över 1år och ångrar typ bröllopet! HJÄLP!

Till att börja med - släpp det där med tärnan.
Du skadar bara dig själv. Om ni inte har kontakt längre så behöver du ju inte spela inför henne heller och låtsas.
Försök glömma allt som inte gick som det skulle, och fokusera på det som blev bra istället. Tänk positivt helt enkelt. Du kan själv påverka dina minnen av dagen, och om du fokuserar på det dåliga så är det dom bitarna som framstår mest, istället för det som var bra.

Och ja du kan göra om det. eller tja inte riktigt, för om du vill gifta dig igen så måste du skiljas först.
Men ni kan förnya löftena.
Kanske bara med de närmsta och sen ett restaurangbesök? Det behöver ju inte vara så storslaget och dyrt. Utan bara ett varmt minne.

Men börja gräva i minnena från er dag och sålla bort allt tråkigt, sluta tänk på det och dra fram alla bra saker som hände istället.

När det gäller hippa så hade jag en kompis som tjatade och "hotade" om att jag skulle få en sån hippa. Jag talade helt enkelt om för henne att om dom försökte nåt sånt med mig så skulle jag gå hem.
Det var min dag, inte hennes. Och jag anser inte att jag ska behöva må dåligt för att hon ska roa sig. Det borde du nog också ha gjort... Men samma där.
Försök minnas det bra och glöm det dåliga. Om någon frågar så var ärlig och berätta hur det ligger till, det mår du nog bättre över.
Kanske föreslå för dina tjejkompisar att ni kan ha en tjejkväll, lite hemmaspa, romantisk komedi eller vad ni gillar, och lite god mat och snacks som "ersättning" för att din hippa inte blev riktigt som du tänkt?

Minnen kan omformas, om man bara fokuserar på rätt saker...
Kram

Perdon my french, men du är alltså så missnöjd över att du inte fick en perfekt hippa och att din ena tärna inte ville vara med på foto att du ältar det över ett år senare?
Jag tycker det låter som att du har haft helt konstiga förväntningar på bröllopet?
Du är väl gift med din man nu eller hur? Och ni är lyckliga, eller? Betyder inte det något??
Ok så du och dina tärnor har inte kommunicerat riktigt om vad du förväntade dig av dina tärnor, och det blev lite trist stämning. Get over it..  måste ju ha funnits en massa andra människor där som du säkert hade det trevligt med. Plus din man såklart. Tänk på alla de andra fina stunderna och glöm bort din tärna, ni är ju inte ens kompisar längre. Bitter blir man av att bara fokusera på livets tillkortkommanden. Lycklig blir man av att tänka på det som varit bra.

Du är inte ensam om att känna dig besviken över bröllopsdagen.

För det första - jag fick inte ens en möhippa. Det var ingen som hade tid eller lust till att hitta på något. Efter bröllopet fick jag höra att jag skulle få min hippa ändå, fast efteråt, men nu flera månader senare inser jag ju att det inte kommer hända. Det finns inget intresse från någons sida att orda det för mig.

Detta är vad jag skrivit i min tråd om varför jag är besviken över vårt bröllop (inte att vi är gifta).

"Ju längre tiden går, desto mer besviken känner jag mig över bröllopet. Inte att vi är gifta, jag älskar min man och att vi äntligen är man och hustru är jag otroligt glad över. Jag ångrar dock våra val gällande själva bröllopsfesten främst. Vi hade bjudit in min släkt, hans släkt och våra vänner. Ingen, förutom absolut närmasta familjen (syskon, föräldrar, mor- och farföräldrar) från min sida dök upp. Flera av dem svara inte på OSA har inte hört av sig ännu med ett grattis ens. Många av våra (så kallade) vänner har inte pratat med oss sedan bröllopet. Jag känner nu i efterhand att de var lite slöseri med plats och pengar faktiskt. Flera av dem kommer vi förmodligen aldrig mer prata med av diverse anledningar, som jag inte vill gå in på här.

Själva kvällen var inte så rolig och kärleksfylld som jag hade förväntat mig. Inga tal (förutom min pappa och en vän till min make, de var väldigt fina), ingen som dansade och de flesta åkte hem tidigt (trots fri bar). Jag kände mig mest ensam hela kvällen, trots att vi hade närmare 90 gäster närvarande, förmodligen för att min mans släkt var där och ca 90% av våra sk. vänner som var där är hans vänner, så han hade fullt upp med dem hela kvällen. Både varmrätten och efterrätten åt jag till största delen sittandes ensam (utan min man vid min sida alltså), för det var konstant människor som drog i honom och skulle prata osv. Jag vet att han mått väldigt dåligt över det i efterhand och det vill jag inte. Han försökte bara vara trevlig med gästerna.

