...
Men det är klart, allt går bara man vill. Men att ha begränsad ekonomi kan ju vara stressande. Vi klarar ju oss bra på våra besparingar och för att en av oss jobbar. Jag pluggar på distans och ska försöka fortsätta med det fast bebisen har kommit. Mammapengar kommer jag ta ut på sommarlovet. Annars så är min räddning att jag hade ett bra jobb innan jag studerade samt utbildar mig inom samma område, så förhoppningsvis blir min SGI beräknat på min tidigare lön. SGIn som student är annars väldigt låg. SGI är alltså det din mammapeng och din sambos pappapeng räknas ifrån. Något att tänka på annars, om du inte tänkt på det :)

Viktigast för dig är nog att göra det du själv känner är rätt. Lycka till, hur det än blir! Bebisen kommer bli älskad och efterlängtad när den än kommer. :)

Jag kan ju inte säga säkert, men jag tror att barnlängtan har inte med ålder eller ekonomi att göra, utan hur mogen man känner sig som person och vem man har som partner. I mitt fall har det varit så att jag aldrig haft nån barnlängtan tidigare, förrän nu när jag träffat min nuvarande pojkvän. Jag är nu 27 år. Har alltid tänkt på andra saker tidigare, att jag är ung och att karriär, resor och personlig utveckling har varit det viktigaste för mig. Sen helst plötsligt träffar jag den här killen (drygt ett år sen nu) och booom så vill jag skaffa barn och familj! Så jag kan tänka mig att samma sak kan hända både tidigare och senare i livet beroende på hur man är som person och hur seriöst förhållande man är i.

Jag förstår verkligen hur du TS känner sig, som måste vänta trots att du känner en sådan längtan. Själv är jag i en situation där jag just börjat på ett nytt jobb och det vore väldigt dumt att gå och bli mammaledig innan jag fått en fast anställning, vilket jag tror kan ta upp till två år! Ibland är livet bra roligt... Men mitt tips är nog att bita ihop lite till, för utbildning och jobb betyder så mycket. Så att "leva livet" först låter klokt, det kommer ni inte att ångra! Man är bara ung en gång :) Kram

Som sagt, får man barn tidigt och utan "de rätta" förutsättningarna så brukar det ju lösa sig ändå på något sätt, men vill bara poängtera att föräldrapenningen om man inte haft anställning är väldigt låg. Tror den ligger på 180 kr om dagen - före skatt. Har man en partner som jobbar och tjänar hyfsat så kanske det inte är så farligt, men är den andre arbetslös eller studerar så är det ju tuffare. Värt att tänka till på.
Barn är fantastiskt, (men också otroligt jobbigt stundtals) jag är själv föräldraledig nu med mitt första barn som jag fick vid 33 års ålder :).  Stort lycka till med vad du än beslutar dig för!

Tycker att ni ska gå klart era utbildningar först och få ett jobb så ni har en ordnad ekonomi att först ta hand om varandra innan man sätter en liten till världen. Sen håller jag med om att den "perfekta tidpunkten" att skaffa barn finns inte men att ha gått klart skola och skaffa jobb räddar mycket i ens vardag. Jag fick mitt första fasta jobb i somras och har då jobbat sedan jag var 18 år och idag är jag 26 år så jag har fått en sådan lättnad av ett fast jobb för då kan jag säkra min framtid bättre med min fästman. Han jobbar idag deltid men söker heltids jobb som en kämpe men det är svårt att hitta bra heltids jobb och speciellt under vinter halvåret.

Men som sagt tycker jag att ni ska gå klart studierna,hitta varsitt jobb och sedan kan ni planeraa mer om barn, ni kommer nog att tacka er själva när barnet väl kommer att ni har gått klart skolan och har ordnad ekonomi. Det är aldrig roligt att vara arbetslös och försöka försörja sig

ALL lycka till er oavsett vad ni beslutar!!