Att skaffa barn?

Jag var 19år och min make 21år när vi fick vår dotter.

När vi fick reda på nyheten, så gick jag gymnasiet (sista året) och han var arbetslös. Vi bodde med vår katt i en liten 1a på 23kvm, kokskåp, ingen ugn, ingen frys och ingen dusch (den var 5 våningar ner i källaren och delades med andra). Vi hade inga sparade pengar alls.

Trots allt det, så valde vi att behålla barnet.. och vet du vad? Allt löste sig. När barnet väl föddes så hade min make fått fast anställning (han är kvar där ännu drygt 5år senare) och vi hade en fin tvåa på ca 65kvm och allt vi behövde till vårt barn. Vi har under dessa år fått kämpa såklart (pga diverse andra anledningar och komplikationer), men vi har alltid haft varandra och hjälpts åt och stöttat varandra genom allt. 

Jag säger inte att jag tycker tillfället är perfekt för er att skaffa barn, men jag säger att det mesta faktiskt löser sig. Jag tycker definitivt ni ska ta denna diskussionen och se vart ni står i barnfrågan. Vill ni båda ha barn nu? Om inte, varför inte? Om ni vill, varför vill ni? Hur kan ni lösa det?

Dessutom är jag sådan som inte tycker att man ska skjuta upp saker, för man vet aldrig hur framtiden kommer se ut. Ni är unga nu och om ni inte vet med er sedan tidigare pga någon anledning att ni inte kan få barn, så har ni oddsen på er sida. I eran ålder tycker jag faktiskt att man rent fysiskt har bästa förutsättningarna för att få barn. Det kanske ni inte har om X-antal år.

Men som sagt, det är ni och enbart ni som kan komma fram till svaret. Lycka till, det kommer bli bra, oavsett hur det blir :)

Jag vill bara tillägga också (jag som skrev ovan), att vi har ett par bekanta som bodde i en likadan liten etta som vi under deras barns första 2 levnadsår och det gick alldeles utmärkt. Det mesta går, bara man vill.

Sedan kan jag också säga att det finns nog ingen tid då man kommer känna att allt är helt optimalt för att skaffa barn, då kan man ju få vänta... ja, hela livet kanske. Det viktigaste är att man är överens, vet vad man ger sig in i och vill det, samt att man är villiga att göra vad som krävs för att göra det bästa av det hela.

Och trots att ni inte är 27år gamla (vill inte skrämma dig), så är det inte säkert att ni om 4år kan få barn på egen hand. Vi fick som sagt vår dotter då vi var kring 20år och det var inga problem. Nu, ca 5-6år senare, så kan vi inte få barn på egen hand längre. Kan ju säga att vi ångrar att vi inte försökte med ett syskon betydligt tidigare, men vi tänkte sådär.. "kanske kan vi få det lite bättre innan"...

Jag tror aldrig att man ångrar ett barn. Däremot så tror jag att det är klokt att vänta tills ekonomin är stabilare, om man nu klarar av att vänta dvs :)
Vi ska snart ha barn och man inser nog inte riktigt innan hur mycket pengar som behövs. Själv pluggar jag men min fästman har ett fast jobb. Vi bodde i en etta men fick köpa oss en trea för barnet skull så  boendekostnaderna ökar. Vi kan inte få så mycket ärvda barnsaker för alla vi känner har småbarn eller vuxna barn. Så antingen behöver de sina saker själva eller så har de gjort sig av med dem för länge sen. Så allt måste vi köpa nytt.. kläder, spjälsäng, vagn, lakan, täcken, kuddar....osv osv. Det blir mer pengar tillslut än man inser. Många bäckar små...
Men det är klart, allt går bara man vill. Men att ha begränsad ekonomi kan ju vara stressande. Vi klarar ju oss bra på våra besparingar och för att en av oss jobbar. Jag pluggar på distans och ska försöka fortsätta med det fast bebisen har kommit. Mammapengar kommer jag ta ut på sommarlovet. Annars så är min räddning att jag hade ett bra jobb innan jag studerade samt utbildar mig inom samma område, så förhoppningsvis blir min SGI beräknat på min tidigare lön. SGIn som student är annars väldigt låg. SGI är alltså det din mammapeng och din sambos pappapeng räknas ifrån. Något att tänka på annars, om du inte tänkt på det :)

Viktigast för dig är nog att göra det du själv känner är rätt. Lycka till, hur det än blir! Bebisen kommer bli älskad och efterlängtad när den än kommer. :)