Som sagt, så planerade vi inte bröllopet länge alls, utan det blev lite snabbt ihopkastat. Det resulterade i saker som att pslamer, solosånger och liknande inte blev de vi helst hade velat ha. Samma sak med brudklänning, bukett, ringar och sådant. Alla sa åt oss att ett sommarbröllop (i juni gifte vi oss) var det bästa, roligaste och skulle bli så vackert. Vår idé, med vinterbröllop, var det ingen (förutom våra föräldrar) som gillade. Vi föll för "grupptrycket" och kortade planeringstiden med flera månader. Tanken var från början ett decemberbröllop, men vi ändrade som sagt till juni. Vi började planera, boka kyrka, lokal och liknande i april, för vi tyckte då att vi hade ganska gott om tid till december, men till juni blev det uppenbarligen lite för kort tid."

Då har jag inte ens tagit med sådana saker som att hotellet hade dubbelbokat vårt rum och vi fick ta ett dubbelrum med två separata sängar istället för det vi hade bokat, för de hade redan släppt in det andra paret i rummet. Vår tårta kom med fel färg på dekorationerna (ingen stor sak, men summa summarum). Vår fotograf försökte lura oss på pengar efteråt. När vi kom ut ur kyrkan hade jag köpt såna bröllopsbubblor, men de ansvariga hade glömt dela ut dom, så det blev inga bubblor. Det var ingen som kom fram och kramade oss och lyckönskade oss på kyrktrappen, förutom våra föräldrar. Flera ur min släkt har slutat prata med mig helt för att jag sagt att jag tyckte det var lite dålig stil att inte höra av sig alls, om de kunde komma på bröllopet eller inte.  Ja, jag orkar inte riktigt räkna upp allt, med det är en hel del.

Hade det varit så att min möhippa till vissa delar inte hade blivit så bra som jag tänkt mig, men ändå rätt rolig stundtals, och att mina ena tärna bara inte ville vara med på foton och inte var riktigt så engagerad som jag hade velat att hon skulle vara, så hade jag varit väldigt lycklig! Jag förstår att du är besviken, men om du tänker efter, är det inte väldigt mycket mer som skulle kunnat gå fel men som blev helt rätt?

Vi kommer göra om hela bröllopet. Förnya våra löften och göra det som vi ville ha det från början.

Jag skulle aldrig förvänta mig att någon höll tal faktiskt.
Att tala offentligt är det många som har fobi för.

Min pappas sambo mer eller mindre tvingade honom till att hålla tal, och det var nästan jobbigt att höra på eftersom jag visste hur jobbigt han tyckte att det var.
Jag hade trott att makens mamma skulle säga något, för hon är inte så rädd av sig. Men det gjorde hon inte. Och det var helt ok.
En av mina jobbarkompisar ställde sig upp och lyckönskade oss å alla arbetskompisars vägnar, och en av makens kusiner sa också några ord (han var en av två killar som fick mest poäng på femkampen och alltså hade blivit utsedda till att vara min och makens hedersvakt under kvällen, så han tyckte att det var passande att han sa något om det. Han är toastmasterns äldsta son också så jag misstänker att pappan hade puschat lite där också )
Och till sist var det en vän från Stockholm, eller "internetvän" kanske jag ska säga. Vi har träffats lite utanför nätet och fått bra kontakt. Vi var på hennes och hennes makes bröllop förra sommaren. Så vi hade bjudit upp dom två plus en till tjej som hör till samma gäng där och som också är en jättego tjej. Nåväl, hon gav oss också ett litet tal.

Men inget av talen var av typen "vi har förlorat en son men vunnit en dotter" eller andra snyft-tal som man kanske kan tycka hör till.

Jag vet om föräldrar som mer eller mindre har tvingats hålla tal, och som varit så nervösa att dom spytt innan.
Jag har varit på bröllop där brudparet suttit och surat halva kvällen för att "för få" personer har önskat hålla tal. Och där jag har känt mig tvingad att improvisera ihop något eftersom att de flesta vet att jag kan hålla tal (men det ingen verkar få in i huvudet är att jag hatar att göra det eftersom jag inte gillar att prata offentligt)...

Visst är det många som faktiskt får ett bröllop som gick åt skogen.
Men det är nog många som har orimliga förväntningar också på hur bröllopet ska vara (och jag säger inte att det är någon i den här tråden så ni behöver inte ta åt er).
De förväntningar jag hade var att det skulle vara god mat, trevlig underhållning och att alla skulle ha trevlig.
Jag sa till och med till serveringspersonalen innan att det inte var någon fara om dom skulle spilla på någon eller tappa tårtan
Höga förväntningar på sin omgivning brukar resultera i besvikelse efteråt... tyvärr...
Det enda man kan styra är sig själv och ens egna reaktioner.

Jag kan förtydliga min del av det angående just talen. Vi förväntade oss inte ett tal av varje person som var där, men när man vet sedan tidigare fester, födelsedagar, bröllop och liknande att vissa (som vi trodde stod oss nära) hållit tal till personer som inte står dom lika nära.. ja, då kan jag faktiskt bli en gnutta besviken att vi (till skillnad från väldigt många andra då) tydligen inte var värda "besväret".

Att tala offentligt är det väldigt många som upplever jobbigt, inklusive jag själv, så jag har full förståelse över att man inte vill göra det. Speciellt om det är något man vanligtvis inte brukar göra eller om det är många där som man inte känner. Så var dock inte fallet på vårt bröllop.

Det är väldigt många vi känner som är sådana typiska spexar-personer. De skriver gärna dikter, sånger och hittar på kuliga saker i tid och otid och det är ingen som är blyg av sig, alls. Som jag skrev ovan, angående födelsedagar, fester, andra bröllop, nyår, julafton, midsommar osv, så visar de mer än gärna upp sina verk och improviserar gärna också. Att det på vårt bröllop, trots så många sådana personer, inte hände något alls (förutom de två talen, som var jättefina) gör att vi, återigen, känner oss lite besvikna. Det fick oss att känna oss som att vi inte var värda deras tid och energi, som de vanligtvis är väldiga generösa med.

Så besvikelse angående sådana saker kan ju variera väldigt mycket beroende på vilken typ av gäster man har. Hur de brukar vara. För förväntningar måste man ju kunna ha och i vårt fall tycker jag inte att vi hade för höga förväntningar, då vi bara trodde att alla skulle vara som de brukar vara.

Men jag håller med om att ibland kanske man har sådana drömmar (gäller inte bara bröllop, utan överlag i livet) att man kan känna besvikelse trots att något är bra, bara för att det inte är just så bra som man hade tänkt sig.

Hej TS och ni andra,

Du verkar vara ledsen och förtvivlad över detta trots att det har gått över ett år. Om du inte kan "släppa det" som någon förslog tycker jag att du ska gå och prata med någon om det som hänt, en kurator, psykolog eller liknande. Det kanske låter fånigt för andra som läser denna tråd, att det "ska behövas" liksom, men om man upplever svek från personer som stod en nära kan man faktiskt behöva hjälp för att komma över det och gå vidare. För du måste det, gå vidare! Först då kan du ju leva det liv som du vill med din man. 

Kram och lycka till!  

Hej!
Har inte läst vad ni andra har svarat så jag upprepar kanske bara vad som tidigare skrivits. Hur som helst...

Som jag tolkar det så är det inte möhippan och bröllopet i sig du är besviken över, utan din ena tärna.
Det viktigaste här är din egen syn på allt. Den kan du faktiskt välja. Du kan välja vad du vill fokusera på. Du nämner ju att det var en del roliga grejer som hände på möhippan tex - fokusera på dem. Fokusera på den underbara tärna som faktiskt gjorde precis som hon skulle. Vad var det som gjorde bröllopet så fantastiskt?
Du kan välja att fokusera på de bra minnena och på så sätt skapa bra och härliga minnen, eller så väljer du att fokusera på det negativa och då kommer du troligtvis alltid att ha en tråkig känsla när du tänker tillbaka på den underbara dagen (som jag faktiskt tror att den var på många sätt).

Du har ju inte kontakt med henne längre, låt inte henne förstöra mer för dig nu. Släpp henne och det som har varit och fokusera på allt bra och härligt som händer och har hänt i ditt liv.
Bröllop kan man göra om, ni kan förnya era löften om några om om ni vill :) Men ångra något, det tycker jag inte alls att du ska göra. Förbannad på vissa omständigheter kan man vara, men som jag tolkar det så är du nöjd med så mkt annat så ångra hela bröllopet...?

Så, kort och gott, du kan hata HENNE, men hela dagen tycker jag inte alls att du ska se som något negativt :)